Misshandel och cosplay

På min morgonpromenad (sjätte dagen i rad, woo) kände jag plötsligt en bekant lukt. En instinktiv besvikelse dök upp millisekunden innan jag hann identifiera den. Lågstadiets skolkök på morgonen anno 1998, kokt potatis med skalet på, blodplättar och vitsås. En känsla av fan, det blir knäckebröd och mjölk idag.

Lyssnade på Ted&Kaj-podden medan jag gick. Kaj har tydligen fått agera BDSM-expert i finlandssvenska medier med anledning av sin nya bok Röda rummet (som jag på något vänster måste få hitfixad, tanten vägrar ju e-böcker, suck). Det skulle nog bli tröttsamt att vara en postergirl för BDSM-kulturen. Har läst många av Dina Sades intervjuer i svensk press, hon har sannerligen en ängels tålamod, det har inte jag.

Bildnamnet hade (2) i sig. Jag har alltså sparat den vid tre olika tillfällen. Joråsåatteh.

Man kan spåna hur länge som helst om det psykologiska, att det för många är allt annat än en krydda när sexlivet gått i stå, snarast ett djupt behov som alltid funnits där. Man kan förklara, men aldrig förmedla, precis som att det inte går att förmedla en stark andlig upplevelse i en frikyrka. Du kan stå och titta på en människa i extas och tycka jahapp, den där duden verkar vara riktigt hype på Jesus, men inte fattar du ett skit av vad som händer för det.


Det förvånar egentligen inte att journalisten tog upp det som vi i tonåren kallade de tyska bögkannibalerna. Tre instanser tycks det finnas, den senaste nyligen, men Armin Meiwes förblir väl mest känd. Kannibalism åsido finns det fortfarande begränsningar enligt lag gällande vad samtyckande vuxna kan gå med på.

Vet inte hur det är i Finland, känner till Sverige bättre, detta förstås tack vare BDSM-communityn Darkside. Där har man hängt till och från sedan 2004 (vilket alltså betyder att det tog fyra år innan jag ens hadd åldrin, men det får väl anses preskriberat vid det här laget).

Man kan till exempel inte samtycka till mer än lindrig misshandel i Sverige. Till detta räknas örfilar, att knuffas, dra i kläderna, lite fysisk dominans, va. Allt utöver det kan man tekniskt sett inte samtycka till, ansvarsfriheten upphör vid gränsen mellan lindrig misshandel och misshandel av normalgraden.

En tung session med oxpiska på ett andreaskors är garanterat grov misshandel, och därmed olagligt. Att duden vid tillfället upplever sin existens som komplett spelar ingen roll. Som dominant/top skulle du med rådande lagstiftning kunna dömas för detta, även mot den ”misshandlades” vilja.

I praktiken ogills en del åtal där våldet har ansetts vara försvarligt, men det finns också ett antal mål där det har blivit misshandelsdom. Vill man gräva ner sig i detta hittade jag ett helt jävla examensarbete i straffrätt från Stockholms universitet.


Cosplayar rikssvensk smyckesdesigner. Mitt namn är Maria Victorzon. Efva Attling, släng dig i väggen.

Hade också informationsmöte via Teams på förmiddagen. Det handlade om new enterprise allowance, alltså startbidrag för egenföretagare, rätt och slätt. Göra business plan, cash flow forecast, allt det där. Tydligen är det här mitt liv nu.

En kvart innan mötet funderade jag på om jag skulle maskera eller vara mig själv, den konstanta avvägningen som sperglady. Bestämde mig för att fake it til you make it och funderade på hur jag bäst skulle framstå som en creative, substantivet.

Satte upp håret och fick gräva fram den svarta polotröjan från bottnen av tvättkorgen. Den luktade precis som man kunde förvänta sig, men vad gör man inte för ett första intryck. På med ett ”intressant halsband” och markerade bryn, glasögonen på, boom. Hi, nice to meet you, how are ya? Good, good!

Sommarfin Catrin pratar sant

Bild: Ålands Radio

Lyssna för all del på Catrin Janssons eminenta sommarprat om autism i Ålands Radio. Samlat, genomtänkt och kraftfullt.

Relaterar förstås till skulden och känslan av utdragen barnslighet, att få ett ”nåjåå alla är trötta efter jobbet”, att prestera utan att fungera, att folk som har det värre är ”sjuka på riktigt”, en partner som börjar kalla en aspig, att inte lyssna på sin kropp, att känslor och vilobehov är inbillning, att inte orka annat än jobb ens deltid, och kampen i att tillåta sig själv att vara autistisk.

Att vara en min-maxad karaktär med kronisk medvetenhet, inget går på automation. Närmast maskinell social interaktion, analysera. System. Intryckskänslighet som inte går att ”fixa”, blir inte bättre av utsättning. Aspie-meltdowns. Att maskera, hela livet är en arbetsintervju. Känslan av krav på motprestation för att väga upp autismen. Argumentet att diagnostisera barn, alltid. Att trots svårigheterna inte vilja byta bort autismen… och så Devin Townsend. Har jag träffat en enda autist som inte gillar Devin? Nä.

Första raden: Time is a human construct. I rest my case.

Kinks, kökshaul och #justspergthings

Haha, verkar fan som universum verkligen inte vill att brunchen ska bli av. K fick mess av chefen att hon måste göra ett PCR-test, och det med fart, eftersom hon är schemalagd att arbeta imorgon och en arbetskamrat har testat positivt. Det kan ta ett tag innan resultaten kommer, även om de numera stoltserar med same day, så räknar med att ställa in.

For ändå till Asda. Det är något med typografin och den gröna nyansen som avskräcker, och det gör Asda till matbutik-/varuhuskoncernen jag gillar minst i UK (hur fan översätter man supermarket?). Far helst till en Tesco (helg) eller en Aldi (vardag), och hellre Sainsbury’s än Morrisons. Aldi brukar inte ha så starka lampor, man kan svansa runt utan att bli bländad, och inga grälla färger heller. Sånt gillar sperg-hjärnan serru.

Is Asda morphing into Walmart? – Marketing Week
Ja, glömde säga att Asda alltså i praktiken är Walmarts arm i UK. Kanske det har något att göra med saken. Litar inte på de där bokstäverna alltså, de är sluga.

De spelade bland annat dendär jävla vissellåten från Sverige som jag har sett en episod av Hitlåtens Historia om, men också All Day and All of the Night med The Kinks som är en så jävla bra låt att jag bakar in den här och nu.

Många hakar upp sig på solot (som kan ha spelats av Jimmy Page), gitarrtonen, eller kraften i hackiga power chords, men det är för fan trummisen, skrålet och sångarens småudda delivery som gör hela skiten. Tydligen var den egentliga trummisen ny i bandet, så det är en erfaren sessiontrummis som spelar, och det märks ju. Och när Ray Davies sjunger att den enda gången han mår fint är vid min sida, ja, då tror jag honom. Antagligen för att jag har fått det sagt till mig en gång, öga mot öga, och vetat att det är sant.

Svårt att översätta ”feel alright” för övrigt, bokstavligen är det ju att må ihan ok så att säga, men alright har konnotationen att allt är som det ska vara. ”Må bra” är inte helt rätt. ”Enda gången det känns bra”…? Näe, inte riktigt där än. Tips?

Ja, här är alltså haulen. Tékannan har jag haft i ett år redan, den är gjord i Stoke, som är en gudsförgäten stad lite söderut. Flat stekpanna för plättar och annat som behöver stor yta (bara haft wokpanna hittills, hur fan får man plats med grönsaker annars?), rivjärn, ugnsform, tre skålar (kolmonoxidlarmet kikar fram, skitviktigt att ha när man kör med gas), och en ordentlig diskborsta. Fuck svampar, ärligt talat. Kanske till teflonyta, men annars ska det fanimig va ett handtag. Speciellt när naglarna börjar närma sig centimeterstrecket.

Har som synes också förvärvat en tésamling. T dricker chokokaffe, så det ser jag till att ha hemma. Yorkshire Tea-lådan försökte jag som synes täcka över lite. Orsak: ville inte att bokstäverna skulle skrika åt mig när jag steg upp och lagade té klockan fem på morgonen. Spritpennan tog slut, men åtminstone fick jag bort hälften.

Vid närmare tanke kanske jag borde nämna detta på diagnosmötet i september.

Särboskap trots kap

Två gånger har jag bott tillsammans med en partner. Två gånger har det gått käpprätt åt fanders. I backspegeln har det bara varit fråga om några månader som sambor innan the beginning of the end, även om det har hållit i ett år eller två efter det.

Första gången var som tonåring, andra gången mid-20’s. Samma utveckling båda gångerna. För lite egentid, för nära inpå, aldrig riktigt ensam, uppdämd irritation, tappa lusten, dött sexliv, tappra försök, erkänna nederlag. Det är en sak att välja att umgås med någon, och en annan sak att det ska krävas specialarrangemang för att vara helt ensam hemma ens några timmar i stöten.

Den senare partnern, även känd som ”senaste exet”, var under en period borta nio timmar om dagen medan jag satt hemma. Det var ändå inte tillräckligt. Fick skuldkänslor över detta, inte var det ju hans fel, de flesta tycks klara av samboskap utan att bli totalt jävla galna. Mådde skit av att han kände sig ovälkommen på grund av mig. Det var ju lika mycket hans hem som mitt, och vi hade inrett det riktigt fint med en massa trippigt skit.

Seems like everyone’s sleepwalking through their waking state or wake-walking through their dreams… dreams…

Under pandemin fanns det två alternativ: påtvingat samboskap med T eller total ensamhet. Valde det förstnämnda och bodde med honom i tre månader under lockdown 1, sedan tre månader till under lockdown 3. Det gick förvånansvärt bra, speciellt om man beaktar att han jobbade hemifrån och vi båda drällde hemma. Det var ju dessutom utegångsförbud, allt var nedstängt förutom matbutiker och apotek, samma väggar 24/7.

Sexlivet var non-existent under månaderna vi bodde tillsammans, men vi visste båda att lusten skulle komma tillbaks sen. Stämningen var kärleksfull och vi hade ofta roligt tillsammans ändå. Till skillnad från mina tidigare samboförsök fanns det tillräckligt med utrymme för två separata domäner samt delade ytor för umgänge, och så var det ju fråga om en tidsbestämd period med början och slut.

Om man vill bilda familj är det förståeligt att bo tillsammans, även av rent ekonomiska orsaker, eller om båda helt enkelt känner för det. Det är commitment issues-skammandet jag sätter mig emot, precis som med poly. Det finns en uppsjö orsaker till särboskap som ej innefattar att man inte är seriös med ett förhållande, att man muka tvivlar på en gemensam framtid, att man inte älskar personen ”på riktigt”, eller att man är omogen.

Det kan lika bra handla om att åtminstone en part är en jävla sperg med ett enormt behov av att vara allena i hemmets lugna vrå för att fungera optimalt, eller att man aktivt vill välja att umgås med varandra, eller att ingen ska behöva offra det som håller en på skilda orter. Ja, det verkar ju inte bättre än att… folk är olika?! Who’da thunk?

Digi-alternativ, del 1

Om man börjat tröttna på algoritmer, filterbubblor, FOMO, influencers, kusligt skräddarsydda annonser, övervakning, ettriga notifications och smartphoneberoende finns det lyckligtvis alternativ.

  • Fysisk väckarklocka. Börjar du kolla notifications och scrolla heti du stängt av alarmet på telen? Lämna telefonen på ett visst ställe utanför sovrummet innan du lägger dig och skaffa en hederlig väckarklocka istället. Om du endast har ett rum till ditt förfogande, sätt telen i en låda utom räckhåll. Aktivera do not disturb så att tredje försöket att ringa bryter igenom fast den är på ljudlös om du nojar över att vara onåbar vid en nödsituation.

    Köpte själv typ en sån här väckarklockeglob förra sommaren, den är så jävla mysig att vakna upp med, speciellt på hösten och vintern. För det första är wakeup lights sjukt najs i brist på solljus genom fönstret, för det andra finns det redan en varm ljuskälla i rummet när man vaknar, och verkligheten känns plötsligt inte lika kall och hård. Man kan också skaffa en rektangulär grej från en svunnen tid, så man känner sig som en karaktär i en amerikansk 80-talsfilm. Kanske nostalgi+kitsch? Eller kanske en klassisk modell som den lasagneätande kattjäveln regelbundet drämmer i bitar? Eller en liten analog grej på H 80 mm x B 80 mm x D 40 mm för 50 cent från loppis?
Shots fired!
  • Internet- och mediefri morgon. V. Vale förespråkar detta starkt, för mig var det en total gamechanger. Första timmen du är vaken, låt bli att hala fram telen på direkten och låt TV:n vara avstängd. Läs inte morgontidningen på paddan eller ens i fysiskt format än, låt boken ligga kvar. Gå inte till datorn, sätt inte ens på radio eller musik. Njut av tystnaden. Har du familj, lägg dig en timme tidigare och gå upp en timme innan resten av huset vaknar.

    Förslag på aktiviteter: skriv drömdagbok eller bara låt pennan flöda som den vill, rita, planera dagen, planera något du gillar inom en snar framtid, meditera, lägga pussel, lyxduscha, yoga/stretcha, morgonpromenad/länk (utan podd i öronen), laga gedigen frukost i lugn och ro, eller bara vara. Det viktiga är att du är ensam med dina egna tankar, drömmar och planer, utan att yttre faktorer pockar på eller att du tar in någon annans idéer eller synvinklar. Det här är DIN timme, världen får vänta. Om du sen måste vara uppkopplad och nåbar resten av dagen pga. jobb eller annat vet du iallafall att första timmen, den är bara din. Helig och okränkbar. En oas för perspektiv bland all stimulans, påtvingad som självvald.
Se nu bara hur harmonisk gubben är.
  • Fysisk media och fysiska butiker. När pandemin lättar, återupptäck glädjen i att botanisera bland antikvariat, skivaffärer, loppisar, Frälsis/Röda Korset/UFF. Att fysisk, konkret media har börjat betraktas som clutter i vår minimalismbesatta samtid är fan tragiskt. En japansk domestic goddess har fått oss att hiva ut böcker, skivsamlingar, filmer och serier på Blu-ray, serietidningar, dataspel på CD och DVD… vilket i sin tur betyder att loppisarna och välgörenhetsshopparna är sprängfyllda med dylikt, svinbilligt.

    Pandemin har dessutom medfört enorma belopp rakt ner i nätjättarnas fickor, många mindre företag klarade som bekant inte livhanken. De som finns kvar behöver ditt stöd mer än nånsin. Undviker gärna mänsklig kontakt som sperglady, men mår fan ofta bättre av att interagera med en människa. Inte att själv ha ett serviceyrke med hundratals kundmöten vareviga dag, men definitivt att utveckla någon sorts regelbunden relation med en annan människa i en yrkesroll. Minskar känslan av att stå utanför, att vara avskärmad.

    Hävdar bestämt att det är guld värt om föreståndaren för musikaffären föreslår en skiva av ett band som sedan blir en favorit, jämfört med att få ett förslag av Spotify. Mindre butiker blir också så arma glada över att få en ny stamkund i nätshoppingens tidevarv. Ja, det kan vara lite dyrare, men beroende på vad det är blir det inte nödvändigtvis så stor skillnad eftersom man inte måste betala frakt o. dyl. Du betalar för personlig service, stöder lokala företag och bidrar till att vi inte har totaldöda stadscentrum än. Use it or lose it.