För mycket på schemat. Duscha, blogga, promenera, laga lunch, äta, förbereda terapi, ha terapi, telefonsamtal med Work and Health Programme, träna, fransklektion, laga middag, diska, lägga in beställningar, kolla Traceroute med A. Måste klämma in några ritade frames på Trevor Bock också. Hur fan orkar folk? Håller på med punkt två just nu och är redan lite småsliten efter att ha rakat kroppen och tvättat håret. Vad satan. Då förvärvsarbetar jag inte ens. Kan inte föreställa mig hur det vore att lägga in heltidsjobb + transporttid + barn i ekvationen också.

Det finns alltså folk som jobbar 40 h, kör en timme till och från jobbet, tränar, sköter hushåll, har barn och studerar deltid. Fattar inte det alltså. HUR GÖR MAN? Superkrafter? Eller kanske man kan göra sånt om man inte är en deprimerad aspergian med nervsmärta? Voi om man inte skulle dras med denna genomträngande matthet. Göra vardagliga saker per automatik och inte som nu, ståendes i startblocket för hundra meter häck.

Väntat på antidepp i snart fem månader nu, en medicin jag haft förr och som funkar hyfsat. Skrivs dock inte ut för depression i UK, endast för nikotinavvänjning, så den måste skrivas ut off-label. Husläkaren kan inte göra det, krävs en psykiatriker som är okontaktbar. Hade medicinen både i Finland och NL, så har förstås rett ut möjligheterna att få den därifrån, men det finns inte pengar till det på långa vägar. Tack Brexit.

Vid den här pointen överväger jag att testa något annat. Vill förstås gärna ha en medicin som är bekant och har funkat förr, ställer mig skeptisk till att pröva ut något nytt, men det börjar fan bli nog nu. Allt som har viktökning och nedsatt lust som biverkning är uteslutet. Har redan testat en lång rad preparat i mitt liv, måste undersöka en av de nyare, atypiska medicinerna. Det ska fan i mig gå vägen.