Internätet, del 1

Älskade länge internet. En magisk livlina ut ur landsbygdshelvetet från 1995 till 2005, då det till sist bar av till Vasa. Internet var en privat frizon där det var självklart att gå under pseudonym (var försiktig med namn och bild, man vet aldrig vem man chattar med! var mottot för dagen). Under skolåldern och tidiga lågstadieåldern var det modem och betalning per minut som gällde, internettillgången kom droppvis men regelbundet.

Arrangerad bild tagen vid morsans jobb år 1996 med det som fanns att tillgå, du ser ju kvaliteten.
Sex år, försöker se road ut, ler blygt istället.

Intresseområden då: tamagotchis, hästbilder, Hästjournalens chatt (så primitiv att man fick trycka på en knapp för att uppdatera, och vars besökare inte pladdrade om annat än Titanic och Leo DiCaprio när filmen kom ut), Passagen (speciellt klotterplanket samt java-applikationen Skissa och Gissa, AKA Pictionary), Funplanet, shareware– och demoversioner av spel, samt porträtt att använda i spelet Baldur’s Gate. Och givetvis screensavers. Jag var som sexåring hjälplärare på en kurs där deltagarna skulle lära sig använda internet genom att ladda ner just skärmsläckare. Förstod aldrig varför de vuxna tyckte det var så roligt när jag berättade om det för dem.

Hey, Macaroni! En skärmsläckarklassiker från 1996. Förlåt för påminnelsen.

Morsan jobbade ännu på den tiden, vid tillfället som utvecklare av digitala läromedel på en folkhögskola i nejden, tillsammans med en rotating cast av civare (som jag senare förstod drog världens jävla lyckoträff när de fick sitta och koda hemsidor och lyssna på The Prodigy-mp3:or i hörlurar, istället för att jobba på vårdhem eller något jävla högstadium). Multimedia skulle in i skolorna, och det snabbt, ingen ville ju vara gammal och dammig när det nya millenniet stod för dörren.

Typ sånt här gjorde de. En vanlig HTML-sida med lite snygg grafik, planeterna highlightades när man förde musen över dem och tog en till undersidor med info om rymden och skit.

Lycka var att under sommarloven ibland få följa med till hennes arbetsplats, skolan förstås tömd på elever, sno en glass ur kökets frys, äta yoghurtrussin, surfa på nätet med fast, snabb uppkoppling i datasalen, eller spela spel över nätverk. Det blev att stanna långt in på kvällen när vi väl var där, brorsan hade förstås sett till att ladda ner så mycket som bara möjligt, och givetvis även sett till att kopiera civarnas mp3-samlingar (vilket i sin tur färgade min musiksmak rejält). Detta skulle då brännas på en tom CD med 2x-hastighet (brännarna hade oftast 52x hastighet mot slutet av eran, för referens). Länge tog det, och ibland var bränningsgudarna nyckfulla. Ena väggen var tapetserad med misslyckade skivor. Lyckligtvis kunde man fördriva tiden med Kai’s Power Goo.

Kanske den mest spridda skapelsen som kom ur Kai’s Power Goo. Levde sedermera vidare i flashvideor och dylikt.

Hemma spelade jag Diablo med amerikanska tonårskillar på battle.net som förstaklassare. Blev inte så mycket spelande egentligen, oftast roligare att hänga i town och chatta. Vet inte hur många timmar jag har lyssnat på musikspåret som loopar där. Till sist hade man tillskansat sig engelskkunskaper till en sån grad att de inte hade någon aning om att jag inte var en av dem. Konversationerna hann aldrig komma in på något som skulle ha avslöjat mig, lyssnade ju på samma musik som dem, hade koll på vilka filmer som kom ut, spelade med bara.

En kille sa att han var från Idaho. Vilket jävla skumt/häftigt namn, tänkte jag. Visste att det var i USA någonstans, men tror inte jag hade någon aning om hur landet såg ut på kartan, ens som helhet. Bytte emailadress med ett fåtal av dem, oftast om de var intresserade av att jag skulle skaffa spell-böcker åt dem (som jag för övrigt fixade med en trainer, alltså ett fuskprogram). Hade dock födelseåret i hotmail-adressen, så var alltid noga med att förklara bort det på förhand (I’m not seven years old by the way). Det var ju inte suspekt alls. Medgav ibland att jag var a girl men oftast inte, var så tråkigt att se hur deras beteende ändrades genast. Ibland trodde de inte på mig heller.

Såhär såg lobbyn ut, screenshot snodd från nån polsk sida. Kanske borde ha frågat A vad de snackar om innan publicering, men det kan knappast vara så paha, eller?

Sedermera startade jag en Baldur’s Gate-guild som hette Females of Glory, men den kom sig aldrig för att spela en endaste gång. GameSpy-anslutningen var för labil, eller så hade jag för mycket i ping. Minns att den första medlemmen var en britt som hette Jonah, jag tror att han var nitton (females åsyftade alltså karaktärernas kön). Jag var nio år. Tror jag medgav det till sist. Eftersom vi hade längre kontakt, inte bara en session eller två som i Diablo, måste han nog ha förstått det ganska snabbt. Vi fortsatte ändå brevväxla, om Finland, om vädret, om internet (båda fantiserade om bredband), om coola porträtt till spelet. Minns honom som välvillig, en snäll kille som var rolig att skriva med. Blir nästan lite rörd när jag tänker på de interaktioner man hade gått miste om som storögd nykomling till internet ifall föräldrarna hade varit skraja och reagerat med panik.

Karaktärsskaparskärmen i originalutgåvan av Baldur’s Gate (1998). Skapade, tja, ett hundratal karaktärer med åren? Bild lånad från MobyGames.

Nej du, blev längre än planerat, det här. Jag och T ska spela Baldur’s Gate II: Enhanced Edition, han har väntat tillräckligt på att detta inlägg ska bli färdigställt. Får återkomma.

Hemvant

Packade nyss upp alla teknikgrejor och attiraljer, dvs. mina verktyg (känns aningen fånigt men måste tänka i dylika banor) och har därmed skapat en arbetsplats i the study, som T säger. Han jobbar i vardagsrummet och föredrar det så. Jag ser till att lunchen är klar 13:00, idag Tescos proteinnudlar med stekt tempeh och diverse grönsaker som sjöng på sista versen. Vi äter tillsammans. Sex timmar Baldur’s Gate II fick vi in igår, roligt att vara sidekick till T som upplever storyn för första gången. Har varit i Forgotten Realms så mycket i mitt liv att det på något sätt känns som att komma hem, är det skumt?

Har nu lyxen att jobba med två skärmar, skitpraktiskt. Vapen nära till hands förstås, ritplattan på paradplats och microkeyn nära om andan faller på. Är löjligt förtjust i min väckarklockeglob, den lyser så hemtrevligt och fick förstås följa med i väskan. Menoran fick stanna i fönstret, egentligen en skämtpresent från en kille i T:s discordserver. Den syftar till det stänk judiskt påbrå som T har i släktträdet och jag tycker den passar bra där den står.

Läste för övrigt en flashbacktråd om asbergare som lyfter stöd år efter år och främst sover och spelar data upp i 30-40-årsåldern, antingen hos mamsen eller i hyresettor. Många röster som ondgjorde sig över bristen på krav och motprestation, paralleller till gamla samhällen som vi inte lever i längre, då fick man minsann arbeta oavsett. Jag känner mig träffad i någon mån, även om jag flyttade hemifrån ovanligt tidigt och studerade tills jag var 28. Att arbeta vid sidan av studierna, på finska, var för mig otänkbart.

Mycket till pappers och lite praktisk erfarenhet är inte en särskilt god sits när man passerat 30-strecket och jag undrar hur i friden jag ska lyckas på en arbetsmarknad där social kompetens är A och O. Det går i några månader, sen sitter jag där, totalt utmattad. Samma visa varje gång. Har insett att frilansarbete är min enda utväg, men hur sparka igång ett sånt projekt under/efter coronan? Pandemin är ett andningshål trots all skit den för med sig, den verkliga uppförsbacken är runt kröken. Blir matt bara jag tänker på det. Telefonsamtal med Department of Work and Pensions imorgon, vet inte vad jag ska förvänta mig. En dag i taget.