Glada måndagar: Ankomsten

Den 31:a augusti 2019 var mitt rum i Haag äntligen tömt och grundstädat. Möblemanget sålde jag av i mån av möjlighet, och det som inte hann gå åt donerades till en charity shop som hämtade rubbet med lastbil. Tre stora lådor med tillhörigheter kånkade jag till posten en efter en, två av dem addresserade till T i Aberdeen, den sista till föräldrahemmet i Österbotten. Solen sken när jag gick mot sporahållplatsen, komiskt överbelamrad med väskor och påsar.

J, min blåhårige D&D-spelledare i Utrecht, fick ta över allehanda prydnadsföremål som inte skulle sticka ut i ett wizard-labb eller hos en alkemist, och dessa ting bor fortfarande i ett vitrinskåp på övre våningen i hens duplex. Sov för övrigt hos J de tre nätterna innan flygresan ut ur landet. Det är guld värt att ha ett ställe där man vet att man är mer än välkommen att ankra om man har vägarna förbi. Måste skriva om hur jag träffade J nån gång, och hur nära det var att det inte blev av.

Det är verkligen inte alla som skulle flytta till ett nytt land utan att ha fixat varken boende eller inkomst på förhand, men det brann i knutarna. Brexit-förhandlingarna svängde än hit, än dit. Tänkte att jag själv knappast skulle våga anställa en EU-medborgare i stånd att flytta enkom för jobbet om jag vore arbetsgivare i UK, för mycket osäkerhet. Bättre att ta någon som redan tagit sig in i landet självständigt och etablerat sig gradvis, någon som bevisligen är seriös med sina planer.

Nåväl. Den 3:e september 2019 flög jag alltså till Manchester från Schiphol med enkelbiljett, och flytten var ett faktum. Hade en stor incheckad resväska samt handbagage och ett belopp på fickan som nippa nappa översteg fyrsiffrigt. Där var cirkusen igång. Fixa UK-mobilnummer, fixa bankkonto, säkra EU citizen pre-settled status för rätten att bo och arbeta i fem år, då man till sist kan ansöka om att räknas som permanent bosatt. Fixa national insurance number (NINo). Fixa läkare. Fixa gym. Knyta kontakter, skaffa vänner.

Tog bussen från flygfältet, en resa som innefattade runt fyrtio hållplatser. Majoriteten av bussarna i Manchester är dubbeldäckare, det är regnigt, mörkt som satan på höst/vinter, och rutorna immar igen konstant. De har ingen röst som utlyser nästa hållplats. De har inga skärmar. I själva verket kan man inte ens se namnet på hållplatserna från fönstret, ens i fullt dagsljus (!). Man ser bara en liten vit skylt med Transport for Greater Manchester-M:et på en stolpe, namnet på hållplatsen måste man stå under kuren för att se. Jo, på riktigt. Helt obegripligt.

Bild: Benjamin Coleman, som också desginade fanskapen.

Är ju envis GPS-vägrare, så kunde inte följa med den vägen. Kvar fanns de gamla hederliga alternativen: fråga chauffören, räkna hållplatser så gott det går, och uppskatta när det drar ihop sig genom att kolla när ungefär man borde vara framme. Med hjälp av alla tre lyckades jag hoppa av vid rätt hållplats.

Sofa in Manchester bus stop — Det är inte hållplatsen på bilden som har skrivit brevet.
De två översta raderna på tidtabellsplakatet är alltså hållplatsnamnet. Wtf.

Första natten tillbringades på YALLY hotel, mellan Rusholme och Fallowfield, på nordsidan av Platt Fields Park i södra Manchester. Alternativet hade varit att sova i en squat, men där gick gränsen för mig. Kändes som en lite väl prekär situation att frivilligt försätta sig i redan första natten. A hade fortfarande inte kirrat fast boende i Manchester till höstterminen, så det blev till att couchsurfa i några dagar medan han gick på houseshare-visningar i området. Vår couchsurfing-värd visade sig för övrigt vara en… egenartad 70-årig homosexuell buddhist, men det tar vi nästa måndag.

Kort efter flytten till första rummet i Ladybarn, nära Fallowfield, sitter jag på buss 50 in mot centrum för att uträtta ärenden. Det är mitt på dagen en vardag. Snett bakom mig sitter två personer som antagligen är i yngre 20-årsåldern, en tjej och en kille. De småpratar, tjejen frågar vart killen är på väg, han säger han ska till gymmet. De kommer in på ämnet gemensamma vänner, och fiender.

Killen: ”This cånt is thretnin meh wif people from Fallowfield. Thretnin meh wif people from Fallowfield is lak thretnin me wif me own mum.”
Tjejen: ”It’s lak thretnin you wif a chopstik.”

Insåg då att det nog är ett rätt bra område jag hamnat i.

Lata bidragstagare, del 4

Just nu sitter jag på Universal Credit, en tory-skapelse som slog ihop flera förmåner till en, däribland sjukpenning, socialbidrag och arbetslöshetsstöd. Som ensamstående rasslar det in £737 i månaden, av vilket £500 går till hyra, räkningar, gymkort och månatliga donationer. £237 kvar i månaden, alltså £56 i veckan. Det är tillräckligt för att hålla huvudet över vattenytan, och jag är så grymt jävla tacksam att det är en grej. Jag har tillgång till rent vatten, dusch, kök, säng, och en dörr att låsa. Hemlöshet har ökat explosionsartat under det senaste årtiondet, man ser hemlösa i portar överallt i centrala Manchester, och jag är lyckligt lottad som inte är en av dem.

Som icke-brittisk medborgare måste man numera gå igenom en särskild prövning för att få tillgång till stöd, även som EU-medborgare. Man ska till exempel ha varit fast bosatt i landet i minst tre månader och kunna bevisa det, samt redan ha ett jobb. För att kunna lyfta stöd av sossun som utlänning ska man alltså redan tjäna pengar, men inte tillräckligt för att komma upp i existensminimum.

Man ska också kontinuerligt bevisa att man söker antingen ett jobb till, försöker få fler timmar i veckan eller ett mer välbetalt jobb, annars blir det sanktioner och till sist indraget stöd. Det är alltså piskan som gäller, trodde alla var överens om att moroten brukar funka bättre vid det här laget. Alla klarar inte av en dylik kuri, och då går det lätt utför. Själv har jag rätt till stöd för att jag klassas som en temporarily incapacitated EEA/EU worker, och det är ju vad jag är. Krasst sagt med en bevisad fot i dörren eftersom jag har varit anställd i UK och så pass arbetsför att de räknar med att jag över tid kommer att skapa tillräckligt med värde för att det ska löna sig. Klimatet har hårdnat.

Andelen jobb som betalar minimilönen £8.72 i timmen är för övrigt betydligt större här än i Finland, även för en del yrken som kräver kvalifikationer. Inkomsttaket är högre sett till landet som helhet, varav en stor del härstammar från Londons rika, men bottnen är också lägre. Levnadskostnaderna stiger och minimilönen stiger inte i samma grad, en enkel ekvation som leder till fenomenet the working poor. UK står statistiskt sett någonstans mellan USA och Finland i income equality. Ett klassamhälle av tradition och i modern tid.

Som 24-åring och nybakad farmaceut i Finland tyckte jag alltså att 2000 euro i månaden efter skatt var torftigt för ett heltidsjobb som kräver tre års universitetsstudier. Gjorde sedermera en kalkyl när jag började jobba i UK och konstaterade att jag i Finland efter skatt hade kunnat plocka ut flera hundra euro mer i månaden för samma timmar. Förlåt, facket :’ (

Seriöst, dock. Man kan fråga sig varför jag tvunget ska bo utanför Finland när Finland är en av världens bästa länder att bo i och jag har medborgarskapet kirrat genom att vara född där. Okej att man som ung vill ut i världen och studera, men varför återvände jag inte efter att magistern i NL var klar? Om språket nu muka är ett så oöverstigligt hinder, varför inte Sverige eller Åland?

Trodde faktiskt i flera år att jag skulle bo och arbeta i NL efter min examen. Ville inte till Sverige, kulturskillnaden är lite väl magstark trots att språket är ”samma” (man blir ju ändå finnen). Tänkte att om jag nu ska leva på ett främmande språk så är NL åtminstone mer internationellt, slipper undan med att tala engelska till största del och mina kunskaper i holländska är snarare en bonus än ett krav. Bara en expat i mängden på något kontor eller universitet med engelska som gemensamt arbetsspråk, liksom. Så blev det ju inte. Hade svårt att knyta infödda holländska kontakter och kom inte in i något sammanhang, det började likförbannat kännas mer och mer som en övning i square peg in a round hole.

Efter examen var jag en atypisk kund vid försörjningsstödskontoret i Haag. För att lyfta stöd måste man kunna flytande holländska, och därmed hamnar det inte många nyutexaminerade utländska studerande där. Damen jag blev tilldelad som jobbcoach såg lyckligtvis hur arma slutkörd jag var och sa att om jag ser ett jobb som jag tror att jag klarar av i dagsläget kan jag för all del söka, men att hon inte skulle hålla mig till standarden om fem jobbansökningar i veckan, och inte heller tvinga mig att söka lågkvalificerade jobb.

Vid det här laget hade jag bott och konsumerat i landet i fyra år, finansierat endast genom studiestöd och lån från Finland, samt betalat 8000 euro i terminsavgifter till universitetet. Antagligen hade hon inte det i bakhuvudet, dock. Hon var nog empatisk annars bara (underbar finlandism!). En människa som såg att det sista jag behövde var mer stress och press. Grymt tacksam för det ännu. En annan handläggare hade kunnat mana mig att ta mitt pick och pack och dra hem till Finland, där jag utan tvekan hade stagnerat. Det blir att skänka en slant till något trevligt ändamål i staden om jag kommer över en större summa pengar.

Träffade T online redan ett halvår efter NL-flytten och närmade mig honom med åren. Det började kännas lite väl krångligt att behöva flyga för att träffas, och det bara några gånger i året. Tanken på att dra ännu längre västerut började pocka på vartefter det klarnade att NL-kapitlet led mot sitt slut. Ville dock inte flytta till T:s lilla skotska födelsestad, som han ändå antagligen skulle lämna för jobbets skull efter sin examen, hade hälsat på två gånger och föll för karln men inte för stan. Jag var i London i en vecka våren 2012, och det var tillräckligt för att veta att det skulle göra mig galen att bo där (besöka är dock alltid skoj). Visste också att det brann i knutarna, Brexit hade röstats igenom två år tidigare, och det skulle definitivt inte bli lättare att flytta som EU-medborgare efter utträdet.

Polletten trillade ner först när jag träffade A i Rotterdam sensommaren 2018. Det visade sig att han egentligen var bosatt i Manchester. Manchester, tänkte jag, vad har vi på det? Tygindustri, förr iallafall, där norrut i England nånstans? Man United? Den så kallade Madchester-scenen och acid house hade jag läst om i boken The Hacienda – How Not to Run a Club, en födelsedagspresent av holländaren jag dejtade i början av decenniet. Allt det där försiggick ju typ när jag föddes, men det måste ändå vara en rätt speciell stad, eller?

Beundrar mosaik på en fasad i Manny, första vändan. A var mer intresserad av att fota mig än det jag kollar på, så använd fantasin. November 2018.

Därför lågprisflyg Schiphol-Manchester två månader senare. När jag kom ut från stationen och gick mot Piccadilly Gardens visste jag att japp, detta är staden för mig. Får gå in på detaljer vid ett senare tillfälle. Återvände en gång till några månader senare för att försäkra mig om att det inte var hypomani som låg bakom, och kände samma sak, så då var saken biff. Ett halvår senare var flytten ett faktum. T fick jobb och flyttade ner till Birmingham i samma veva, två timmar bort med bil, betydligt mer överkomligt än att bo i skilda länder. Där och då började strävan att skapa en tillvaro här, ett steg i taget. Sen kom pandemin. Lol.

Uti vår Haage

Ett och ett halvt år i har man varit i UK nu. Två tredjedelar av den tiden har det varit pandemi och fanskap, det har färgat upplevelsen kan man lugnt säga. Hjärnan förstår inte det alla gånger, den tänker var det inte najs i rena, mysiga Holland och det var det ju på sitt sätt.

Tycks ha glömt vardagen, ensamheten, tristessen, planlösheten, minns bara ljuspunkterna: D&D hos underbara, blåhåriga J i Utrecht, E på Zuiderstrand i Haag med A, T:s besök med några månaders mellanrum, och förstås utflykter med GB: Paris, Maastricht, Aachen, Düsseldorf, minns knappt alla. Men för det mesta efter magistern var man ensam och arbetslös, smått sammanbiten och ängslig. Kratom dagligen, två teskedar med en matsked socker i sojamjölk varje morgon. Lagligt i Holland förstås. Alltid småavtrubbad. Inget röka, inte min grej.

I minnet är det alltid sensommar i Haag. Fin setup man hade ändå. September 2018.

Mannen som hyrde rummet intill mitt hade en silverfärgad Toyota Yaris och jag utvecklade till sist en stressreaktion när jag såg den parkera utanför fönstret kring klockan fyra varje vardagseftermiddag. Såg honom bli arresterad där en gång, polisen förde bort honom och han återvände tre dagar senare. Nya kravbrev i hans namn varje vecka, alltid ilskna telefonsamtal som hördes genom väggen, holländska med en karibisk dialekt som var svår att förstå. Såg honom med sina fyra småflickor utanför Albert Heijn en gång (fy fan vad jag älskar AH annars). En människa under stor press, konstant stressad och på explosionströskeln.

Omöjligt för mig att inte insupa den stressen när den var på så nära håll, är så arma känslig för omgivningens sinnesstämning. Därför knepigt att dela boende, men på existensminimum är det ju en nödvändighet. Agenturen eller hyresvärden hyr ut hipp som happ och så hamnar man med de man hamnar med, såvida man inte squattar eller lyckas styra upp boende med folk man känner.

Här var det vår på Koningin Emmakade och Yarisen är hemma. April 2019.

Killen i det andra rummet bredvid mig cyklade alltid iväg någonstans klockan tre på natten, varje dag i veckan. Möjligen antilleanskt ursprung också. Mössan nerdragen i pannan och stora hörlurar på. Såg honom aldrig laga mat i det gemensamma köket, hörde aldrig ett knyst, inte ens att en golvbräda skulle ha knakat under ett och ett halvt års tid, men gräslukt kom det ju rätt ofta (inga konstigheter).

Staden har tydligen en arbetsgrupp som kontrollerar att hyresbostäder är i drägligt skick att bo i, de kom på besök och upptäckte att duden är en hoarder av rang. Rummet var helt fullbelamrat, definitivt stoff för en av de där TV-programmen som har gjorts till lust och leda. Han blev tillsagd att reda upp, de bokade återbesök, kom tillbaks någon månad senare och inget var förändrat. Tror han hotades med vräkning, agenturen skickade nån kille som försökte medla, det var första gången jag hörde honom prata. Vet inte hur det gick. Flyttade till Manchester i den vevan.

Zuiderstrand bodde man två kilometer från. Tog man det för givet? Givetvis. Augusti 2018.

Den minst konstiga hyresgästen var antagligen en tjej som pratade ungefär som en treåring och bodde bakom köket. Hon var ofta hos sin pojkvän, men när han kom på besök ekade stönen i korridoren. Hon flyttade till Amsterdam och nån dude tog hennes plats, en skön kille, blond, fotograf/studerande, tog sig friheten att steka ägg i min panna dag ett. Sen bodde ju jag där också, en självmedicinerande finlandssvensk autist-dominatrix. Icke att förglömma.