Här kommer en pinfärsk storytime i långläsningsformat.

---

Jag sitter vid bistrobordet en tisdagseftermiddag och trålar Gumtree. Målet är att hitta en förmånlig madrass till träsängramen jag köpte av förra hyresgästen, och därmed slippa in- och utvecklingsritualerna som bäddsoffan innebär.

Hittar rätt snart en lovande annons som verkar tillhöra en privatperson, men när jag ringer visar det sig förstås vara ett litet företag som står bakom. Inte precis ovanligt. Jag säger åt killen som svarade att det ska vara en double (135×190 cm i UK, antar det var tillräckligt för två undernärda fabriksarbetare förr i tiden).

Han berättar om utbudet, och jag framhåller att jag hatar… vad heter de på svenska. Fjädringsmadrasser? Alltså såna som har såndär klassiska tecknad film-aktiga sproing sproing-grejor i sig. Vill helt enkelt inte ha någon spring mattress. Merparten av deras utbud visar sig vara av just det slaget, och han försöker tappert intyga att de är av god kvalitet, men jag vägrar ta risken. Är så traumatiserad av madrassen på förra stället.

Det finns några modeller utan fjädring i de lägre prisklasserna, men jag har riktat in mig på en tjock jävel som också funkar bra på golvet om jag bestämmer mig för det. Hade till exempel en madrass på golvet i Haag och det var helt najs. Såna där myshörnor man ibland ser hemma hos intellektuella karaktärer i filmer, du vet, en jävla massa kuddar, tjockt och ljust täcke som frasar och prasslar, tjock madrass på trägolv, läslampa och vattenglas på en låg pall… det har alltid tilltalat.

Nå, det blir förstås att gå upp i prisklass för ett tjockt fanskap utan fjädring. Han föreslår en tio tum (25 cm) tjock och stadig madrass med ett lager memory foam på toppen. Yes, I believe I’d be satisfied with ten inches säger jag och flinar åt den oavsiktliga innuendon, han skrattar nervöst. En rätt hård madrass på en hemsnickrad träsängbotten men med ett mjukt och någorlunda formbart lager på toppen kanske påminner om mossa på marken, i bästa fall. Det är ju sjukt skönt för ryggen.

Priset är £74 med free next-day delivery, och jag tänker att £74 med leveransen inbakad i priset låter rimligt för en madrass som är refurbished, alltså har varit i bruk men är rengjord och uppiffad för att säljas vidare. Tippar att nypriset för en dylik landar kring tvåhundra pund, har sett företagsannonser för liknande madrasser. Kör i vind. Betalning vid leverans är det som gäller, klart som korvspad. Spelar alltid in sådana transaktioner med andra partens medgivande ändå, vägrar de vet man att det är något fuffens. De levererar tydligen mellan kl. 16 och 20, låter bra, jag kommer vara hemma då.

Vid middagstid dagen efter får jag ett SMS med instruktioner. Däribland att föraren kommer ringa och bestämma tid snart (okej), att föraren endast hivar in madrassen på marknivå om det så betyder trapphus (visste jag redan), att man ska se till att sitta/rulla runt på madrassen utan att ta bort förpackningen för att veta vad man köper (självklart), att man ska se till att inte bli erbjuden andra kunders madrasser eller att föraren tar för mycket betalt (jahapp, de litar inte på sina förare, möjligen av erfarenhet), att föraren inte har växel (antog jag redan), att man inte ska ge dricks (jaha…? varför inte det…?), och att man ska fråga föraren om leveransvillkoren och skriva under dem (visst). Sen står det med versaler PLEASE DO ALL THE ABOVE REGARDLESS IF ITS LATE OR IN THE DARK.

Föraren ringer kring kl. 14, säger att han kommer vara här mellan kl. 17 och 20. Okej, säger jag. Fortsätter jobba på Trevor Bock till kl. 16, då jag beger mig ut för att skaffa kontanter så att jag är tillbaks i god tid. Tjippar iväg femton minuter till fots mot en hörnbutik (corner shop låter onekligen bättre) som har en kontantatuomat, stoppar in kortet, väljer £80 och funderar på vad jag ska köpa för att få rätt växel. Automaten spottar ut två tjugolappar. Den fortsätter rassla, jag väntar med olustkänsla i bröstet.

Automaten tystnar. Där ligger fortfarande bara två tjugolappar. Automaten börjar printa ett kvitto som jag rafsar åt mig. På det står i princip hej sori nu men ja kuna int spott ut nå mer, vet int riktigt vaför fö ja sku int bord ha slut på sedlar, ha iallafall skicka tillbaks det du int fick ut ti kontot ditt nu, ska försök skärp mig, ha en bra dag!

Visar kvittot till killen bakom kassan för att meddela honom om att deras automat kanske har något fel, han säger att den gjorde det där för typ en månad sen också. Jag frågar honom var närmaste ATM ligger, han svarar och jag känner stressen välla upp. Den är en bra bit bort till fots. Det gick tydligen precis en buss, så det skulle ta lika länge att gå dit som att vänta på nästa buss och ta den, möjligen lite snabbare om man joggar. Jag inser att innan jag har tagit mig dit och sen hem kommer klockan definitivt vara över fem. Lugnar mig själv genom att tänka när har en speditör någonsin dykt upp riktigt i början av intervallet?

Ömsom joggar, ömsom powerwalkar till köpcentret i fråga. Det är förjävla varmt och svettigt, har inte smörjt solkräm på armarna, så det är långärmad skjorta som gäller trots att jag brinner upp (solallergiker). Den svettiga friktionen får ludd mellan tårna att kännas som småsten i skorna, och jag känner att tyget måste ha gått upp baktill på en av mina sneakers, för en vass plastkant skrapar obönhörligen mot min vänstra häl.

Väl där ser jag allehanda automater, rentav en cash-4-phone-automat där man kan lämna in sin gamla smartphone och få pengar för den, men inga cash machines. Märker att en vakt har stirrat på mig ett tag och frågar honom var kontantautomaterna finns, han pekar ut och till vänster. Jag anlände från andra hållet och missade dem därmed helt. Tar ut £40 till och rusar in igen för att köpa något för växelns skull, de hatar (med all rätt) att växla pengar om man bara frågar, och oftast finns det lappar vid kassorna som upplyser om detta med all önskvärd tydlighet.

Spritar händerna, tar en korg, klockan är tio över fem. Precis när jag sträcker mig efter en jordgubbssoygurt avbryts Ted och Kaj-podden av Sailfish OS default-ringsignalen i mina in-earlurar, och jag får en omedelbar stresspik. [I’ll] be there in ten minutes säger han, och jag hör mig själv säga ten minutes, alright!. Han lägger på.

Varför i helvete sa jag det? Till fots kommer det ta över dubbelt så länge innan jag är hemma, antagligen längre på grund av skoskavet som nu inte bara är begynnande utan ett faktum. Dessutom är det kö till self scan-kassorna där man kan betala kontant. Spejar för att hitta en bemannad snabbkassa, men det tycks vara ett avvecklat koncept sedan självservicekassor blev en grej. Får ställa mig i kö i en vanlig dödlig bemannad kassa och hoppas på det bästa.

Lyckligtvis går det rätt fort. Betalar först för mina varor med bara en tiolapp rakt av, men inser när jag ser beloppet att nänänänä, det här kommer bli för små valörer. WAIT WAIT WAIT hasplar jag ur mig, any chance I could give you this as well to get whole pound coins? I kinda need them. Hon skänker mig en genuint vänlig och tålmodig blick och fixar biffen, jag tackar henne som fan och älgar iväg.

Måste givetvis meddela föraren, ringer upp honom och säger att jag kommer bli försenad trots allt. Han säger att han är vid min adress om fyra minuter och frågar hur sen jag kommer bli. Lägger alla mina ägg i korgen märkt ”hinna med bussen som snart passerar”, så jag ber om ursäkt och säger maybe ten minutes, imma be there ASAP.

Ljuset hinner bli rött, jag ser till sist bussen passera medan jag står fastlåst på en refug med bilar allstans (en av Manchesters mest trafikerade vägar + rusningstrafik, go figure). Klockan är 17:18 när jag kommer fram till busskuren, nästa buss passerar vid 17:25. Hade kunnat vara värre. Till min förvåning dyker den upp redan 17:21, och jag hoppar på. Vi svischar fram rätt bra eftersom det finns en bussfil (<3) och jag börjar känna mig upplyft, verkar som det kommer gå vägen trots allt. Vid hållplatsen innan ”min” stannar bussen för att släppa av passagerare som vanligt, och… stannar. Helt.

Slår av motorn. Hade en föraning om risken för detta, bussen var lite väl tidig, så det måste ju åtgärdas nån gång för att undvika för stora avvikelser från tidtabellen. Nu råkade det sig som så att det blev vid hållplatsen innan min. Åter igen skulle det antagligen ta lika lång tid eller längre att gå den kvarvarande sträckan, så jag fick vackert sitta av minutrarna medan stressen bubblade i blodet och svetten lackade i sambastun som föreställde buss.

Almost there!!!! textar jag åt föraren när bussen äntligen rosslar igång och fortsätter färden. Jag springer därefter över 2x tvåfiliga vägar och statuerar ett exempel på vad man inte ska göra åt treåringen som lydigt väntar med mamsen vid trafikljusen trettio meter bort. Föraren har nämligen tydliggjort att han väntar två minuter till, sen sticker han och sätter no-show i pappren. Vilket han förstås hade haft all rätt att göra redan när jag inte var hemma vid ankomst. Vill dock verkligen ha madrassfan och inte bli svartlistad som opålitlig köpare, så jag ilar hem, skavsår be damned.

Föraren har redan hunnit starta motorn när jag rundar hörnet och flåsande stannar framför lastbilen. Han stänger av motorn igen och verkar mindre barsk i tonen än i text, eller så får han någon sorts empati för den slutkörda kvinnan som står framför honom. Femton minuter fick han vänta, jag ber så mycket om ursäkt. Han halar fram madrassen, den är inplastad, ser ren ut, och är definitivt lika tjock som utlovat. Jag öppnar dörren till trapphuset och föraren hivar in den i lobbyn. Väl där tycker han dock att den ser lite bred ut och hämtar ett måttband ur bilen, men jodå, nog är det en double.

Jag lägger mig på den inplastade madrassen och rullar runt en smula, testar att lägga mig på sidan, känns bra. Yep, I’ll take it, säger jag. I färd att hala fram sedlarna och mynten säger jag att det var en oväntad strapats att fixa kontanter, och att jag borde ha tagit mig tid att göra det tidigare på dagen för att undvika allt detta. Han säger you could also pay online, you know. Jag blir något paff och säger att detta faktum inte fanns utskrivet på annonsen, nämndes inte av killen jag pratade med och stod heller inte i SMS:et, det har bara talats om cash on delivery. Han skrattar till och säger yeyeye, you can pay online too, och jag säger att nå, det blir kontanter iallafall nu när jag har dem.

Jag börjar snacka om delivery terms som ska läsas och skrivas under och han säger att nä, det krävs inte, har inte krävts på flera månader. Jag ger mig inte utan nämner SMS:et som skickades ut tidigare idag, med den övertydliga uppmaningen i versaler på slutet. Han ser genuint förvirrad ut eller är en jävligt bra skådis, men insisterar att så inte är fallet. Har förstås hela interaktionen inspelad, så jag bestämmer mig för att ge honom pengarna. Sagt och gjort, han åker iväg och jag är stolt ägare till en fin madrass. Inte splitterny, men i gott skick.

Samt också jävligt tung. Det hade antagligen varit annat om min kropp inte redan var helt slut, men bara att manöverera skiten upp från golvet visar sig kräva stor möda. Testar en handfull olika sätt att få madrassfan ens första biten uppför trappan, men det tar stopp efter tre trappsteg. Får lov att inse att jag inte fixar det ensam, och börjar fundera på vem jag ska rycka i rockärmen.

A bor vanligtvis inte så långt ifrån, men är nere i Cornwall och protesterar vid G7-mötet i några dagar. T är förstås i Stourbridge. C hade behövt resa från en av satellitstäderna, men skulle antagligen ställa upp om det krisade. D är sjuk, K jobbar med största sannolikhet… näe, det blir till att knacka på hos en granne.

Knackade först på hos kvinnan i lägenhet 2, inget svar. Samlade därefter mod till mig och knackade på dörren till lägenhet 1, inget svar. Killen som bor där var ordentligt sur när vi sprang på varandra, så han var inte precis förstahandsvalet. Han borde ha hört mig stånka och plasten prassla rakt utanför dörren i sisådär tio minuter oavsett. Förnimmer knappt hörbara ljud från hans lägenhet, men ingen öppnar. Jahapp.

Tar mig en funderare i några minuter. Står och bälgar i mig vatten i stånd att gå upp till lägenhet 5 när ytterdörren öppnas, halleluja. Det är tjejen som jag har sett följas åt med killen i just lägenhet 5. Hon ser lite chockad ut, tagen på sängen (huehuehuehue). Madrassen tar nämligen upp största delen av trappan eftersom jag inte står och stöder upp den just då. Jag säger ett glatt hej och något som innefattar as you can see, I seem to have created a bit of an obstacle course. Frågar henne därefter artigt om hjälp. Hon går med på det, men verkar förståeligt nog inte särskilt entusiastisk. Med gemensamma krafter får vi ganska snabbt upp madrassen hela vägen till min dörr.

Hon trodde att madrassen skulle uppför ännu fler trappor, men jag säger nä, med up the stairs menade jag bokstavligen bara uppför de första trapporna. Då ser jag lättnaden i hennes ansikte. Hon frågar om jag kan öppna dörren så vi kan baxa in madrassen i tamburen tillsammans, och så sker. Jag ber om ursäkt för det oväntade träningspasset och säger I feel like I owe you some brownies or something, men hon försäkrar att det är okej. Tackar henne så mycket och hon slinker vidare till ovanvåningen. Efter ytterligare femton minuter får jag slutligen madrassen inkrånglad i ramen och sätter på fanskapet nytvättade sängkläder i väntan på natten. ”Natten” var igår natt.

Nå, var madrassen något att ha nu då? JA!!! SÅ JÄVLA SKÖN.

tl;dr ja har en kiva madrass nu å de va jobbit men de va helt egen måka.