24 Hour Party People är en låt av Happy Mondays (HÄOUOUOU OUUULD ARE JÖUOUOU ARE YOU OULD E-NÅÅUFF), men också titeln på en film från 2002 som du kanske har sett. Om brittisk humor alls intresserar är den sevärd, man måste inte ha något särpräglat intresse för Manchester och Factory och allt det där, bara man gillar banter, quips och absurdism. Vissa grejer är förstås mossiga, filmen gjordes trots allt för tjugo år sen och täcker typ åren 1977-1997, så ha det i åtanke.

Hårstylisten har fått till ett äkta sjuttiotalssvall i Steve Coogans hår under första delen av filmen, vackert att vila ögonen på, samma med de stiliga långkapporna senare. Han spelar givetvis Tony Wilson, manchesterbon bland manchesterbor, visionären, detta vetenskapliga unikum, som levde i ytterligare fem år efter att filmen kom ut. Själva handlingen följer milstolparna i den ordning de hände, med lite artistic license och fantasi som fyller i mellanrummen då och då.

Första gången jag såg filmen var för cirka tio år sen, och då hade jag knappt några referensramar alls, men jag såg om den just precis nu för att kunna skriva om den. Det är Sex Pistols-konserten år 1977 och Joy Division och New Order och The Hacienda och Happy Mondays. Fjärde väggen existerar knappt, det blir mycket stream-of-consciousness. Att följa någon annans tankegångar så innerligt är något av det finaste jag vet, men nu ska jag inte bli blödig här.

De sista scenerna av Haciendan, ljusen, den varma massan med dansande kroppar, musiken som både känns som att dra lungorna fulla med bergsluft och flyta ut i rymden samtidigt, högre, högre, men samtidigt inåt, inåt… jag vet inte vad jag ska göra av alla dessa känslor, det är totalt jävla sjukt att ha levt utan detta i ett och ett halvt år. Inte undra på att jag har mått skit tidvis.

Jag hoppas på enhet. Jag hoppas innerligt att det kommer en ordentlig motreaktion till smartphones i utelivet efter corona, jag hoppas att folk kommer inse att det finns en tid och en plats att köra sina egna fragmenterade race, men att dansgolvet är heligt och kräver den respekt som endast kommer med total närvaro.

Uttrycker ofta min smartphoneaversion som irritation eller förlöjligande, men givetvis handlar det om en sorg där bakom. Det är så svårt för mig att relatera till andra människor, och det blir ännu svårare när folk är på två platser samtidigt, en fysisk plats och en semi-abstrakt dimension som både är inzoomad och överallt och konstant pockar på uppmärksamhet.

Vet inte om folk ens är förmögna att koppla bort internet ur huvudet längre, även om telefonerna lämnas in vid narikkan kanske vanan är så innött att tankarna ändå tvångsmässigt går till typ insta.

Det måste fan finnas fler än jag som vägrade hoppa på tåget när det kom.