Grottmannens odygdighet

”Höhöhö, bli dominerad av en kvinna, vad är det för jävla trams? Är du en klenis eller? Kunde bryta vilken kvinna som helst på mitten om hon försökte nåt sånt”

Typ sådär låter det på Flashback ibland om en kille täcks yppa att det här med att bli dominerad i sängen är rätt najs. Det ovanstående är förstås fantasilöst, det finns fler former av dominans än bara fysisk. Vet heller inte om jag skulle klassa det som ”klent” att stå för den man är trots vetskapen om att man minsann, bevisligen, inte är garanterad respekt från varken vaniljfolk, dominanta män eller undergivna kvinnor.

Dags för ett tankeexperiment.

Okej, du vill dominera en kvinna? Övermanna henne och gör vad du vill. Klart. För att jag ska kunna dominera en man som är större och starkare än mig krävs det att han underkastar sig rent psykologiskt.

Men att du dunkar din tjej gul och blå (förlåt för påminnelsen), och hon älskar det, är ju också något som kräver samtycke och diskussion på förhand. Hon vill och tillåter dig att göra det lika mycket som valfri undergiven man vill och tillåter mig att göra det jag gör.

Intresseklubben antecknar att du själv inte skulle uppskatta att bli dominerad (vem frågade?). Men om skillnaden mellan dig och mig är att du inte nödvändigtvis behöver samtycke för att dominera, och detta faktum skulle göra din och din samtyckande tjejs grej mer rätt och riktig/”äkta”… är det då stoltheten över att du inte agerar på din potential att vara sexförbrytare och kvinnomisshandlare som skiljer oss åt?

Officiellt ute ur skåpet

Mars 2012.

Nu är det som så att jag, Madrona Renata Silvander, råkar vara domina(trix) och dessutom polyamorös.

Så var det officellt ute i etern med namn och bild. Man kan tycka att det är för privat för att visa upp på en öppen plattform där vem som helst i ens liv och förflutna kan tänkas läsa, att det är bäst att hålla det som något man får reda på vid behov, så att säga.

Det är dock det som är poängen. Hur kan man öka förståelsen för något som det inte talas om på ett personligt plan? Köpte länge argumenten ”vad ska folk tänka” och ”tänk på framtida arbetsgivare” men på riktigt nu, hej. Det är ändå alternativ kärlek jag brinner för mest. Varför ska det gömmas till varje pris? Varför skämmas? Egentligen?

Såhär blev jag.


På grund av MTV.
På grund av Freddie Mercury i PVC-minikjol.
På grund av Spice Girls och Girl Power.
På grund av att jag var större än pojkarna i klassen.
På grund av Trent Reznor och Nine Inch Nails.
På grund av Pete Steele och Love you to Death.
På grund av rockstjärnor med ring i bröstvårtan.
På grund av Cher.
På grund av Madonna.
På grund av Xena, Warrior Princess.
På grund av Fångarna på Fortet.
På grund av Diablo, och hur spelet fick mig att känna.
På grund av introfilmen till Baldur’s Gate, och hur den fick mig att känna.
På grund av Mistress-varelsen i Dungeon Keeper.
På grund av internet.
På grund av ”ritual”-sektionen på BMEzine.
På grund av Morrigan Hel.
På grund av tråkiga gudstjänster som barn.
På grund av Jesus på korset.
På grund av Jesu lidande.
På grund av black metal.
På grund av Hanson.
På grund av trälinjaler och pekpinnar.
På grund av kanyler och vaccinationer.
På grund av tjuv och polis.
På grund av Veckans Brott i Allers.
På grund av Magica de Hex.
På grund av självuppoffrande riddare.
På grund av Bröderna Grimm.
På grund av Askungen.
På grund av Houdini.
På grund av Det Osynliga Barnet.
På grund av saunavihtor och björkris.
På grund av hundkoppel.
På grund av ridstövlar och ridspön.
På grund av slakt.
På grund av högar med flådda minkkadaver.
På grund av Judit halshugger Holofernes.
På grund av ”vill man vara fin får man lida pin”.
För att jag älskar skönhet, och en man som villigt lider är det vackraste jag vet.