”Men Madrona, det är ju så dyyyyyyrt att köpa enskilda verk istället för att betala några tiolappar i månaden för obegränsad tillgång till film, musik och ljudböcker att konsumera när och var som helst!”
Ptja, är det faktiskt så dyrt som man skulle kunna tro? Får väl göra en kalkyl.
I mitt fall är WhatsApp är den enda orsaken ha 4G aktiverat. Videosnuttar och större filer skickas/laddas endast ner via wifi, och det drar knappt någon data alls att texta på språng, skicka en spontanbild från stan eller ringa samtal nu och då. Har ett SIM only-abonnemang som dessutom är prepaid, sätter jag in en tiolapp räcker den i tre-fyra månader. Telefonen (Xperia XA2) köpte jag skilt, den kostade £100 oanvänd i öppnad förpackning. Kör Sailfish OS på den (mer om det i nästa del), licensen för operativsystemet kostade 50 euro. Båda förstås engångskostnader.
Jämfört med att betala av en iPhone 12 med tillhörande 24-månaderskontrakt, något många tycker är fullt normalt och rimligt, sparar detta £800 på två år. Lågt räknat. Utöver det, inget Spotify Premium? £240 sparat på två år. Inget Netflix? £216 sparat på två år. Totalt: över £1250 att lägga på konserter, bio, utställningar, poesiläsningar, muséer, open mic nights, teater, utflykter och loppisrundor under loppet av två år. Pengar som annars skulle ha ätits upp i månadsavgifter som vanligt, och som alltså inte känns någonstans.
Framför allt: pengar som skulle gå till mediekonglomerat med tveksamma ersättningsmodeller och teknikjättar, men nu istället har förstahandsmottagaren <din lokala biograf>, <ditt lokala konstgalleri>, <ditt lokala kulturkafé>, <dina lokala kreatörer>, <dina lokalhistoriker>, <dina lokala eldsjälar>, <din lokala teater>, <dina lokala småföretag>, <dina medmänniskor i nejden> och <välgörande ändamål>.
”Men Madrona, det är lätt för dig att säga som bor i en metropol, jag har ju 40-50 kilsa in till närmaste tätort en väg, och inte ens där händer det nånting!”
Ryck tag i närmaste 50-plussare och fråga hur det såg ut i byn på 80-talet. Kan garantera att det fanns en aktiv UF-lokal, byafester, flera bybutiker, lokal-TV, körsång, bokcirklar, modevisningar, instrumentkurser, matlagningskurser, pardans, sportklubbar, mammagrupper och kulturevenemang vid biblioteket. Ofta ideellt/gratis/lågt inträde. Om inte i just din miniby, så åtminstone i kommunens kyrkby. Vissa hade rentav en egen liten biograf.
Medborgarinstitutskurserna finns ju kvar, det är typ det. Klart att det blir betydligt jobbigare och stressigare att ta sig ut på något evenemang om det innefattar att ta sig in till tätorten och minst en timmes körande på en vardagskväll. Speciellt om man har barn, kan jag tänka mig. Kan iallafall garantera att motivationen till att dra igång en verksamhet på närmare håll inte ökar om folk ändå mest fastnar i soffan framför Netflix.
Men Madrona, mitt liv har bara blivit bättre av smartphones och streamingtjänster! Det är ju praktiskt att kolla senaste avsnittet på bussen och skönt att scrolla Insta på kaffepausen!
Ja, då är det inte dig jag vänder mig till helt enkelt. Vänder mig till folk som har märkt ökad irritation och stress i vardagen. Vänder mig till folk som upplever brist på motivation inför personliga mål som inte innebär omedelbar tillfredsställelse. Folk som upplever sig vara överstimulerade, som har svårt att stänga av tankarna. Folk som har märkt att de numera har svårt att läsa en text utan att skumma.
Folk som inte kan slå sig ner och läsa en bok, även om de skulle vilja, på grund av koncentrationssvårigheter som inte funnits i bilden tidigare. Folk som finner att den abstrakta to do-listan i huvudet, den som består av allehanda grejer att pejla på internet, pockar på mer uppmärksamhet än den jobbrelaterade. Folk som känner sig rastlösa om de försöker se en film utan att också ha smartphonen i handen. Folk som har märkt att också i sängen på kvällen lockar telefonen mer än partnern bredvid. Folk som finner det outhärdligt att vänta på bussen utan underhållning.
Det absolut bästa med att inte ha klivit på tåget för ett decennium sen är att koncentrationsförmågan är intakt. Hands down. Det finns så många fördelar med det, både i arbetslivet och privat. Att kunna närvara och koncentrera sig på en grej fullt ut är fan en superkraft. Det är också arma skönt att brist på stimulans inte får det att krypa i skinnet. Att vara okej med att ha direkta sinnesintryck och sina egna tankar som enda input.
När jag gjorde mitt andra internship i Amsterdam och pendlade från Utrecht medelst tåg höll jag till sist på att halka in i scrolla Flashback-fällan i kollektivtrafiken. Bara det var tillräckligt för att jag, som aldrig haft problem med sömnen i mitt liv – om något snarare för sävlig – fann att det tog mycket längre att somna om kvällarna. Slutade tvärt när jag märkte det, och lo and behold, somnade inom fem minuter igen. Där tog scrollockelsen slut.
Madrona Silvander 