Livet som bya-goth

Ett argt och ledset tidigare jag våren 2004, alltså snart fjorton.

Det här med att vara goth i början på 00-talet, i en by med några hundra invånare och flera mil till närmaste småstad, minns jag mest som en pina. Det var knappast alltid så roligt för mina nätkompisar att vara alternativa i sina respektive rikssvenska småstäder heller, förringar inte det. De upplevde också att de var fast någonstans där de inte ville vara. Rent konkret hade de iallafall pengar och transportmedel, och ett visst försprång i ålder och självständighet. Det fanns dock en tydlig trend hos oss alla: vi som bodde på minst ort och hade längst till storstäderna mådde i regel sämst.

Själv var jag för ung för moped, och det var för långt för mig att cykla ens till grannbyn. Det fanns en buss, den gick mot stan på morgonen och tillbaks på eftermiddagen. Det hjälpte dock inte ett skvatt, för den gick aldrig på helgerna, och på vardagarna var man ju i skolan. I själva verket var det samma buss man tog till skolan varje morgon som fortsatte till Vasa efter att chaffisen försäkrat sig om att ha släppt av alla elever vid högstadiet och gymnasiet. Det skulle alltså inte ens ha gått att skolka för att obemärkt fara till stan och kolla på bändtröjor vid RockJet en vardag. Alla kände alla, skulle pulpeten gapa tom fast varenda kotte sett en stiga på bussen vore det enkel matematik.

Det är ingen tävling i hur skit man mår, hur litet ställe man bor på och eller hur fastlåst man känner sig, men när jag hörde folk från ställen med (tio)tusentals invånare gnälla över att alla känner alla och håller koll på varann ville jag ändå bara skrika FÖRSÖK VA FAST MED FEMHUNDRA PERS DÅ SATAN, UTAN MOPO, KOLLEKTIVTRAFIK ELLER BIL.

Tretton år, nyss börjat åttan. En längre tids dåligt mående har övergått till en djup depression som aldrig helt har lämnat mig sen dess.

Nå, nog med mörker och frustration, vilka fönster fanns det? Internet, först och störst. Det krävde att man satt vid en dator, så det gjorde jag nästan varje ledig timme, när jag inte kollade på MTV Europe (som då fortfarande mest visade musikvideor bla bla bla). Häftiga goth-kläder fanns det gott om online, men det var ännu svårt att hitta utländska shoppar som skickade till Finland, ens från Sverige (och om de gjorde det var frakten minst sagt magstark).

Punk- och rock-kläder, patronbälten, nitar, Alchemy Gothic-smycken och sånt kunde man dock beställa med postorder från Stuntmans lilla katalog, den var alltid lika spännande att bläddra i. Kollade nyss och ja, företaget finns tydligen fortfarande. Det värmer hjärtat.

Man kunde också ligga i sängen inom de samma fyra jävla väggarna varje kväll och lyssna på Nine Inch Nails och fantisera om Trent Reznor.

Joråsåatteh.

Mavalas nagellack fanns i alla möjliga färger på Anttila i stan, men inte svart. Man fick hålla till godo med en mörklila aubergine-färg eller fylla i dem med svart spritpenna (vilket såg för jävligt ut). Svart läppstift fanns givetvis inte heller, det var den mörkrödaste nyansen eller fylla i läpparna med smetig kajal som gällde (såg också för jävligt ut). ”Extrema” hårfärger som rosa, blått, lila, grönt etc. fanns inte i hyllorna, det mest extrema var en svart färg som drog lite i mörkblått eller morots-/klarrött.

I Helsingfors, alltså fem-sex timmar bort, fanns det dock en hel del intressanta butiker. Dit, till morsans gamla studiestad, bar det högst en gång i året. Namnen jag minns är Morticia, Nana Star och Shop Tetuan. Sparade alltid en del av födelsedags- och julklappspengarna i detta syfte och såg till att införskaffa smink, nitar, smycken, lackkläder, kängor o. dyl. när det gällde.

Skoaffären Kenkämarski i centrala Hesa var definitivt inte en gothbutik, men hade ett ganska stort urval raffiga skodon att kolla på. Svängde alltid förbi där för att se skomodeller jag ofta sett online i verkliga livet, förundras över platåerna, spegla mig i lacken och drömma. Drömma, eftersom de gick för cirka 200 euro per par.

I övrigt kunde man ibland hitta en svart satinkorsett, svart spetsbrynja eller så i de större kedjornas festkollektioner för höst/vinter, även i Vasa.

En Hesa-haul. Kängorna kommer figurera i en framtida historia.
Dricker äppeljuice hos morsans väninna i Hesa iförd följande års nyinköp: mesh-paita, äkta svart nagellack och ett riktigt extremt nithalsband. Definitivt djärvare blick än i hemmamiljön. Skaffade också en sista grej, nämligen…
Lila hårfärg! Färgat inför åttans skolavslutning för att matcha sömmarna i mesh-paitan på föregående bild.
Cool man var, satan.

Upplever inte att jag blev mobbad i högstadiet fastän jag var, ja, en ö som på rasterna mest satt i ett avlägset hörn i lång, sliten läderrock och lyssnade på musik och/eller ritade. Antar att det åtminstone delvis berodde på min stil. Det fanns förstås en stolthet i att sticka ut, att bära sånt som var riktigt svårt att få tag på hemma, och sköta mitt. Rita skumma symboler. Vara mystisk.

Det fanns en handfull personer i skolan på 300 pers med någon sorts alternativ stil, men ingen av dem intresserade mig tillräckligt för att jag skulle försöka närma mig (utom en, men det blev det inget av… får ta den storyn i framtiden). Inte ens punkarna från byarna närmare stan intresserade mig tillräckligt. Minns jag tyckte det var extremt onödigt och barnsligt att hålla på med anarkist-A:n, förstöra roskisar och supa varje helg, men också en underförstådd, ömsesidig respekt i korridorerna oss emellan – du vågar också sticka ut, coolt.

Vet inte vad fan det är som händer genast man träder över kommungränsen, men det har alltid känts lite, lite enklare att andas i Malax. Avundsjukan mot malaxungdomarna fanns definitivt där. Det kan bra hända att jag skulle ha blivit vän med några av dem om det hade varit mindre än tjugo kilometer emellan.

Hembyn är dock en helt annan historia.

Avslutar med en liten anekdot, för att illustrera.


Länge dreglade jag över gothstövlarna nummer ett, Demonia Transformer-800. En vacker dag var det dags, och jag gick till lokala andelsbankskontoret med födelsedagspengar för att fylla i ett utlandsbetalningsformulär till Tyskland. Att jag lämnade huset på fritiden hände knappt, jag hade utan överdrift inte satt foten i byabutiken på flera år, men så kom stövlarna.

Tänkte att nu ska de fan få se på nånting i denna sömniga jävla by. Föräldrarna var borta och kunde därmed inte hindra mig, så jag snörde stövlarna och anpassade alla remmar och spännen tills de satt perfekt. Därefter gick jag en runda genom byn med hunden, fan vet när det sist hade hänt. Någon bil for förbi, men mötte varken cyklister eller fotgängare. Dagen efter, i skolan, kom dock en byabo i min klass fram och sa:

”Hödu, tå du va ut me hondin, va va e fö skoar du hadd pådde? Tyckt e så ut som slalomskoan?”

Demonia Transformer-800.

Det hade varit en sak om det var retsamhet i rösten. Retsamhet hade jag kunnat hantera, bära stolt, fuck you right back. Men det var något ännu värre.

Det var till min fasa äkta förbryllning. Denna person hade noll referensram för vad den hade sett mig bära, och alltså dragit till med slalomskor.

Minns inte vad jag svarade, om något. Det gick tydligen inte ens att göra ett statement. Stövlarna var för out there för att ens förstå sig på.

Och det, om något, var jävligt deprimerande.

Internätet, del 2

Internettillgången blev ännu viktigare i puberteten och som tonåring. Lyckligtvis mer regelbunden också, i. o. m. ISDN och senare ADSL. På nätet gick det att leva ut aspekter som var omöjliga i ”verkliga livet” på flera år än. Inom citattecken, eftersom internet på många sätt var mitt verkliga liv vid tillfället.

En goth som snart ska fylla tolv år med lånad digikamera. Det är vår, över sommaren ska hon läsa in sexans årskurs och till hösten börja högstadiet. Tror detta är sista bilden utan näspiercing, sen dess har den hängt med. Hunden i hörnet levde i lite över ett år till.

Kamratkretsen fanns nämligen online, uteslutande i olika svenska småstäder jag knappt visste var de låg geografiskt. Hudiksvall, Sundsvall, Ludvika, Östersund, Nykvarn, Åkersberga, Uddevalla, Lund…

Vissa träffade man på Funplanet-chatten eller olika IRC-kanaler, andra på Lunarstorm eller Spinn, den kortlivade communityn runt SVT-programmet med samma namn (har inte hört någon nostalgiskt namedroppa den nånsin), och förstås helgon.net. Kontakten upprätthölls därefter via hotmail-adresser, ICQ och senare MSN.

En kväll på Funplanets IRC-server. Rätt lite folk i #spelrummet, det var en av de minst populära kanalerna. Notera nicket Hells_Mistress som elvaåring (!). Januari 2002 (vilket verkligen framgår med all önskvärd tydlighet).

Man kommunicerade nästan bara i text, vi var alldeles för blyga för att ringa, och det var förstås dyrt mellan länderna. SMS:a kunde man göra ibland. Webcamkvaliteten var horribel, typ fem frames i sekunden, så det kändes ovärt. För ”högupplösta” bilder var man tvungen att scanna eller låna digitalkamera.

En del av mina svenska kompisar anno 2004. Ingen kontakt i dagsläget, ett par av dem hör av sig typ vart sjunde år. Är rätt säker på att en av dem är död. Valde otydliga bilder, såhär dystra var de flesta egentligen inte alls.

De var alla två till fyra år äldre än mig, vilket förstås är mycket i den åldern, så jag låtsades vara född -88 istället för -90, och låtsades bo i typ Högbacken utanför Vasa istället för den österbottniska by jag faktiskt befann mig i. Delvis som försiktighetsåtgärd, delvis av rent önsketänkande.

Vissa av dem började till sist ta buss eller tåg för att träffas IRL nu och då. Oj, oj, oj vad avundsjuk man var när man såg bilderna på dessa glada svenska gothare och synthare och cyberpunks och metalheads sittandes i en ring i en park någonstans dit alla hade ungefär lika långt att åka inom landet, eller på samma konsert i Stockholm. En gång hade någon ritat en rolig bild av mig och reserverat plats för den, för fast i Finland var man obönhörligen.

Vägen mot Vasa och (relativ) frihet.

Mina nätkompisar var ju äldre än mig, hade sommarjobb eller månadspeng. Vissa hade fått hushålla med sina barnbidrag själva ett tag eller redan hunnit börja lyfta studiebidrag, det var man också jävligt avundsjuk på. Kontentan är att de alltså hade fickpengar till tågbiljetter, konserter och festivaler.

De tyckte att inget någonsin hände i sina småstäder, konstant uttråkade, vissa tydligt deprimerade utöver den sedvanliga tonårsangsten. Det var ändå uppenbart att det helt klart var högre i tak på andra sidan bottniska viken.

De var min livlina i några år. Jag tror att en del av dem hade tagit livet av sig om de hade tvingats leva i min miljö. Helt på riktigt. Men det får bli ett annat inlägg.

Dorian Bridges

Kanalen Of Herbs and Altars dök ofta upp i mina rekommendationer på Youtube, men hade länge fördomar på grund av namnet.

Lät uteslutande som någon sorts witch/wicca/magick-grej, vilket inte riktigt intresserar, men det visade sig att vi har mycket gemensamt, including but not limited to: goth, sen asperger-diagnos, laborationer med hjärnkemin, namnbyte, tillåtande föräldrar, en normalitetsfas som kraschade spektakulärt, illasittande könsroller, maniskt nicheparfymintresse… listan är lång.

Gjorde därför slag i saken och donerar numera åtta pund i månaden via Patreon åt denna brittiska content creator. Total ärlighet kan man inte annat än premiera. En inspiration.