En lördag under våren 2019 var jag en sväng till Maastricht i södra Nederländerna, vid belgiska gränsen, för att hälsa på GB för första gången. Han hade vid tillfället kört upp till mig i Delft/Haag kanske ett tiotal gånger (2.5 h en väg) för en kvälls umgänge i stöten, så det var långt ifrån vårt första möte. Som både obotligt effektiv och pragmatisk passade jag på att boka in en Fetlife-date med en sub från trakten dagen efter, och detta var jag givetvis öppen med. Höll fortfarande GB på avstånd vid tillfället, det var bara några månader sedan vi hade återupprättat kontakten.
Sagt och gjort. Klockan är fem-sex på söndagseftermiddagen när jag uppsminkad stegar in på en närliggande pub för att träffa min Fetlife-date ”Hank”. Det namnet hade han gillat. Ingendera av oss har sett ansiktsbilder på den andra, men jag vet att han är sub, typ 21 år, normalviktig och långhårig. Bra odds, klart värt en blind date. Ser honom inte vid någon av borden närmast ingången, så jag beger mig djupare in i byggnaden, och där sitter han. Försöker att inte låta besvikelsen synas för mycket i mitt ansikte när jag slår mig ner.
Antingen är jag en bra skådespelerska eller så kan han inte läsa ansiktsuttryck, för Hank börjar glatt konversera. Han är själv positivt överraskad, det framgår med all önskvärd tydlighet. Jag, å andra sidan, vet genast att detta inte kommer leda till något annat än trevlig konversation i bästa fall. Han ser betydligt äldre ut än sina 21 år, men inte på ett sätt som får mig att misstänka att han ljuger om sin ålder.
Hårfästet har hunnit krypa bakåt en smula och är tunt uppå hjässan, frisyren inte av ett särskilt smickrande snitt för ansiktsformen. Utstrålningen är självsäker på ett sätt som indikerar att japp, han har seen some shit and lived to tell the tale. I övrigt är han inte bara klädd som en countryrockare från amerikanska södern, han pratar också som en. Får lyssna riktigt jävla noga för att alls notera minsta smula holländsk brytning i den breda engelskan. Det fanns inga som helst spår av detta i vår meddelandehistorik, i text framstod han om något som lite färglös.
Det visar sig dock att han som 18-åring stack till Nashville, Tennessee för att bli countrypopstjärna. Det blev mycket sprit, skitjobb, krogslagsmål, falska löften, sliskiga producenter, tidvis medvind, men slutligen grusade förhoppningar. Mot slutet började han dejta en tjej som visade sig vara dotter till en lokalpolitiker, och detta misstyckte farsgubben om. Allt gick åt helvete till sist och han stack tillbaks till NL med svansen mellan bena. Numera musiklärare och låtskrivare.
Hank sveper Southern Comfort rätt friskt medan han babblar på, så jag kan ju inte vara sämre. Att köra drink for drink med manliga bekanta är en ovana jag lagt av med sen dess, men vid tillfället var det fortfarande en grej. Han är en bra historieberättare, jag är definitivt underhållen. Inget indikerar att han ljuger om något av det han säger, men tar det ändå med en nypa salt. Timmarna går, spriten har stigit oss båda åt huvudet, jag vet att sista tåget till Haag går kring kl. 22 och håller koll på tiden.
När tiden är inne att tacka för mig, betala min del av notan och traska iväg mot tågstationen har jag dock ingen lust att avrunda kvällen, det känns förhastat. Vi är uppsluppna och har roligt, klockan är bara barnet. Jag klargör att den sortens attraktion inte har infunnit sig, och att han måste förbinda sig att erbjuda sin soffa åt mig som en ren artighetsgest om jag ska stanna i några timmar till, annars måste jag hoppa på tåget nu. Certainly.
Timmarna går och det blir slutligen dags att avrunda. Först när vi är utanför pubben visar det sig att han inte bor i Maastricht, utan i en närliggande stad. Jaha ja, det kunde du ju ha kläckt ur dig. GB reste bort samtidigt som jag gick till pubben, annars hade jag förstås bara sovit där en natt till. Det är verkligen inte riskfritt att sova hos en främling, men åtminstone är det en uttalat undergiven främling. Han visade sig vara harmlös, precis som magkänslan sa, men jag hade inte räknat med svadan som började på tåget till grannstaden. Under 40 minuter knäböjer han framför mig i en mestadels tom tågvagn och drar långa, överdrivet tillgivna haranger med sin sydstatsaccent.
[…] Madrona, if yew do take this poor soul as your faithful ser’vant, ah will be utterly de-di-cated to yew until the day ah die, so help me gahd. May he strike me down right now if ah tell a lie. Yew will want for nothin’. Ah’ll always be true, ah do so solemnly de-clare […]
Jag klargör igen att jag inte är intresserad. Det går in genom ena örat och ut genom andra, Hank är som uppslukad av en fantasivärld. Han fortsätter givetvis babbla när vi väl anlänt i grannstaden och går mot hans lägenhet, femton minuter till.
[…] See, ah’ve met your kaand before, but ah ain’t never met a lady like yew. And yew know ah re-cognize that force inside ye, clear as day. You got that will to po’wer. Ah swear, if yew give me a chance to prove that every word ah say is true, yew won’t regret it as long as ye live […]
Äntligen framme, vill bara sova, har gett upp försöken att svara, lönlöst. Slänger mig på soffan, han knäböjer bredvid den, och håller FORTFARANDE på. Alltså vad SATAN.
[…] Madrona, please. Yew won’t faand a better slave than yours truly, ah assure yew. Ah’ll do anythin’ yew want, full stop. Ah kneel before yew, ah am down on mah very knees, beggin’ yew fer just one chance to fulfill yer ev’ry de-sire. Ev’ry second spent not survin’ yew pains me to the very core of mah bein’ […]
TILL SIST säger jag let’s discuss it tomorrow, vilket alltså inte är ett nej, och tydligen tillräckligt för att han ska göra en reträtt. Slår upp ögonen morgonen därpå, ser en Bon Jovi These Days Tour 1995-plansch och tänker nå voi vittu, jag måste härifrån. Har en riktigt redig darra-krapula med kallsvettningar, hann bli nojig att det i själva verket var kratomabstinens, men det var bara pga. ingen mat sedan föregående eftermiddag och för lite vatten.
Som nykter är han lite mer medgörlig, han tycks inte minnas så mycket från tågresan och framåt. Inspirerad av hans filmiska monologer, men främst för att jag visste att hela historien skulle tåla återberättande, hör jag mig själv säga ”don’t call us, we’ll call you” innan jag drämmer igen dörren. Minns att GB var rätt förskräckt, han tyckte det hade varit bättre att kontakta honom för att fixa hotell istället. Kändes som en lite väl magstark lösning eftersom jag visste att Hank inte utgjorde någon konkret fara, bara en jävligt enträgen typ. ”Trägen vinner” tydligen inte alltid trots allt.
Madrona Silvander 