Sjölin introducerar ämnet genom att säga att han är ”bekymrad” över att de unga är polyamorösa. Det tar ett tag innan han återkommer till det, och inleder istället med att vara upprörd över folk som skäller på sexologen för att hon inte har identifierat att brevskrivaren (intressant nog tilldelad pronomenet ”hon”) är en ”polyamorös person”. Han påbörjar ett försök att definiera ordet, men meningen blir hängande.
Han tycker inte att frågan indikerar ett mönster som skulle göra personen poly, men personen skriver ju att hen har funderat mycket över det, och skriver rentav det räcker inte med en partner för mig. Utöver det skiljer hen tydligt på känslor och sex. En sexuellt flersam, emotionellt monogam person. Inga konstigheter.
Sjölin är lättad över att någon sa att personen måste prata med sin partner först iallafall, men det var ju precis det som var huvudfrågan, vilket sexologen totalt ignorerade. HUR prata om detta med sin partner? Tja, definitivt inte som Lasse som efter femton år kommer hem till frugan och vill sätta på Gunilla i receptionen, ”och så har det börjat en tjej med snygg stjärt, vadå, varför surar du över det, är du inte polyamorös eller?”.
Så småningom kommer vi dock till pudelns kärna. Sjölin stör sig något enormt på uttrycket ”det är bara sex, det betyder ingenting”, och anser att det är ”farligt” för den yngre generationen, ”en otrolig lögn i vår tid”. Om det inte finns en själslig dimension i att ha sex med en annan människa följer det alltså att typ en krogkontakt är likvärdigt med ”en termos med köttfärs”. Han ställer också den centrala frågan ”om det inte betyder någonting, varför gör man det isåfall?”.
Ptja, jag är nog inte rätt person att försöka svara på det, min juttu är att jag har svårt att skilja på kärlek och sex över huvud taget, och därför hade en relation där känslor inför andra är förbjudet aldrig någonsin funkat. Jag har svårt att förstå drivet till tillfälliga kontakter.
Man ska nog ändå vara rätt bokstavlig för att tolka ”det betyder ingenting” som ”det är totalt meningslöst”. Det är väl snarare en kortform av att vi har sex betyder inte förväntningar på en fördjupning av relationen på något sätt. Sex måste inte vara ett själarnas möte för att ändå ha mening för en del människor, men Sjölin fastslår ”det finns ingenting som är ‘bara sex’ om det inte är onani”.
Hade du ett själsligt möte med porrstjärnan i POV-klippet du nyss runkade till, Daniel? Hon är ju en människa av kött och blod, med sin egen historia, sina egna drömmar, en annan själ. Nähä, okej, du tyckte främst att hennes röv var sexig. Vari ligger skillnaden i att onanera åt porr och ha ytliga sexuella kontakter? Vad är ett engångskrogragg om inte en lyxrunk deluxe?
Får överlag en känsla av att Sjölin upplever att en tvåsamhetsrelation inte känns lika betydelsefull utan att avsäga sig rätten att vara intim med andra. Impulserna finns fortfarande där, bara att man väljer att inte agera på dem, en ädel liten uppoffring. Annars skulle han nog inte raljera om hur ”oerhört cyniskt” det är att ha en relativt vanlig polyexistens: hej jag är singel och har en massa kontakter på krogen och hej och hå, men så har jag en tjej som heter kajsa som jag har känslomässigt utbyte med och bostadsrätt och ett barn också, så hon tillfredsställer DET behovet hos mig.
Börjar fan fåtöljpsykoanalysera Sjölin så småningom. Han anser att det är att spela ett oerhört ”maktkort” att komma hem och berätta för sin partner att man önskar sexuell utlevnad med andra, och säger vid ett tillfälle ”tänk dig vad vidrigt att en partner skulle komma hem och säga ‘jag måste ligga runt med de här och de här personerna’”.
Orsaken till denna upplevda vidrighet tycks vara övertygelsen att man som kärlekspartner givetvis kommer göra allt för att ens partner ska kunna leva ut detta, och denna oförmåga att sätta gränser blir till ilska och äckel. Typ såhär: du kommer dragandes med dina tankar och känslor, JAG måste gå med på detta för att jag älskar dig, du TVINGAR mig därmed till att gå med på något jag inte vill godta, alltså självvåld, men det jag gör, det gör jag för dig!.
Plötsligt håksar Sjölin ändå att polyamori, ja, det är väl att man också har känslomässigt utbyte med flera personer samtidigt? Hoppsan, vi är halvvägs in i samtalet innan det börjar spånas om en definition. Dictionary.com tycker det följande: the practice or condition of participating simultaneously in more than one serious romantic or sexual relationship with the knowledge and consent of all partners. Oj oj oj, kan man ha ett serious sexual relationship som inte är romantic?!
Schüldt å andra sidan tror inte ens att brevskrivaren existerar, ”det finns ingen som är så naiv att man skriver för att få hjälp med det här”. Man måste enligt herrarna Sjölin och Schüldt ha ingått ett polykontrakt från början, annars är tvåsamheten lika inpräntad som de tio budorden på stentavlorna. Men vad gör man när ett kontrakt med två parter behöver omprövas? Man förhandlar. Den andra parten accepterar, kommer med motbud eller drar sig ur, det finns ingen som helst plikt att gå med på vad som helst.
Vidare säger Schüldt att idealet om en långvarig (monogam) relation inte blir mindre sant bara för att man misslyckas med att leva efter det. Det är mänskligt att fela (skiljas), så det ska man visa nåd inför, men idealet är fortsättningsvis rätt och riktigt. Som utpräglad pragmatiker har jag arma svårt att förlika mig med detta, trots att jag strävar efter så långvariga relationer som möjligt. Han anser det också vara självklart att sex är en stor sak, ”annars vore det inte ett så laddat ämne för de flesta”. Det är ett laddat ämne för att det är en stor sak, och en stor sak för att det är ett laddat ämne. Got it.
Givetvis står det mer bakom uttalandet än så. Sjölin har förstått först nu att sex för honom närmast är en ”dyr blomma”, medan det för andra är ”lite gräsklipp”. ”Men tänk vad som kan hända”, säger Schüldt, ”det kan bli att man får ett barn”. Där satt den, won’t somebody think of the children! Han medger dock att moderna hjälpmedel gör att det inte sker ”varje gång”.
Nå, Eric, allt förutom penor in vagoo-sex bland könsmogna individer kring ägglossning leder inte till barn, postmenopausala kvinnor behöver snarast moderna hjälpmedel för att det ska bli barn, och jag har gayvänner som enligt egen utsago har försökt i åratal, men han kan helt enkelt inte bli gravid.
Befinner man sig likförbannat i målgruppen där det kan bli en ungjävel finns det många sätt att ha skoj utan att stoppa kuken i en köttfärstermos, och ska man tvunget göra det är det nästan som att vi har p-spruta, p-stav, p-ring, hormonfri spiral, p-piller, pessar, kondomer, dagen-efter-piller om kondomen spricker, och fri abort om det riktigt, riktigt, riktigt skiter sig. Who’da thunk.
Snällisen Sjölin skapar en öppning för att Schüldt ska kunna skriva under på en disclaimer i stil med om folk vill leva tre är det ju inget fel med det. Schüldt får fundera ett tag, ja, öh, alltså, för att formulera ett diplomatiskt svar, och landar i ”om alla är med på det och det funkar bra”. Har märkt att polyrelationer måste gå som tåget av någon anledning, varenda förhållande är en proof-of-concept-studie. Blir det uppbrott är det bevis för att hela grejen inte funkar, inte ett individuellt förhållande som sprack.
Sjölin säger att hans barn får komma hem med vem de vill, men han har inte räknat med att behöva ta ställning till att det kanske kommer flera personer på en gång, ”här är vi!”, men medger att det kan vara en värld han får lov att vänja sig vid. Kanske det, hördu. Inte behöver det vara så dramatiskt.
Därefter följer en rätt intressant och heated men icke-relaterad argumentation som jag inte ska gå in på här, men vid poddens slut inser jag att det onekligen finns intressanta saker att hämta hos dessa två män i sin podd. Verkar inte bättre än att jag får ta mig an deras back catalog medan jag jobbar.
Madrona Silvander 