Lata bidragstagare, del 4

 Citizens Advice Manchester

Just nu sitter jag på Universal Credit, en tory-skapelse som slog ihop flera förmåner till en, däribland sjukpenning, socialbidrag och arbetslöshetsstöd. Som ensamstående rasslar det in £737 i månaden, av vilket £500 går till hyra, räkningar, gymkort och månatliga donationer. £237 kvar i månaden, alltså £56 i veckan. Det är tillräckligt för att hålla huvudet över vattenytan, och jag är så grymt jävla tacksam att det är en grej. Jag har tillgång till rent vatten, dusch, kök, säng, och en dörr att låsa. Hemlöshet har ökat explosionsartat under det senaste årtiondet, man ser hemlösa i portar överallt i centrala Manchester, och jag är lyckligt lottad som inte är en av dem.

Som icke-brittisk medborgare måste man numera gå igenom en särskild prövning för att få tillgång till stöd, även som EU-medborgare. Man ska till exempel ha varit fast bosatt i landet i minst tre månader och kunna bevisa det, samt redan ha ett jobb. För att kunna lyfta stöd av sossun som utlänning ska man alltså redan tjäna pengar, men inte tillräckligt för att komma upp i existensminimum.

Man ska också kontinuerligt bevisa att man söker antingen ett jobb till, försöker få fler timmar i veckan eller ett mer välbetalt jobb, annars blir det sanktioner och till sist indraget stöd. Det är alltså piskan som gäller, trodde alla var överens om att moroten brukar funka bättre vid det här laget. Alla klarar inte av en dylik kuri, och då går det lätt utför. Själv har jag rätt till stöd för att jag klassas som en temporarily incapacitated EEA/EU worker, och det är ju vad jag är. Krasst sagt med en bevisad fot i dörren eftersom jag har varit anställd i UK och så pass arbetsför att de räknar med att jag över tid kommer att skapa tillräckligt med värde för att det ska löna sig. Klimatet har hårdnat.

Andelen jobb som betalar minimilönen £8.72 i timmen är för övrigt betydligt större här än i Finland, även för en del yrken som kräver kvalifikationer. Inkomsttaket är högre sett till landet som helhet, varav en stor del härstammar från Londons rika, men bottnen är också lägre. Levnadskostnaderna stiger och minimilönen stiger inte i samma grad, en enkel ekvation som leder till fenomenet the working poor. UK står statistiskt sett någonstans mellan USA och Finland i income equality. Ett klassamhälle av tradition och i modern tid.

Som 24-åring och nybakad farmaceut i Finland tyckte jag alltså att 2000 euro i månaden efter skatt var torftigt för ett heltidsjobb som kräver tre års universitetsstudier. Gjorde sedermera en kalkyl när jag började jobba i UK och konstaterade att jag i Finland efter skatt hade kunnat plocka ut flera hundra euro mer i månaden för samma timmar. Förlåt, facket :’ (

Seriöst, dock. Man kan fråga sig varför jag tvunget ska bo utanför Finland när Finland är en av världens bästa länder att bo i och jag har medborgarskapet kirrat genom att vara född där. Okej att man som ung vill ut i världen och studera, men varför återvände jag inte efter att magistern i NL var klar? Om språket nu muka är ett så oöverstigligt hinder, varför inte Sverige eller Åland?


Trodde faktiskt i flera år att jag skulle bo och arbeta i NL efter min examen. Ville inte till Sverige, kulturskillnaden är lite väl magstark trots att språket är ”samma” (man blir ju ändå finnen). Tänkte att om jag nu ska leva på ett främmande språk så är NL åtminstone mer internationellt, slipper undan med att tala engelska till största del och mina kunskaper i holländska är snarare en bonus än ett krav. Bara en expat i mängden på något kontor eller universitet med engelska som gemensamt arbetsspråk, liksom. Så blev det ju inte. Hade svårt att knyta infödda holländska kontakter och kom inte in i något sammanhang, det började likförbannat kännas mer och mer som en övning i square peg in a round hole.

Efter examen var jag en atypisk kund vid försörjningsstödskontoret i Haag. För att lyfta stöd måste man kunna flytande holländska, och därmed hamnar det inte många nyutexaminerade utländska studerande där. Damen jag blev tilldelad som jobbcoach såg lyckligtvis hur arma slutkörd jag var och sa att om jag ser ett jobb som jag tror att jag klarar av i dagsläget kan jag för all del söka, men att hon inte skulle hålla mig till standarden om fem jobbansökningar i veckan, och inte heller tvinga mig att söka lågkvalificerade jobb.

Vid det här laget hade jag bott och konsumerat i landet i fyra år, finansierat endast genom studiestöd och lån från Finland, samt betalat 8000 euro i terminsavgifter till universitetet. Antagligen hade hon inte det i bakhuvudet, dock. Hon var nog empatisk annars bara (underbar finlandism!). En människa som såg att det sista jag behövde var mer stress och press. Grymt tacksam för det ännu. En annan handläggare hade kunnat mana mig att ta mitt pick och pack och dra hem till Finland, där jag utan tvekan hade stagnerat. Det blir att skänka en slant till något trevligt ändamål i staden om jag kommer över en större summa pengar.

Träffade T online redan ett halvår efter NL-flytten och närmade mig honom med åren. Det började kännas lite väl krångligt att behöva flyga för att träffas, och det bara några gånger i året. Tanken på att dra ännu längre västerut började pocka på vartefter det klarnade att NL-kapitlet led mot sitt slut. Ville dock inte flytta till T:s lilla skotska födelsestad, som han ändå antagligen skulle lämna för jobbets skull efter sin examen, hade hälsat på två gånger och föll för karln men inte för stan. Jag var i London i en vecka våren 2012, och det var tillräckligt för att veta att det skulle göra mig galen att bo där (besöka är dock alltid skoj). Visste också att det brann i knutarna, Brexit hade röstats igenom två år tidigare, och det skulle definitivt inte bli lättare att flytta som EU-medborgare efter utträdet.

Polletten trillade ner först när jag träffade A i Rotterdam sensommaren 2018. Det visade sig att han egentligen var bosatt i Manchester. Manchester, tänkte jag, vad har vi på det? Tygindustri, förr iallafall, där norrut i England nånstans? Man United? Den så kallade Madchester-scenen och acid house hade jag läst om i boken The Hacienda – How Not to Run a Club, en födelsedagspresent av holländaren jag dejtade i början av decenniet. Allt det där försiggick ju typ när jag föddes, men det måste ändå vara en rätt speciell stad, eller?

Beundrar mosaik på en fasad i Manny, första vändan. A var mer intresserad av att fota mig än det jag kollar på, så använd fantasin. November 2018.

Därför lågprisflyg Schiphol-Manchester två månader senare. När jag kom ut från stationen och gick mot Piccadilly Gardens visste jag att japp, detta är staden för mig. Får gå in på detaljer vid ett senare tillfälle. Återvände en gång till några månader senare för att försäkra mig om att det inte var hypomani som låg bakom, och kände samma sak, så då var saken biff. Ett halvår senare var flytten ett faktum. T fick jobb och flyttade ner till Birmingham i samma veva, två timmar bort med bil, betydligt mer överkomligt än att bo i skilda länder. Där och då började strävan att skapa en tillvaro här, ett steg i taget. Sen kom pandemin. Lol.

Lata bidragstagare, del 3

Idag gick namnbytet officiellt igenom, snabbare än förväntat, hurra! Dessutom fyller farsan 69, alltså den ålder mina farföräldrar var när jag var liten och de tog hand om mig på dagarna. Skumt, men vetja det har runnit en del vatten under broarna sen dess. I backspegeln har jag nog formats en hel del av att vara uppväxt med pensionärer och deras bekanta snarare än jämnåriga på dagis. Kanske blir ett inlägg om det, antagligen inom ramverket autismspektrum, men nu till dagens tema.


Har tänkt en del på människor som gnäller på ”lata bidragstagare” de senaste dagarna och konstaterat att det i många fall måste handla om att de själva har behov som inte tillgodoses. Kanske drar de ett för tungt lass hemma eller på jobbet, inte tillräckligt med vila, eller egna, djupare issues från släkt som tutade i dem att MAN SKA ALLTI KLAR SE SJÖLV, och/eller en känsla av att inte vara tillräckligt uppskattad, att tas för givet. Kanske förakt inför självupplevd svaghet (projicering, för att leka rödvinspsykolog)?

Ett är säkert: man måste må ganska jävla dåligt själv för att sparka neråt, det spelar ingen roll om man påstår sig vara fine. En balanserad, harmonisk människa har ingen dragning till att spä på andras dåliga mående på ett så ytterst okonstruktivt sätt. Låter det självklart? Det känns inte alls särskilt självklart alla gånger om man råkar vara den som blir sparkad på, så det tåls att sägas.

Jag kan helt enkelt inte tänka mig att de flesta annars anser det vara orättvist att folk ska ”få sitta framför datorn och röka gräs medan pengarna rullar in månad efter månad”. Som att det vore en önskvärd existens, alltså. Det säger mig att personen som klagar har för mycket ansvar eller annars är för tungt belastad, men antingen vägrar erkänna detta för omgivningen eller möts av oförståelse.

Kanske personen inte trivs med hur denne förtjänar sitt eget levebröd, eller vantrivs med kollegorna/chefen. Antingen på fel ställe, helt enkelt, eller en del av en ohållbar arbetskultur som skulle behöva vädras ur. En känsla av att blöda sina surt förvärvade slantar i skatt åt ”folk som får ta det lugnt medan vi andra sliter arslet av oss”. Denna längtan efter rättvisa finns inte bara hos människan, se bara på det välkända experimentet med apan som blir galen när den får en gurkbit och grannen en vindruva utan att ha förtjänat det.


En bra sak som pandemin har fört med sig (säg det onda som inte för något gott med sig) är att långt fler har fått en helt ny förståelse för vad det faktiskt innebär att vara utan betydelsefull sysselsättning längre än någon månad.

Hur det passiviserar, hur det blir svårare och svårare att upprätthålla rutiner, hur dagarna blir likadana och flyter in i varann, hur den sociala kontakten gradvis faller bort, benägenheten till isolering, hur det plötsligt kan bli en stor grej att lämna boet ens för att fara till butiken. Hur både självkänsla och självförtroende får sig en törn. Inkomstbortfall. Att sakna sammanhang, att leva i en bubbla. Speciellt i singelhushåll, eller om man inte har valt att dela boende med de man råkar bo med (som ofta är fallet för de allra billigaste hyresboendeformerna).

Det finns ändå folk, särskilt yngre människor på Flashback, som säger att de mår bra på bidrag och aldrig skulle byta sin existens mot förvärvsarbete. Oftast är alternativet ändå bara så kallade ”skitjobb” som känns ovärda. Det är ju skoj att röka gräs och spela CS:GO när man är 22, let’s be real. Men så går åren, och CV:t gapar tomt. Förslappningen är ett faktum, polarna slutar ringa, stadgar sig, flyttar bort. Skaffar bil, familj, djur, hus. Reser utomlands på sommaren. Om man vid det laget börjar känna att fan, det där vore nog något för mig ändå, är det en redig uppförsbacke att väl ta sig dit.

Eller så gillar man läget och fortsätter pynja med sina (billiga) intressen i sin ensamhet med sin atypiska dygnsrytm, vaknar ungefär lagom tills rusningstrafiken börjar flyta förbi på eftermiddagarna. En värld bort, trots att det sker rakt utanför fönstret.

När jag själv var arbetslös i Haag i ett år, det vill säga perioden efter att ha fixat mina papper från Universiteit Utrecht men innan flytten till UK, såg jag dock det sistnämnda som en trygghet. Minns att det kändes konkret och bra att det bevisligen finns folk som håller igång världen trots att jag själv råkar befinna mig i stasis. Så jävla viktig är jag inte att något står eller faller med min insats. Rest and regroup, nog hinner jag dra mitt strå till stacken och mer därtill ännu. En sådan inställning är en miljon gånger mer konstruktiv för alla inblandade än skam och skuld.

Lata bidragstagare, del 1

Det finns folk som aldrig har mottagit bidrag, annat än kanske barnbidrag och studiestöd, och är stolta över det. De har antingen aldrig varit sjukskrivna eller arbetslösa en längre tid, eller haft besparingar/partner/släkt/vänner att falla tillbaks på när det har krisat. Eller krisat, för all del, men bevisligen inte tillräckligt för att klappa ihop.

Då menar jag inte stolthet som ”tänk att jag klarade mig igenom det där, skönt att det är över”. Nej, jag menar ren förnärmelse över bidragens existens. Eller rättare sagt, bidragstagarnas existens.

Jag har då alltid gjort rätt för mig, jag! Lagt undan pengar varje månad!
”Folk är så bortskämda, jag tog första bästa skitjobb när jag blev uppsagd!”
Inte fanns det på kartan att ta emot bidrag och parasitera på alla andra!
Det var bara att bita ihop, ungarna ska ju ha mat!
Hur kan man klappa ihop och svika sin familj så? Tror du inte jag har det stressigt?
Om dina förfäder klarade sig igenom ett världskrig klarar du nog dig också!
”Varför ska mina surt förvärvade slantar gå till hemmasittare?
Dra in pengarna helt, så får vi se hur länge det tar innan de hittar jobb!

Till dem vill jag säga:

Grattis! Du har klarat dig utan bidrag (såhär långt)! Starkt jobbat!
Det har garanterat inte varit så lätt alla gånger iallafall. Men du har klarat dig.
Du är uppskattad.

Filosofisk fråga:
Är det rimligt att en människa frivilligt väljer objektivt sämre livskvalitet?
Eller i värsta fall bryter ihop totalt?
Om det finns bättre alternativ, alltså?
Att den frivilligt försätter sig själv i en situation som den mår skit av?
Som det tar månader eller åratal att ta sig upp ur?
Som även går ut över personerna som står närmast, alla som den bryr sig om?

Nä. Det är det inte. Det är inte rimligt någonstans. Dessa klagosånger över ”lata bidragstagare” är ett kontraproduktivt gissel. Dyker in i temat framöver.