Egen famn = trygg hamn

EMDR-terapin gick alltså av stapeln som planerat igår. Var det någonting att hänga i julgranen nu då?

Sessionen kördes förstås över Teams. Innan vi drog igång sa terapeuten let whatever comes come, den inställningen känns ju igen från annan intensiv mental gymnastik man pysslat med då och då. Började med att fokusera på ett visst minne från två-treårsåldern. Hur jag reagerar på att skriva om det är antagligen en måttstock på hur väl den första sessionen funkade, så detta ska bli intressant.


Det fanns en mobil med diverse typ lövsågade platta figurer i trä som hängde i fönstret på ovanvåningen, vitmålade, fästa i en cirkulär konstruktion med rätt tjock bomullstråd. Tror inte den hade något speciellt affektionsvärde sedan gammalt, men jag visste att mamma tyckte om den (okej, där kom tårarna). Så jag tog helt enkelt en sax och knipsade ner en av dem, en fågel tror jag det var. En två-treåring ska väl inte ha sax inom räckhåll, men ja, min tankegång var att om jag tar denna till mammas arbetsrum blir hon glad. Hon tycker ju om den.

Minns att jag tassade fram till hennes skrivbord i hemmakontoret, dit dörren ofta var stängd. Vet att detta måste ha varit i början av 90-talet eftersom hon fortfarande hade det kvar. Hon jobbade heltid i stan och pendlade med bil varje vardag, skrev en bok på kvällar och nätter, och hade två småbarn hemma som slogs om hennes uppmärksamhet. Dessutom skötte hon också all tvätt och matlagning.

Pappa var oftast i verkstan på gården eller halvslumrade på golvet framför TV:n på senkvällarna, antingen tyckte han att det var en rättvis arbetsfördelning eller så hade han aldrig reflekterat över det. Vet inte om mamma hade försökt kommunicera sitt (extremt förståeliga) behov av avlastning, eller om hon malt på i tron att rollen som superkvinna är hållbar, eller om hon inte vågade uttrycka sina behov alls. Oavsett var det ju väggen nästa.

Nåja, detta är tankar i vuxen ålder, tillbaks till barnet. Jag öppnar dörren och tultar in, hon sitter med ryggen mot dörren som vanligt. Lilla jag går fram och ger henne fågeln (mer tårar, för nu snackar vi känslor och inte rationaliseringar) i tron att detta ska göra henne glad, men hon tittar knappt på mig. Märker dock besvikelsen i hennes anlete genast, det blev helt motsatt reaktion. Minns inte exakt vad hon sa, men kontentan var ett lågmält oj, har du klippt av den där fina, det var ju synd. Så nu har jag inte bara förstört något fint, jag har också gjort mamma mer ledsen.

Blir förtvivlad av detta, antar att jag börjar gråta, har liksom inget bättre sätt att kommunicera vid det laget. Hon försöker trösta mig, inte är det hela världen, men jag märker ju att det inte är genuint. Hon ser fortfarande trött och ledsen ut, så det måste ju vara mitt fel. Lämnar med dendär oroskänslan efter den ytliga överslätningen, och det finns ett antal liknande tillfällen från tidig barndom.


Det är ju klart som korvspad att det inte är barnets uppgift att trösta föräldern, har jag förstått i efterhand, men det tog länge, länge innan jag insåg att det inte är något fel på mig, det är upp till vuxenvärlden runtomkring att ta ansvar för barnets välmående. Aktivt. Uppmärksamma och förstå. Det var farmor som fyllde den rollen för mig, tack och lov, men det slog desto hårdare när hon gick bort (får återkomma till det). Är än idag benägen att vända ledsenhet inåt om jag inte ser till att motverka det, och absolut inte störa jobbar jag ännu på att hiva ut i diverse sammanhang. Min magisterutbildning led mycket av det, till exempel, och i delat boende är jag tyst som en mus.

Själva sessionens utformning är svår att beskriva. Upplevde nog någon sorts förlösning när mitt vuxna jag, i skrivande stund sju år yngre än min egen mamma var då, stod framför denna inre lilla flicka och visste precis vad hennes behov är. Att hon är trygg och bor inom en person som har klarat av allt möjligt. En person som menar vad hon säger, som agerar i enlighet med sina värderingar, som är djärv, som vill förstå, som bryr sig, som tar sig tid, som kan älska och försvara andra och sig själv när det blåser. Upp i famnen bara.

Otröstlig?

Igår på kvällen kände man sig samlad och stark nog att ta sig an ett och annat (och en smula uttråkad, bör medges). Det är som bekant bäst att smida när järnet är varmt, så skickade ett WhatsApp-meddelande åt brorsan där jag berättade att jag helt enkelt inte orkar svara/reagera på allt han skickar/länkar åt mig eftersom jag fortfarande hyser djupt agg för det han utsatte mig för under uppväxten.

Detta har han vetat om sen förr, inte en total överraskning, men tror fan det är första gången jag har uttryckt det så direkt. Lade förstås till att jag har dåligt samvete över att jag känner så också. Han har uttryckt att han ångrar och mår dåligt över hur han som sex år äldre storebror konsekvent tryckte ner mig i skorna, men det betyder inte att mitt inre barn har förlåtit honom.

Fångad i farten, i full färd med att peka finger, anklaga och se till att lillasyster inte ska få för sig att hon är något.

Länge fnös jag åt uttryck som inre barn, tänkte vad fan är det för trams. Men under färden (bra låt annars) har det framkommit med all önskvärd tydlighet att hon finns, och hon är inte glad över att ha blivit förnekad i årtionden. Vart skulle hon ha tagit vägen? Klart hennes upplevelser finns i det undermedvetna, och hon har pockat på uppmärksamhet, tålmodigt, genom alla år, rentav i lågstadieåldern minns jag att det sårade småbarnet fortfarande satt där, då mer närvarande, med åren mindre akut, mer som en kronisk inflammation som ser till att vissa saker gör mer ont än de borde.

Också orättvist att lägga allt på brorsan, en individ minst lika sårad som jag (antagligen mer), som till skillnad från mig inte har kunnat glida på räkmackan läshuvud och därmed haft det ännu svårare att hitta en plats i livet. Morsans förlossningsdepression när jag föddes och sedermera burnout när jag var tre år predisponerar också för envisa depressiva drag, det finns det gott om forskning på. Allt det här vet jag ju rent rationellt, men det skiter det inre barnet i. Jag hoppas kunna trösta denna lillflicka slutgiltigt medelst terapi. Jävlar vilken befrielse det hade varit.

Nästa session är om en timme. Finns nog gott om stoff att avhandla denna gång.