Hon är domina (vi är dominor)

Det föregående inlägget om Jag är Domina (2021) visade sig skapa en del ringar på vattnet, för i slutet av juni nådde det författaren i egen hög person, och hon skickade helt sonika ett signerat exemplar av lyxutgåvan. Från Sverige till Manchester. Sådär bara.

Att jag vid det laget hade börjat tvivla på om boken alls skulle dyka upp från Finland gjorde ju inte lyckan mindre, precis. Den anlände dock ett par veckor efter att lyxupplagan damp ner genom brevinkastet, med följd att jag nu har en kopia av standardutgåvan också, och det var den vanliga dödliga varianten jag använde för andra genomläsningen (med tillhörande anteckningar i marginalen).

Inlägget innehåller inte spoilers.

Boken kretsar alltså kring huvudpersonen Minna, en medelålders konstnär och tillika livsstilsdomina med både boning och galleri i Gamla stan i Stockholm. Fy fan vad glad jag blev när det genast framgick att hon är flersam, annars. Hade av någon anledning förväntat mig en mer konventionellt monogam historia. Sjuttioårige tjänaren Oscar gjorde en livsomvälvande förändring och flyttade till Stockholm från norska Ålesund för hennes skull för tio år sen, men hon har också träffat den bufflige och tillika undergivne affärsmannen Douglas i flera år.

Handlingen sparkar igång när hon känner att det är dags att bjuda in fler män i sitt liv. Minna stämmer således träff med Timo, en finlandssvensk radiopratare på tjugofem bast som drömmer om ett puppyplay-förhållande, samt även den förnedringskrävande franske stjärnadvokaten Jean-Luc. Boken går loss på femhundra sidor, så det blir förstås en jävla härva av det oskyldiga dejtandet, och i den ryms allt från tragedier till medmänsklighet, ja, rentav några riktigt dråpliga episoder.

Det krävs inte många sidors läsning för att jag ska konstatera att omslaget är mitt i prick. Här är det raffinerad maximalism som gäller. Elegans och flärd, målardukar med bladguld, sidenblusar, klackar tunna nog att fastna mellan gatstenar, ridspö från Hermès. Minnas ärvda lägenhet går inte av för hackor, det är en eskapistisk fantasi att gotta ner sig i. Ljust och fräscht är det verkligen inte, minimalism hör hemma i de städade överklasskvinnornas värld. Man kan lugnt säga att mer än en känga riktas mot deras besatthet av fillers och benigast vinner-mentalitet.


Med ingredienserna sexuellt-utsvävande-hjältinna-i-konstvärlden-med-lyxig-smak finns det på ytan likheter med L. S. Hiltons Maestra, som jag år 2016 nyfiket spontanköpte vid Schiphol på grund av titeln. Vad jag tyckte om den går att utläsa av faktumet att jag inte ens länkar. Det strösslas med designernamn i Jag är Domina, och visst figurerar det ett antal rika människor, men boken vill jag närmast jämföra med en svensk herrgård med digert bibliotek. Här finns både tjusig yta och substans. Maestra har det förstnämnda i vulgoproportioner, medan det senare lyser med sin frånvaro.

Säga vad man vill om huvudpersonen i Maestra – omättlig, rakryggad, skamlös, ja, sociopatisk – men någon domina är hon fanimig inte. Detta säger jag alltså speciellt eftersom det är ett prodominansuppdrag som drar igång intrigen i verket i fråga. Sade, å andra sidan, tassar verkligen inte på tå kring sina åsikter om konceptet professionell dominans. Bristen på diplomati i frågan är så jävla skön för någon som är van med att få sin sexualitet likställd med en rent monetär transaktion. Äntligen.

Vi kan löpa linjen ut och säga såhär: Hilton skriver på ett sätt som ska få brittiska medelklassfruar att clutch their pearls in horror (och därefter ändå gnugga pärla, dels till tanken på att fara till Paris och bli knullad i alla hål av euromiljonärer, men framför allt till tanken på att göra det utan att skämmas). Sade vill verkligen inte chocka och förfära. Det är precis det hon kämpar emot. Hon vill belysa och skapa förståelse. I själva verket kan jag tycka att pedagogiken snarast går överstyr om något, men så predikar hon ju inte riktigt till en bildliga kören.


Mitt jobb blir då närmast att avgöra trovärdigheten i egenskap av dominant kvinna, och orden tru dat förekommer väldigt ofta när jag skummar igenom mina anteckningar i marginalen. Det har jag klottrat bredvid allt från djupa reflektioner kring manlig undergivenhet till våndan som är kombinationen korsett + mjuka lädersäten (no bueno). En person som hade velat teckna en mångfacetterad bild av BDSM hade kanske kunnat inkludera en femdomrelation och spånat kring psykologin, men trovärdigheten i de oväntade detaljerna är oersättlig (ländryggpisket gör mig dock nervös!).

Dina Sade är en visuell tänkare, språket blir filmiskt, och hon broderar noggrant ut karaktärernas känslor och tankar – ingen isbergsteknik här. HSP-radarn ger tveklöst utslag, Minnas känslighet skälver som en daggdroppe i en utpräglat feminint melankolisk språkdräkt. Den tidvisa krassheten i några av männens inre monologer är välkommen, men även de klassiskt maskulina rädslorna tycker jag beskrivs spot on, särskilt i fallet Douglas. Blev också fan förvånad över hur oerhört obehagligt det kan vara när oinformerad välvilja missriktas. Det om något verkar vara en öm tå för mig. The road to hell is paved with good intentions, och allt det där.

Eller, öh, little knowledge is dangerous, som Dr. Alban sa.


Det förekommer dock en del upprepningar som distraherar, ordet pulvriseras förekom till exempel så ofta att jag började strecka under det, och andemeningen i Minnas kombination av alldagligt utseende och övervikt men tydlig je ne sais quoi behöver nog inte heller nämnas fem-sex gånger.

Medan vi håller på kan jag lika bra få ur mig en onödig orgie i ”well, äckshuälly” också. Fentanyl orsakar raka motsatsen till tefatspupiller, det tar timmar innan fent i plåsterform absorberas genom huden, det är skitsvårt att få orgasm inom en halvvägs överskådlig tid (eller alls), och blir du lämnad som bokstavligen medvetslös efter att ha tuggat ett oanvänt plåster är du stendöd även med tolerans. Vidare finns det inget sätt att ta bort sitt konto eller sina inlägg på Flashback, ens om man skulle be admin. Spetskompetens inom opioider och Flashback. Någon nytta ska man väl ha av sina tonår.


Att som debutant skriva ett halvt tusen sidor psykologisk prosa slash erotik slash spänningsroman med tvåsiffrigt persongalleri är måhända galenskap, men vad satan vore världen utan folk som gör saker mot bättre vetande? Dina verkar jävligt trött, så jag ska inte ställa mig i skaran UPPFÖLJARE????, men nog fan hade det varit läckert.

Har liksom inte fattat att vi nu har en bok om femdom – livsstilsfemdom – och ickemonogami. En bok som förklarar, uppmuntrar, bekräftar, undervisar, underhåller, tjusar, kittlar, varnar, äcklar, inspirerar och upphetsar. I skönlitterär form. På svenska. Alltså va.

Dina Sade. Bild: Maria Östlin/Expressen

Egentligen har jag mycket mer att säga, men det får nog mala på i bakhuvudet ett tag till. Också så att du hinner läsa eller lyssna på boken först (finska Adlibris har den i såväl fysisk form som e-bok och ljudbok).

Läses med fördel i ett badkar efter mörkrets inbrott, i skenet av levande ljus, med ett glas rött eller kryddigt té. Det finns en drös riktigt heta scener i boken, men förväntar du dig en tantsnusktegelsten lär du reagera typ som duden som fann Ediths själ.

Övernitiskt kontrakt

Var och rotade i memorabiliamappen i annat ärende och hittade detta slavkontrakt, utformat för en person jag dejtade i början på 10-talet. Då hade man minsann ork att sitta och fundera ut sånt här i detalj, alltså.

X shall:

  1. devote himself fully to the desires of S, in both mind and body, and obey her wishes.
  2. answer any question that is posed to him to the best of his ability, with clarity and honesty.
  3. strive to maintain his general health in order to serve S efficiently.
  4. inform Mistress of any unintended physical discomfort he might notice during service.
  5. maintain cleanliness and remove his pubic hair upon entering chastity and when requested.
  6. not orgasm without S allowing him to do so in the manner that she expresses.
  7. lock himself up in a chastity belt when S desires it.
  8. submit to any training or training methods that Mistress wishes to use to improve him.
  9. be available to S around the clock, with exceptions being discussed beforehand.
  10. acknowledge that he has no safeword to unconditionally stop any action.
  11. be furnished with an ankle chain by Mistress, a ”vanilla collar”, to be worn at all times.
  12. inform S about any recurring conversational partners within a D/s context.
  13. submit to body modifications of the piercing type if Mistress desires it in the future.
  14. not make appearance-altering choices without consulting Mistress first.
  15. wear whatever clothes or lack of clothes that S sees fit.
  16. acknowledge that he can be corrected through pinching, slapping, hair pulling and spanking.
  17. acknowledge that he can be corrected through belt whipping and caning for severe offences.
  18. acknowledge that he can be disowned in the case of irreparable breach of trust.
  19. make his body available to Mistress whenever and however she wishes.
  20. make his body available to other women of Mistress’ choosing when requested.
  21. sleep at the foot of the bed by default.
  22. clean and maintain all the tools and toys that S employs.
  23. accompany S to fetish events from time to time and renounce the right to move freely while doing so.
  24. wear a collar while in the presence of Mistress in a private setting or fetish event.
  25. always say goodnight to S before going offline to sleep, no matter how long the conversation has been inactive.
  26. be granted insight into the fantasies of S in written form occasionally, so that he may learn from them.
  27. if in chastity, ask for permission to remove the chastity belt upon leaving the house.
  28. report a breach of any guideline on his part immediately.

Såhär i efterhand känns det rätt främmande med denna sorts högprotokollgrejor. Det var dock första personen jag träffade på som var ordentligt insyltad i den här världen från förr, det var liksom inte jag som kom dragandes med femdom-grejen denna gång, och vi var väl båda rätt överentusiastiska. Jag var 22 och han 23.

Efter sisådär fyra år var sagan all, och jag bad om att få tillbaks fotlänken. Den ”försvann i posten”. Fick aldrig någon klarhet i huruvida det var en nödlögn eller inte.

Kvinna med stort K

Jag ser ofta kvinnor irritera sig på att närmast bli beskrivna som väsen. Kvinna med stort K, denna lundellska varelse. Jag tycker faktiskt det är rätt festligt. Är hemskt gärna ett väsen och en musa. Det är vilsamt att fokus ligger på vad jag är, inte vad jag gör.

Det tycks ju ofta bli så när en man är riktigt kär. Det går inte att greppa beundran och åtrån, det blir något nästan övernaturligt av det. Jag kan med viss möda skifta synvinkel och se det som en förolämpning, jag är en hel människa med alla sorters känslor och inte någon nymf på en pedestal och allt det där, men för mig är det främmande. Det ena utesluter inte det andra, det är inget nollsummespel.

Givetvis tycker jag man ska välja själv om man alls vill skriva under på könsroller eller köpa hela paketet eller allt däremellan, man ska inte tvinga på folk skit eller döma andra för deras val. Det borde vara självklart. Att jag praktiserar femdom i majoriteten av mina relationer torde inte ha gått någon förbi vid det här laget, men det betyder inte att könsrollerna är totalt ombytta. Om man hårddrar det är jag fan i princip kristdemokrat, bara att jag är det uttalade överhuvudet.

Jag ställer ändå aldrig krav i en relation. Ungefär som att discolåten The Hustle inte aggressivt uppmanar till att dansa, den litar på att du kommer vilja göra det. Jag litar på att mannen vill att jag ska ha det bra och att han vill vara användbar. Att helt outtalat och melankoliskt vädja och önska nånting leder absolut ingenstans, ej heller att aggressivt börja ställa en massa krav. Att rakt och sansat uttrycka sin vilja är svårt för många kvinnor. Han ska helst organiskt bara veta, så man slipper uttrycka vad man vill ha. Idealet tycks vara en tankeläsare med chokladkuk som ejakulerar pengar. Lycka till med det.

Att som kvinna yttra sin glädje över saker män gör för en och få dem att känna sig användbara är som balsam för manssjälen. Det blir en positiv feedbackloop. Han känner sig behövd och vill göra mer saker för dig så att du fortsätter bekräfta maskuliniteten, och så fortsätter det så. Det minsta man kan begära-attityden är oerhört giftig. Jaha, oj vad du är duktig som är karl och diskar ändå, helst skulle det varit gjort igår! och dylikt totaldödar all vilja att någonsin göra något. Spelar ingen roll vad det är, ta ut skräpet, sopa trappan, vilken vardaglig syssla som helst som man kan förvänta sig att bara ska löpa. Bekräfta. Tacka. Håll loopen i rullning.

Det finns ju kvinnor som misstycker och då alltså tycker att man inte alls ska behöva spela det här spelet för att få saker att löpa som man vill. Jag har inget emot det. Män älskar förstås att få sin maskulinitet bekräftad, och det kräver inte mycket av mig alls. Kan du den konsten som kvinna kommer män känna sig oförklarligt villiga att vara dig till lags.

Då snackar jag verkligen inte om att virvla med en hårtest och fnittrande stryka ett finger över bringan samtidigt som man försäkrar hur alfa han är. Den klassiska mansrädslan är att inte vara bra nog, och den kan ligga dold under en massa lager och rentav pansar ibland, men gräver man tillräckligt djupt hittar man den oftast. Om du genuint slätar över den är han dig evigt tacksam.

Lite konkurrensutsättning kan för övrigt göra underverk också.

Grottmannens odygdighet

”Höhöhö, bli dominerad av en kvinna, vad är det för jävla trams? Är du en klenis eller? Kunde bryta vilken kvinna som helst på mitten om hon försökte nåt sånt”

Typ sådär låter det på Flashback ibland om en kille täcks yppa att det här med att bli dominerad i sängen är rätt najs. Det ovanstående är förstås fantasilöst, det finns fler former av dominans än bara fysisk. Vet heller inte om jag skulle klassa det som ”klent” att stå för den man är trots vetskapen om att man minsann, bevisligen, inte är garanterad respekt från varken vaniljfolk, dominanta män eller undergivna kvinnor.

Dags för ett tankeexperiment.

Okej, du vill dominera en kvinna? Övermanna henne och gör vad du vill. Klart. För att jag ska kunna dominera en man som är större och starkare än mig krävs det att han underkastar sig rent psykologiskt.

Men att du dunkar din tjej gul och blå (förlåt för påminnelsen), och hon älskar det, är ju också något som kräver samtycke och diskussion på förhand. Hon vill och tillåter dig att göra det lika mycket som valfri undergiven man vill och tillåter mig att göra det jag gör.

Intresseklubben antecknar att du själv inte skulle uppskatta att bli dominerad (vem frågade?). Men om skillnaden mellan dig och mig är att du inte nödvändigtvis behöver samtycke för att dominera, och detta faktum skulle göra din och din samtyckande tjejs grej mer rätt och riktig/”äkta”… är det då stoltheten över att du inte agerar på din potential att vara sexförbrytare och kvinnomisshandlare som skiljer oss åt?

Countryslaven

En lördag under våren 2019 var jag en sväng till Maastricht i södra Nederländerna, vid belgiska gränsen, för att hälsa på GB för första gången. Han hade vid tillfället kört upp till mig i Delft/Haag kanske ett tiotal gånger (2.5 h en väg) för en kvälls umgänge i stöten, så det var långt ifrån vårt första möte. Som både obotligt effektiv och pragmatisk passade jag på att boka in en Fetlife-date med en sub från trakten dagen efter, och detta var jag givetvis öppen med. Höll fortfarande GB på avstånd vid tillfället, det var bara några månader sedan vi hade återupprättat kontakten.

Sagt och gjort. Klockan är fem-sex på söndagseftermiddagen när jag uppsminkad stegar in på en närliggande pub för att träffa min Fetlife-date ”Hank”. Det namnet hade han gillat. Ingendera av oss har sett ansiktsbilder på den andra, men jag vet att han är sub, typ 21 år, normalviktig och långhårig. Bra odds, klart värt en blind date. Ser honom inte vid någon av borden närmast ingången, så jag beger mig djupare in i byggnaden, och där sitter han. Försöker att inte låta besvikelsen synas för mycket i mitt ansikte när jag slår mig ner.

Antingen är jag en bra skådespelerska eller så kan han inte läsa ansiktsuttryck, för Hank börjar glatt konversera. Han är själv positivt överraskad, det framgår med all önskvärd tydlighet. Jag, å andra sidan, vet genast att detta inte kommer leda till något annat än trevlig konversation i bästa fall. Han ser betydligt äldre ut än sina 21 år, men inte på ett sätt som får mig att misstänka att han ljuger om sin ålder.

Hårfästet har hunnit krypa bakåt en smula och är tunt uppå hjässan, frisyren inte av ett särskilt smickrande snitt för ansiktsformen. Utstrålningen är självsäker på ett sätt som indikerar att japp, han har seen some shit and lived to tell the tale. I övrigt är han inte bara klädd som en countryrockare från amerikanska södern, han pratar också som en. Får lyssna riktigt jävla noga för att alls notera minsta smula holländsk brytning i den breda engelskan. Det fanns inga som helst spår av detta i vår meddelandehistorik, i text framstod han om något som lite färglös.

Det visar sig dock att han som 18-åring stack till Nashville, Tennessee för att bli countrypopstjärna. Det blev mycket sprit, skitjobb, krogslagsmål, falska löften, sliskiga producenter, tidvis medvind, men slutligen grusade förhoppningar. Mot slutet började han dejta en tjej som visade sig vara dotter till en lokalpolitiker, och detta misstyckte farsgubben om. Allt gick åt helvete till sist och han stack tillbaks till NL med svansen mellan bena. Numera musiklärare och låtskrivare.

Hank sveper Southern Comfort rätt friskt medan han babblar på, så jag kan ju inte vara sämre. Att köra drink for drink med manliga bekanta är en ovana jag lagt av med sen dess, men vid tillfället var det fortfarande en grej. Han är en bra historieberättare, jag är definitivt underhållen. Inget indikerar att han ljuger om något av det han säger, men tar det ändå med en nypa salt. Timmarna går, spriten har stigit oss båda åt huvudet, jag vet att sista tåget till Haag går kring kl. 22 och håller koll på tiden.

När tiden är inne att tacka för mig, betala min del av notan och traska iväg mot tågstationen har jag dock ingen lust att avrunda kvällen, det känns förhastat. Vi är uppsluppna och har roligt, klockan är bara barnet. Jag klargör att den sortens attraktion inte har infunnit sig, och att han måste förbinda sig att erbjuda sin soffa åt mig som en ren artighetsgest om jag ska stanna i några timmar till, annars måste jag hoppa på tåget nu. Certainly.

Timmarna går och det blir slutligen dags att avrunda. Först när vi är utanför pubben visar det sig att han inte bor i Maastricht, utan i en närliggande stad. Jaha ja, det kunde du ju ha kläckt ur dig. GB reste bort samtidigt som jag gick till pubben, annars hade jag förstås bara sovit där en natt till. Det är verkligen inte riskfritt att sova hos en främling, men åtminstone är det en uttalat undergiven främling. Han visade sig vara harmlös, precis som magkänslan sa, men jag hade inte räknat med svadan som började på tåget till grannstaden. Under 40 minuter knäböjer han framför mig i en mestadels tom tågvagn och drar långa, överdrivet tillgivna haranger med sin sydstatsaccent.

[…] Madrona, if yew do take this poor soul as your faithful ser’vant, ah will be utterly de-di-cated to yew until the day ah die, so help me gahd. May he strike me down right now if ah tell a lie. Yew will want for nothin’. Ah’ll always be true, ah do so solemnly de-clare […]

Jag klargör igen att jag inte är intresserad. Det går in genom ena örat och ut genom andra, Hank är som uppslukad av en fantasivärld. Han fortsätter givetvis babbla när vi väl anlänt i grannstaden och går mot hans lägenhet, femton minuter till.

[…] See, ah’ve met your kaand before, but ah ain’t never met a lady like yew. And yew know ah re-cognize that force inside ye, clear as day. You got that will to po’wer. Ah swear, if yew give me a chance to prove that every word ah say is true, yew won’t regret it as long as ye live […]

Äntligen framme, vill bara sova, har gett upp försöken att svara, lönlöst. Slänger mig på soffan, han knäböjer bredvid den, och håller FORTFARANDE på. Alltså vad SATAN.

[…] Madrona, please. Yew won’t faand a better slave than yours truly, ah assure yew. Ah’ll do anythin’ yew want, full stop. Ah kneel before yew, ah am down on mah very knees, beggin’ yew fer just one chance to fulfill yer ev’ry de-sire. Ev’ry second spent not survin’ yew pains me to the very core of mah bein’ […]

TILL SIST säger jag let’s discuss it tomorrow, vilket alltså inte är ett nej, och tydligen tillräckligt för att han ska göra en reträtt. Slår upp ögonen morgonen därpå, ser en Bon Jovi These Days Tour 1995-plansch och tänker nå voi vittu, jag måste härifrån. Har en riktigt redig darra-krapula med kallsvettningar, hann bli nojig att det i själva verket var kratomabstinens, men det var bara pga. ingen mat sedan föregående eftermiddag och för lite vatten.

Som nykter är han lite mer medgörlig, han tycks inte minnas så mycket från tågresan och framåt. Inspirerad av hans filmiska monologer, men främst för att jag visste att hela historien skulle tåla återberättande, hör jag mig själv säga ”don’t call us, we’ll call you” innan jag drämmer igen dörren. Minns att GB var rätt förskräckt, han tyckte det hade varit bättre att kontakta honom för att fixa hotell istället. Kändes som en lite väl magstark lösning eftersom jag visste att Hank inte utgjorde någon konkret fara, bara en jävligt enträgen typ. ”Trägen vinner” tydligen inte alltid trots allt.