Stourbridge

Tre snabba på väg hem med fyra Aldi-påsar. Underbar art deco-gate förstås, svag för det. Blir inte klok på den brittiska himlen, hur kan den vara så ljus och så jämngrå samtidigt? Lyckades nästan vricka foten på trottoaren nerför backen och föll i en trappuppgång, vet inte vad motoriken felar men humöret är på topp och har varit sen igår. Bipolär? Typ två?

Ordentlig mängd folk i rörelse i centrum idag på en lördagsförmiddag, alla har förstås mask. En del äldre flanörer som inte tycks vara ute för att uträtta ärenden, de spatserar runt och sätter sig ner ibland, räknas väl som motion. Det är tänkt att lockdown ska fortgå tills åttonde mars (åtminstone). En månad till måste man väl orka med, vaccinationerna går undan.

Dagens tack riktas till apotekskedjan Boots för detta illröda klistermärke både på framsidan och baksidan av påsen med Lyrica:

Här går jag och har inget att dölja, men alla vill kanske inte skrika HÄR GÅR JAG MED KNARK I PÅSEN. Inte minst för stöldrisken, beroende på var man befinner sig. Relativt lugnt här i trakten dock, så låt gå.

Beskydd

Går nerför backen till Tesco Express vid bensinstationen. Har skrivit inköpslista: bröd, färska grönsaker, tamponger, frukt, sojamjölk, ibuprofen och någon sorts mocha-pulver som T prompt ska ha. Kanske en vecka sen man lämnade huset sist. Murar på bägge sidor, kapslar in.

Upplevde redan innan pandemin en stark känsla av sårbarhet då och då, men den har blivit värre. Världen känns hotande, det är svårt att gå utanför dörren. Mindre här än hemma i Eccles dock. Vågar inte tänka på hur dyrt det blev med all hämtmat när det tog emot för mycket att ens gå ner till det gemensamma köket och riskera att behöva småprata med någon av de sex personer som figurerar där. Det handlar dessutom om den bästa uppsättningen människor jag har delat hus med hittills, ingenting att frukta egentligen. Trots det figurerade känslan av att vara ett skadat djur, att slicka sina sår och stanna i boet. I imperativ.

Åtminstone har jag två sprayningar Eau de Protection av Etat Libre d’Orange (2009) till sällskap där jag går. Bytte till mig en 50 ml-flaska just innan flytten till UK och bar den en hel del första året här. En dramatisk rosdoft som är gjord i samarbete med den spanska skådespelerskan Rossy de Palma. Får aldrig någon reda på hennes ansiktsproportioner, och då målade man ändå personporträtt där ett tag. Doftar blodröda rosor med törnen och allt, pelargoner, ingefära och peppar, lite bergamott (tänk Earl Grey-té) och patchouli. Inget för en blyg viol. Doftar samlad kraft, en röd drake som bidar sin tid. Tog ett tag innan jag började uppskatta doften, den hamnade nästan i swap-högen, men nu har den en självklar plats i samlingen. Ryggrad i en flaska. Kom an.

Hasardspel

Lossnar temporärt gör det antingen efter träning (en smula) eller neongula kapslar med granulat i (några bitar) men det är ju hela limpan man vill åt. Vårt dagliga bröd, giv oss idag, inte imorgon. Kanske. Och med all sannolikhet inte.

Kroppen underhålles iallafall med grytor av alla slag. Vegeblafs, som vi kallade det när jag och mitt ex bodde tillsammans i NL (tack för att du gjorde mig vege förresten). Grytroulette, spin the wheel! Potatis, nudlar, spaghetti, penne, ris, pitabröd – kikärtor, kidneybönor, sojabitar, tofu, tempeh, fancy köttsubstitut som kebab eller fake-kyckling – rödlök, gul lök, vårlök, purjolök – paprika, tomat, morot, broccoli, blomkål, aubergine, squash, svamp. Kokosmjölk eller passerad tomat. Kryddor ur skåpet i blindo. Alltid vitlök. Garanterad vinst på den.

Nu var det förstås som så att terapeuten som ringde upp idag råkade vara av den osympatiska sorten. Är man mer spänd efter samtalet än före kanske det inte bådar så gott. Bokade iallafall en Teams-session om en vecka, funkar det inte får man väl be om att snurra igen. Går det inte är det tack och hej. Raka rör.

Huvet högt

Idag är man rätt bränd i skallen. Ögonen svider och det sprakar lågfrekvent i tinningarna. Något överraskande inte på grund av gårdagen, den tog faktiskt inte som den skulle. Var rent objektivt trevligare att ta en match Heroes of Might and Magic III med finländska bekanta på eftermiddagen. Laddade upp med starköl, té och ny coil i vapen (we get it, you vape). Fyra timmar satt vi och kom ingenstans. Mysigt som fan.

Har inte dugt till mycket förutom att ligga i badet och läsa idag. Imorgon ringer de från någon sorts psykiatrisk service (har blivit runtbollad tre gånger, minns inte vilken i raden) för ett intagningssamtal. Grunden till att bli bättre är att agera, att ta ansvar för sitt mående och sin situation. Vägra offerkoftan. Trivs inte i den, slår bort den när den erbjuds, möjligen to a fault. Det är dock lätt att hänfalla till navelskåderi under lockdown, man har bara sitt bo och sina tankar och förslappningen gör det mesta jobbigt eller tråkigt. Man ser inte möjligheterna, ältar gammalt skit. Uppehåller rutiner för att inte rosta helt, men det är fan svårt. What’s the point? Väntat fyra månader på antidepp nu, följer upp så ofta jag täcks, inser att det är pandemi och att resurserna är knappa och att det finns folk med större problem. En dag ska det lossna.

Karin

Vet inte vad jag väntade mig när jag vaknade idag. Session två av någon sorts uppgörelse med familjen igår kväll, via telefon. Landade förstås i konfirmationen, blev arg, började gråta, morsan också till sist. Pratade av mig med T efteråt, skrev av mig i ett WordPad-dokument och lade mig med skuldkänslor och självförakt. Varför ska jag ha mina gamla, trötta föräldrar att handskas med gammalt groll? Intalar mig själv att det kommer leda till en förbättrad relation, men om det inte gör det då? Risken finns, men försöker lita på att alternativet, ännu ett år av distans och hemlighetsmakeri, vore värre.

Vill blomma ut. Gamla Karin och hennes knoppar som brister, brynjor av skam och skuld, kasta svärd och sköld, allt det där. Känner mig så vittus teini, men så blir det väl när det var den senaste rollen man spelade innan utflytt vid femton. Givetvis är den nordengelska himlen för ovanlighetens skull molnfri idag. Mitt fönster vetter mot norr.