Digi-alternativ, del 1

Om man börjat tröttna på algoritmer, filterbubblor, FOMO, influencers, kusligt skräddarsydda annonser, övervakning, ettriga notifications och smartphoneberoende finns det lyckligtvis alternativ.

  • Fysisk väckarklocka. Börjar du kolla notifications och scrolla heti du stängt av alarmet på telen? Lämna telefonen på ett visst ställe utanför sovrummet innan du lägger dig och skaffa en hederlig väckarklocka istället. Om du endast har ett rum till ditt förfogande, sätt telen i en låda utom räckhåll. Aktivera do not disturb så att tredje försöket att ringa bryter igenom fast den är på ljudlös om du nojar över att vara onåbar vid en nödsituation.

    Köpte själv typ en sån här väckarklockeglob förra sommaren, den är så jävla mysig att vakna upp med, speciellt på hösten och vintern. För det första är wakeup lights sjukt najs i brist på solljus genom fönstret, för det andra finns det redan en varm ljuskälla i rummet när man vaknar, och verkligheten känns plötsligt inte lika kall och hård. Man kan också skaffa en rektangulär grej från en svunnen tid, så man känner sig som en karaktär i en amerikansk 80-talsfilm. Kanske nostalgi+kitsch? Eller kanske en klassisk modell som den lasagneätande kattjäveln regelbundet drämmer i bitar? Eller en liten analog grej på H 80 mm x B 80 mm x D 40 mm för 50 cent från loppis?
Shots fired!
  • Internet- och mediefri morgon. V. Vale förespråkar detta starkt, för mig var det en total gamechanger. Första timmen du är vaken, låt bli att hala fram telen på direkten och låt TV:n vara avstängd. Läs inte morgontidningen på paddan eller ens i fysiskt format än, låt boken ligga kvar. Gå inte till datorn, sätt inte ens på radio eller musik. Njut av tystnaden. Har du familj, lägg dig en timme tidigare och gå upp en timme innan resten av huset vaknar.

    Förslag på aktiviteter: skriv drömdagbok eller bara låt pennan flöda som den vill, rita, planera dagen, planera något du gillar inom en snar framtid, meditera, lägga pussel, lyxduscha, yoga/stretcha, morgonpromenad/länk (utan podd i öronen), laga gedigen frukost i lugn och ro, eller bara vara. Det viktiga är att du är ensam med dina egna tankar, drömmar och planer, utan att yttre faktorer pockar på eller att du tar in någon annans idéer eller synvinklar. Det här är DIN timme, världen får vänta. Om du sen måste vara uppkopplad och nåbar resten av dagen pga. jobb eller annat vet du iallafall att första timmen, den är bara din. Helig och okränkbar. En oas för perspektiv bland all stimulans, påtvingad som självvald.
Se nu bara hur harmonisk gubben är.
  • Fysisk media och fysiska butiker. När pandemin lättar, återupptäck glädjen i att botanisera bland antikvariat, skivaffärer, loppisar, Frälsis/Röda Korset/UFF. Att fysisk, konkret media har börjat betraktas som clutter i vår minimalismbesatta samtid är fan tragiskt. En japansk domestic goddess har fått oss att hiva ut böcker, skivsamlingar, filmer och serier på Blu-ray, serietidningar, dataspel på CD och DVD… vilket i sin tur betyder att loppisarna och välgörenhetsshopparna är sprängfyllda med dylikt, svinbilligt.

    Pandemin har dessutom medfört enorma belopp rakt ner i nätjättarnas fickor, många mindre företag klarade som bekant inte livhanken. De som finns kvar behöver ditt stöd mer än nånsin. Undviker gärna mänsklig kontakt som sperglady, men mår fan ofta bättre av att interagera med en människa. Inte att själv ha ett serviceyrke med hundratals kundmöten vareviga dag, men definitivt att utveckla någon sorts regelbunden relation med en annan människa i en yrkesroll. Minskar känslan av att stå utanför, att vara avskärmad.

    Hävdar bestämt att det är guld värt om föreståndaren för musikaffären föreslår en skiva av ett band som sedan blir en favorit, jämfört med att få ett förslag av Spotify. Mindre butiker blir också så arma glada över att få en ny stamkund i nätshoppingens tidevarv. Ja, det kan vara lite dyrare, men beroende på vad det är blir det inte nödvändigtvis så stor skillnad eftersom man inte måste betala frakt o. dyl. Du betalar för personlig service, stöder lokala företag och bidrar till att vi inte har totaldöda stadscentrum än. Use it or lose it.

Att ansa fejsen

Hundrafemton (!) unika besökare har letat sig hit i mars månad. Det här med att inte existera i ett vakuum är nog trevligt, ändå. Tack för att du läser.

Över hundra själar. Det är rätt många, fan. Vänlistan på Facebook innefattar sjutton pers (varav två avlidna), liksom. Eller ja, innefattade när kontot inaktiverades. Gallrade alltid i vänlistan vid större livsförändringar utan desto vidare ängslighet, och med åren blev bara kärnan kvar.

En känd finlandssvensk bloggerska funderade nyligen över varför en ytlig bekant tagit bort henne från Facebook, vad hon har gjort för fel. Detta var alltså en person som hon enligt egen utsago bytt tre meningar med i sitt liv. Skulle personligen slå vad om att svaret står att finna i just den ytliga bekantskapen, alltså motsatsen till att hon skulle ha gjort något förargelseväckande. Vissa människor tycker att brist på relation och sammanhang är en fullgod anledning att ta bort någon från vänlistan. Jag med, bevisligen.

I mitt fall handlar det tyvärr också om någon sorts grundmurad misstänksamhet mot människor i allmänhet. Paranoia, ibland. Det känns som att man bara har något att förlora på att någon man inte riktigt känner kan hålla ett öga på en, speciellt om man själv inte ser någon orsak till att göra detsamma. Finner också oärligheten i att dölja en persons inlägg men ha denne kvar på listan jobbigare än att helt enkelt radera, om ointresset är så stort att jag blir irriterad.

Lättast är det förstås att inte lägga till från första början. Smartphonens inträde gjorde det lätt för folk att hala fram telefonen och fråga om ens Facebook där en sväng, oavsett sammanhang, och de flesta tyckte nog att det var för awkward att säga nej, även i de fall där reaktionen var ljummen inombords. Därav har folk fortfarande den där tjejen från konferensen år 2010 och den där duden från baren år 2013 på vänlistan. För mig obegripligt.

Att ha ett sammelsurium olika människor på feissaren hade också varit omöjliga vatten för mig att navigera som sperglady (verkar ha fattat tycke för det uttrycket, alltså). Vilken version av sig själv ska man vara? Vilket tilltal? Skulle bara sluta med något tandlöst och urvattnat, och då är det fan lika bra att låta bli. Har också alltid tyckt att det är något kalkylerande i tipset man får som ny uni-studerande, det här med att se till att hålla sig på god fot med gamla studiekamrater, kollegor och dylikt, eftersom man inte vet i vilken position de kommer sitta i framtiden. En vacker dag kan man ha nytta av dem. Nätverka, kallas det, och är totalt accepterat. För mig också obegripligt.

Om du har känt att det vore befriande att rensa bland kontakterna ett tag nu men inte täckts, gör det bara. Delete-knappen är ingen disintegration ray, inte ens i de fall du kanske önskar det vore så. Integrity ray, om något.

Min natt som strippa

För ett år sedan bodde jag i södra Manchester med A. Han lyckades hyra ett rum på nedre våningen i ett hus med fyra sovrum, alla identiskt inredda med den billigaste kombinationen skrivbord + stol som återfinns på IKEA och en säng samt klädskåp. Vi delade alltså ett rum på cirka 15 kvadrat. Satte mig förstås på Megabussen till Birmingham för att bo hos T i sisådär två veckor i stöten ibland, men det började ändå skava lite till sist. Förståeligt.

Rummet i fråga. Bakom gardinerna fanns en skjutdörr direkt ut till den (mer än) vildvuxna bakgården.

Förvisso fanns det ett minimalt ”vardagsrum”, det vill säga två små soffor och ett litet bord, som man fick gå igenom för att komma till rummet. Vi bytte vem som huserade var regelbundet. Det fanns också ett minimalt sovrum på övre våningen som aldrig blev uthyrt – ingen var väl så desperat – och dit började jag gå för att sova. Dörren var alltid olåst, så sedermera blev det min inofficiella kammare. Home is where the computer is.

Det började dock bli jobbigt att flytta upp och ner alla grejer när det bokades visningar, samt att säkerställa att rummet var tomt och städat när man lämnade huset, ifall det skulle bli blixtvisning. Vilket förstås hände ibland, trots att kontraktet sa minst 24 timmars varsel. Hade en buffert på cirka 1200 euro när jag flyttade och ingen aning när eller varifrån min nästa inkomst skulle komma, så faktumet att A inte tog någon hyra av mig var ett för bra arrangemang för att ge upp lättvindigt. Därmed tog det ett halvår innan jag bestämde mig för att nä, nu är det hög tid att fixa något eget. En stabilare bas. För det krävs pengar.

Fest i vardagsrummet, december 2019. Stövlarna införskaffades på goth-loppis för £10 och morgonrocken har en säregen historia, den tar vi en annan gång… om jag täcks.

Hur hittar man ett jobb, snabbt, som betalar mer än minimilön, utan att ha en endaste referens i landet eller mycket av ett kontaktnät än? Jo, man gör lite research på nätet, duschar och rakar sig noga, sminkar sig mer än man annars brukar, packar ner ett par av sina lämpliga skodon och utstyrslar i en gymväska, far ut med en lista på de strippklubbar som finns i stan och bestämmer sig för att inte åka hem innan man blivit anställd av åtminstone en av dem. Företagsamhet, om än kanske av lite annan art än den österbottniska.

Det gick vägen redan vid den första klubben på listan. Behövde inte ha någon sorts audition, fick grönt ljus redan i ytterkläderna. Läste regler, skrev på papper. Hade förberett tre stage names och alla var tagna, till min förvåning. Hade ändå undvikit de värsta klichéerna. Fick hitta på något nytt i stunden som jag inte var helt nöjd med, men låt gå. Gick därefter en guidad rundtur tillsammans med en annan tjej som skulle börja samma kväll. Blev rätt besviken att klubben inte hade någon ordentlig scen, den var tydligt inriktad på lapdances och VIP-rum.

Rätt mysig arbetsmiljö ändå.

Dags att byta om. Svischade in i omklädningsrummet, kände mig trygg och upprymd, bra humör. Hälsade glatt på de mestadels spraytannade tjejerna som var i full färd med att byta sina oversize-hoodies och chunky sneakers mot högt skurna bodys och stripper heels. Ljummet mottagande. Tjejen jag gick rundturen med dök upp, hälsade på samma sätt som jag gjorde tidigare och blev mottagen med entusiasm.

Så har det varit från lågstadiet till senaste apoteksjobbet. Blir antingen inte insläppt i gruppen eller förekommer i periferin. Något med ansiktsmimiken, rösten eller kroppsspråket, antagligen alla tre, som är annorlunda och avskräcker. En Sperglady som med sin blotta närvaro får folk att skruva lite på sig internt. Folk ler ansträngt, ändrar tonfall, svarar inte på vad man säger första gången. Om man vore autistisk nog för att inte märka vore det på ett sätt en befrielse, svårt att inte hänfalla till självömkan över detta då och då. Dock ej denna gång. Nåja, tillbaks till klubben.

Ett par gamla Pleasers man har i samlingen, minns inte vad modellen heter. I princip till för att sitta på femdomklubb och vicka på fötterna med. Måtte detta återupptas snart.

Tänkte att jag gör rött till min grej, röda klackar, röda outfits, rött hår (förstås), så att folk kan fråga efter hon, den där röda. Trippade alltså omkring i en röd, glittrig stringbikini och de rödlackerade 15-centisklackarna med platå jag postade igår samt en svart och röd fjäderboa som förstås löste fjädrar överallt. Förlåt, städaren. Lite sådär vintage pinup-stil blev det väl med sminket och Bettie Page-pannluggen, det var en fantasi som var lätt för mig att förkroppsliga. Kände mig som a million bucks.

Det fanns bara ett problem: klubben var död.

Jag anlände vid öppning, dvs. klockan nio på kvällen. De gäster som kom under kvällen fram tills stängning klockan fyra på morgonen kunde räknas på en hand. Detta i relation till att uppskattningsvis 15-20 dansare jobbade den kvällen. Resultat: långa rader med strippor som sitter och scrollar Instagram (med perfekta akrylnaglar). Förvisso ägde detta rum veckan innan jag for till Birmingham för att övervintra viruset, och två dagar efter ankomsten utlyste Boris lockdown ett, så rädslan för viruset hade börjat sprida sig. Folk täcktes inte gå ut till en lapdance-klubb. Somnade fan nästan. Länge sen man haft så jävla tråkigt. Kallpratade med några tjejer bara för att få tiden att gå.

Intjänade pengar på sju timmar: £0.

Första paret Pleasers, januari 2008. Gillar klacken väldigt mycket, stabil + groovy. Det är dock inte trendigt just nu, denna modell är ur produktion i några år redan.

Antiklimax deluxe. Tänkte att lördagskvällen kanske skulle bli bättre, men det var minst lika glest då. Kring midnatt gav jag upp och sa åt killen från management att jag lägger detta på is nu. Han sa att jag är välkommen tillbaks när som helst om jag vill ta upp det igen.

Sen kom lockdown, då. Bodde med T i Birmingham tills jag började jobba vid apoteket i juni 2020, fixade kompishyra i ett extrarum hos en bekant i två månader, sedan äntligen flytt till eget rum i Salford i slutet av juli. Tog alltså runt nio månader i landet innan man fixade hyreskontrakt i eget namn. I get by with a little help from my friends. Lockdown tre temporärt här i Stourbridge, förstås.

Har dock inte begravt tankarna på detta yrke helt, det kan hända att det blir en återvändo efter pandemin, men vet inte om det är rätt klubb för mig överlag. En klubb med lite äldre klientel och fokus på scenuppträdande vore den optimala miljön för mig. Skulle också göra bra ifrån mig i champagnerum, sippa på en drink, prata, varva med dans. Att göra någon sällskap, one on one, bygga en fantasi. Man är ju ändå bra på att fly verkligheten. Någon nytta ska man väl ha av det.

Rött lack, alltså. Förtjänar att postas igen.

Strippklubben som koncept börjar nog bli lite daterad, dock. Den har för det första blivit helt avmystifierad, numera är det legio att dansare och klubbar vänder ut och in på branschen och marknadsför sig själva öppet på Instagram. För att inte tala om all annan underhållning som finns nuförtiden. Dejtingappar, för fan. Den yngre generationen förstår inte poängen med att ge en tjej pengar för lite nakendans IRL när nätet svämmar över av gratisporr. Vill man ha personlig kontakt finns Onlyfans.

Vad är då kvar? Äldre gentlemän och yngre ballers som vill visa status genom att spendera pengar och omge sig med strippor, enligt amerikansk rappare-modell. Är inte bekväm med att transmogrifiera till den insta baddie de senare är ute efter, och även om jag vore det är jag för gammal för att slippa undan med det. Kvar blir då femti-sexti-sjuttiotalisterna. Där finns det något att jobba med. Vi får se.

Overload

Ett klassiskt brädspel för en spelare, alla åldrar. Oktober 2019.

För mycket på schemat. Duscha, blogga, promenera, laga lunch, äta, förbereda terapi, ha terapi, telefonsamtal med Work and Health Programme, träna, fransklektion, laga middag, diska, lägga in beställningar, kolla Traceroute med A. Måste klämma in några ritade framesTrevor Bock också. Hur fan orkar folk? Håller på med punkt två just nu och är redan lite småsliten efter att ha rakat kroppen och tvättat håret. Vad satan. Då förvärvsarbetar jag inte ens. Kan inte föreställa mig hur det vore att lägga in heltidsjobb + transporttid + barn i ekvationen också.

Det finns alltså folk som jobbar 40 h, kör en timme till och från jobbet, tränar, sköter hushåll, har barn och studerar deltid. Fattar inte det alltså. HUR GÖR MAN? Superkrafter? Eller kanske man kan göra sånt om man inte är en deprimerad aspergian med nervsmärta? Voi om man inte skulle dras med denna genomträngande matthet. Göra vardagliga saker per automatik och inte som nu, ståendes i startblocket för hundra meter häck.

arg.png. November 2017.

Väntat på antidepp i snart fem månader nu, en medicin jag haft förr och som funkar hyfsat. Skrivs dock inte ut för depression i UK, endast för nikotinavvänjning, så den måste skrivas ut off-label. Husläkaren kan inte göra det, krävs en psykiatriker som är okontaktbar. Hade medicinen både i Finland och NL, så har förstås rett ut möjligheterna att få den därifrån, men det finns inte pengar till det på långa vägar. Tack Brexit.

Vid den här pointen överväger jag att testa något annat. Vill förstås gärna ha en medicin som är bekant och har funkat förr, ställer mig skeptisk till att pröva ut något nytt, men det börjar fan bli nog nu. Allt som har viktökning och nedsatt lust som biverkning är uteslutet. Har redan testat en lång rad preparat i mitt liv, måste undersöka en av de nyare, atypiska medicinerna. Det ska fan i mig gå vägen.

Lemonad

Oktober 2017. Då var det paha.

Teams-möte med nya terapeuten, round 2, FIGHT! Spontan tanke: om man var 60+ och KBT-terapeut hade man nog haft liknande framtoning, dessvärre. Precis på gränsen till översittarattityd och klapp på huvudet men tillräckligt med jävlaranamma för att få något till stånd, och så lite empatiströssel på toppen. Såja.

Fick förklara varför apoteksjobb gör mig så slutkörd, ett hundratal olika kunder vars utstrålning och kommunikationssätt man ska identifiera och sedan härma i den egna rösten och ansiktsmimiken på daglig basis. Både bättre och värre att göra det per telefon, endast röst-input att koncentrera sig på men samtidigt ingen annan information. Så länge pregabalinet faktiskt funkade var det helt okej, ibland till och med roligt när man fick flow och kände någon sorts yrkesstolthet, men när toleransen steg tog det stopp även fysiskt.

Hon rekommenderar en officiell Asberger-diagnos. Är benägen att hålla med. Tänk att det skulle dröja tills man var 30. You have a very particular way of communicating.

Kom att tänka på en föreläsning av Temple Grandin som A länkade åt mig för ett tag sen. Klart att man ska jobba på sina svagheter, men fokus bör ligga på att utnyttja sina styrkor och förbättra självkänslan. Det man är skit på är det bättre att någon annan gör. Finns väl möjlighet att skapa sin egen nisch nu mer än någonsin, bara man får för sig att man är värd ett drägligt liv. För det är man.