Himmelskt åt änglarna?

By Kilian är ett nicheparfymmärke som skapades av Kilian Hennessy (ja, precis den släkten) år 2007. Det finns inget lättåtkomligt födelseår på nätet, antagligen en medveten strategi. Har för mig att bilden ovan är från när märket lanserades, alltså sisådär fjorton år sedan, så gissar att han torde vara kring 45-årsstrecket i dagsläget. Mindre fagra exemplar än sådär har man ju nog sett, va.

Körsbärstobak- och honungsbomben Back to Black (2009) är en unisexklassiker och antagligen husets mest kända doft, följt av Love (2007), en kvinnligt könskodad doft med noter av kanderade vita blommor. Tvåhundra euro får man punga ut med för en flaska… på 50 ml… styck (!). Är det totaljävla galet? Ja. Har hittills inte träffat på en enda doft som jag anser vara värd det priset, och då har jag ändå testat de mest underbara ting.

Närde dock en skräckblandad förhoppning om att Angels’ Share (2020) skulle kunna leverera till en sådan grad. Inte för att jag behöver något svindyrt att tråna efter för att känna mig komplett som kvinna – är relativt befriad från besatthet över Vuitton-väskor och Louboutins. Nej, för att det vore en stor upplevelse att med handen på hjärtat kunna säga att jag helt förstår varför folk payar mer än det jag har kvar efter hyra och räkningar månatligen för en liten flaska.

Angels’ Share åsyftar alltså den andel cognac (och whisky, till exempel) som avdunstar vid tillverkning. Med ett efternamn som detta är det klart att det passar märkets profil med lite noter av finsprit (som ändå balanserar på rätt sida alkisandedräkt). Ändå inget att spruta på sig innan man släpper av lille Oliver vid skolan, precis.

Angels' Share By Kilian for women and men
Kanske också något att lägga utom synhåll innan rödnäste farbror Krister kommer på besök.

Med noter av kanel, vanilj och pralin kan man möjligen höja ett ögonbryn åt unisexklassningen, men så balanseras kompositionen också upp med ek, sandelträ och tonkaböna. En österbottnisk karl som högst sprayar på lite Brut vid tillfällen då fiinstjoorton kommer fram skulle nog kalla det en damparfym. Själv kan jag lätt föreställa mig denna doft på till exempel en holländare (med tjusiga vågor i håret, som de ofta har).

En ytterst trevlig parfym, men för mig inte fullt lika himmelsk som för många andra.

Man, enligt Dior

Vackrare mansdoft får man leta efter.

Valentindagen inföll för lite över en vecka sedan. Inget som uppmärksammas som så, men tog tillfället i akt att ge en ny flaska Dior Homme EdT åt T, då det börjat sina i den förra som köptes år 2016. Gav just den flaskan åt honom första gången jag hälsade på i Skottland. Det var en otrohetsaffär varsamt inlindad i svepskäl, och det visste vi båda två. Han fyllde 22 när jag var där, själv var man 26 och för omogen för att avsluta det ordinära (sambo)förhållandet. Det skulle dröja ännu ett år innan den oundvikliga kraschen, men det visste man ju inte då.

Speta så satans med att hålla ihop allt: en dyr utbildning som sist och slutligen inte fångade intresset, samboskap med konflikter som pyrde under mattan, slut på studiestöd och tvungen att ta lån av sambons välbeställda far, dött sexliv, medicinbyten, studiepaus på ett halvår, hur socialisera på internship i väletablerad forskningsgrupp, ångest och självsabotage, förälskelse i T tillsammans med en vägran att erkänna det som egentligen stått klart sedan första pojkvännen: jag är inte monogam.

Fragrantica is life. Fragrantica is love.

Hittade parfymvärlden kring denna tid och doftade igenom allt jag kom över. Kring åttahundra parfymer har nått min näsa i skrivande stund. Skrev oftast små anteckningar på Fragrantica i hopp om att de skulle vara av värde åt någon annan, och får ibland meddelanden från folk som köpt eller låtit bli att köpa en doft efter att ha läst något jag skrivit. Alltid trevligt.

Nåväl. Av de manskodade dofterna är Dior Homme EdT (2011) en av de ljuvligaste jag vet. Den utkom egentligen år 2005, men har aldrig lyckats få tag på den första formulan. Dior lanserade en tredje formula förra året, och 2011-versionen finns numera kvar under namnet Dior Homme Originale. Snappade lyckligtvis upp detta nånstans och såg till att beställa rätt version, för om en flaska av den nya versionen hade dykt upp hade man inte blivit nådig, alltså. Den är förskräcklig.

Mig lurar du inte, din jävel.

Efter att ha jämfört Dior Homme (2020) med Originale och den gamla flaskan undrar man varför de inte bara hittade på ett nytt namn åt den tredje formulan. Originale och flaskan som köptes år 2016 är mycket lika, tiden har fördjupat kakaonoten i den gamla flaskan och den har definitivt mer närvaro, men det är ändå samma doft. Homme (2020) är en helt annan kreation. Menlös. Doftar generisk mansparfym. Irriterande anonym.

Överdos cashmeran, en doftmolekyl som sägs dofta lite träigt och strävt men lent och hudaktigt. Refereras ofta till som blonde woods, en fanasinot som inte existerar i verkligheten. Homme (2011)/Originale är kakao och läder och iris, ljuvlig iris, gentlemannamässig, romantisk, beläst. Var är romantiken? Varför uppenbarar sig en sliskig, sportbilsägande hypebeast med militärsnagg och ”skarp kostym” i huvudet när jag doftar på den nya versionen? Vart tog den finlemmade och finstilte unge gentlemannen vägen? Blir att bunkra upp med Originale nu alltså. Det här går ju inte för sig.