Glada måndagar: 24h Party People (2002)

24 Hour Party People är en låt av Happy Mondays (HÄOUOUOU OUUULD ARE JÖUOUOU ARE YOU OULD E-NÅÅUFF), men också titeln på en film från 2002 som du kanske har sett. Om brittisk humor alls intresserar är den sevärd, man måste inte ha något särpräglat intresse för Manchester och Factory och allt det där, bara man gillar banter, quips och absurdism. Vissa grejer är förstås mossiga, filmen gjordes trots allt för tjugo år sen och täcker typ åren 1977-1997, så ha det i åtanke.

Bild: IMDB

Hårstylisten har fått till ett äkta sjuttiotalssvall i Steve Coogans hår under första delen av filmen, vackert att vila ögonen på, samma med de stiliga långkapporna senare. Han spelar givetvis Tony Wilson, manchesterbon bland manchesterbor, visionären, detta vetenskapliga unikum, som levde i ytterligare fem år efter att filmen kom ut. Själva handlingen följer milstolparna i den ordning de hände, med lite artistic license och fantasi som fyller i mellanrummen då och då.

Första gången jag såg filmen var för cirka tio år sen, och då hade jag knappt några referensramar alls, men jag såg om den just precis nu för att kunna skriva om den. Det är Sex Pistols-konserten år 1977 och Joy Division och New Order och The Hacienda och Happy Mondays. Fjärde väggen existerar knappt, det blir mycket stream-of-consciousness. Att följa någon annans tankegångar så innerligt är något av det finaste jag vet, men nu ska jag inte bli blödig här.

Shaun Ryder? Nä, skådisen Dave Cunningham. Vad satan. ”Bär” är inte ens förnamnet på likheten. Bild: IMDB

De sista scenerna av Haciendan, ljusen, den varma massan med dansande kroppar, musiken som både känns som att dra lungorna fulla med bergsluft och flyta ut i rymden samtidigt, högre, högre, men samtidigt inåt, inåt… jag vet inte vad jag ska göra av alla dessa känslor, det är totalt jävla sjukt att ha levt utan detta i ett och ett halvt år. Inte undra på att jag har mått skit tidvis.

Jag hoppas på enhet. Jag hoppas innerligt att det kommer en ordentlig motreaktion till smartphones i utelivet efter corona, jag hoppas att folk kommer inse att det finns en tid och en plats att köra sina egna fragmenterade race, men att dansgolvet är heligt och kräver den respekt som endast kommer med total närvaro.

Uttrycker ofta min smartphoneaversion som irritation eller förlöjligande, men givetvis handlar det om en sorg där bakom. Det är så svårt för mig att relatera till andra människor, och det blir ännu svårare när folk är på två platser samtidigt, en fysisk plats och en semi-abstrakt dimension som både är inzoomad och överallt och konstant pockar på uppmärksamhet.

Vet inte om folk ens är förmögna att koppla bort internet ur huvudet längre, även om telefonerna lämnas in vid narikkan kanske vanan är så innött att tankarna ändå tvångsmässigt går till typ insta.

Det måste fan finnas fler än jag som vägrade hoppa på tåget när det kom.

Glada måndagar: Stig på

I maj 1971 kniper John Kongos låt He’s Gonna Step On You Again en fjärdeplats på de brittiska listorna. Låten är en bluesig historia med mycket driv i form av afrikanska trummor och tape looping. Den sydafrikanske Kongos hade flyttat till England specifikt för att försöka sig på en musikkarriär, något som inte gick vägen med de band han grundade, men alltså väl som soloartist.

Knappt tjugo år senare, i april 1990, landar Happy Mondays cover Step On på en femteplats. Bandet har nyss varit på Top of the Pops på BBC 1, vilket betyder att varenda kotte i landet som bryr sig om aktuell musik har sett manchesterkillarna mima halvhjärtat till playback. Har man lyckats undvika fenomenet Madchester så här långt är det alltså slut med det nu.

Ja, vad har vi här nu då? Förutom låten som permanent tronar i slutet av sidebar-texten på denna blogg, alltså.

Vi har en sångare som nyss verkar ha avslutat ett pass som programledare för Disneyklubben i studion bredvid, en dansare slash maracasspelare med ett hypnotiserande gung, en beatnik-gitarrist, en mattelärartrummis i kavaj och hästsvans, en keyboardist i skinnpaj som fingrar lite som han tycker på sina två synthar (speciellt när ingen synth hörs), en svart kvinna i helsvart vars enda uppgift är att dansa tills hennes del kommer i låtens sista sekunder, samt en närmast anonym basist som knappt syns i bild.

Det sistnämnda är intressant eftersom det är rytmsektionen, alltså trummisen och basgången, som gör hela jävla låten. Rubbet. Klinket som öppnar låten har alltid gjort mig glad, mungiporna lyfter automatiskt och har gjort det sedan jag hörde låten första gången, men sången, gitarrerna och även elpiano-klinket är närmast strössel på glassen.

Man behöver inte kolla längre än The Chantoozies (jaha, Australien var det ja) cover från 1987 för att få det illustrerat med all önskvärd tydlighet. Tre år tidigare, så ungefär samma era: check. Synthar och gitarrer: check. Bongos: check. Men beatet är kallt och maskinellt, och basen maler oftast på ett-två-ett-två. Allehanda bells and whistles finns det ju, det är verkligen inte ett avskalat beat, men rent rytmiskt är det andefattigt.

Någon gång mellan 1987 och 1990 bestämdes det alltså att vi ska ha dansmusik gjord med synthar och ett intimt groove i botten, som i (acid) house, och förstås ska vi ha elgitarrer också. Så jävla gammalmodigt att förväntas välja mellan att vara synthare eller hårdrockare liksom, löjligt att bygga murar. Det är ingen skillnad, är det bra så är det bra. Det ska vara tillräckligt tempo för att man ska kunna dansa, men det måste också gå lika bra att bara chilla till samma musik.

Varför? Tja, det kan beskrivas med en enda vokal, som tillika är den vanligaste bokstaven i det engelska språket.

Stig på

En 30-årig finlandssvensk kvinna, barnlös, djurlös, krukväxtlös, huslös, billös, jobblös, mitt i den tredje och värsta coronavågen i Storbritannien: Europas nummer ett i bekräftade coronafall och inte längre EU-medlemsstat sedan årsskiftet.

Rik på kärlekar och om inte friends in high places så åtminstone high friends in places. Flyttade till Manchester från nederländska Haag sex månader innan viruset slog till, därefter fick hela slå-sig-fram-i–nytt-land-grejen läggas på is.

Utan salmiak i trettio dagar försmäktar vi på denna ö.

Step on.