Return of the tant

Första permanenten i vuxen ålder, gjord av en äldre manlig frissa i Åbo som var med på 80-talet och minsann utförde ett gediget arbete. My body was NOT ready. Maj 2013.

Det är ett klassiskt hårdilemma att vilja ha det man själv inte har, färgmässigt, formmässigt eller båda. Det spelar ingen roll hur mycket andra älskar ens lockar om man finner spikrakt hår skitsnyggt och trivs bättre i det, eller hur mycket fammo/mommo tjatar om att det var så fiiiiint med din blonda hårfärg innan du först började färga det korpsvart i högstadiet och har gillat dig själv bättre som brunett sedan dess. Självacceptans är alltid fint, gillar man läget sparar det dessutom både tid och pengar, men det är också roligt att ha alla sorters medel till hands för att presentera sig som man vill för omvärlden.

Permanent har väl länge främst associerats med 80-talet eller tantor vid byafrissan, krasst sagt, såvida det inte handlar om rakpermanent. Morsan har permanentat håret så länge jag kan minnas, och fortsatt med det i alla år. Förkaringen hon gav när jag frågade henne som liten var att rakt hår för henne är ”felaktig varudeklaration”. Rakt hår överensstämmer inte med hennes självbild, hon tycker att stort, fluffigt hår klingar bättre med hennes spralliga personlighet.

Något dylikt är det nog för mig också. Själv har jag spikrakt hår av naturen, men trivs mycket bättre med ett fågelbo på skallen. Gärna rak lugg, för att illustrera fallenheten för att vara aspergianskt tarkka och metodisk, men också en massa smått smått krus för det bohemiska som finns i mig lika starkt. Knastertorrt, men vem bryr sig.

Nyinflyttad till Manchester, sitter på innergården vid kulturkaféet Nexus (överlevde ej pandemin, RIP) med A och har nyss stjälpt i mig en London Fog i samband med ansiktsmålning AKA sminkning. September 2019.

Nu har jag alltså äntligen bokat in en permanent på onsdag, den första på 1,5 år, och det ska bli så skönt. Även de första dagarnas ofrånkomliga pudel-mode.

Tjusigt krus och Lugn

Onsdag. Skickade ut coronatesterna igår, borde komma svar denna vecka. T är fortfarande sjuk och behöver sin Ventolin-inhalator oftare, jag känner mig lite bättre.

Måste annars se till att fixa en permanent så fort frissorna öppnar igen. Det här stripiga, urtvättade fanskapet går ju inte alls an. Krävs en mer luttrad frisör, de yngre förmågorna fixar främst spikrakt Kardashian-hår. Tar en fyra-fem timmar, man får sitta vackert och bli ledd likt en åsna mellan salongsstol, tvättställ och vad de där cirkulära mommo-hårtorkarna nu heter.

En gång for jag till en koreansk salong i Utrecht, billigast i stan, med en sextondel av ett sönderklippt fentanylplåster under läppen. Satt där och noddade medan tre unga tjejer gjorde jobbet, mysigt var det och bra slutresultat. Har dock aldrig varit så intresserad av hår egentligen, ser det som ett nödvändigt ont. Smink är mer min grej. Kompetensen slutade dock utvecklas runt 2010, med resultat därefter. Face of the day i mac_cosmetics-gruppen på LiveJournal-nivå. Har inte en chans mot dagens Youtube-tjejer (och killar!) och deras drag-sminkningar, för det är det ju.


Såhär ska det se ut. Snygg färg, fan. September 2018.

När alltid en förhoppning om att aktivera Jessika Gedin-mode när det permanentade håret borstas ut, men det blir alltid mer Kristina Lugn (RIP), så borstar är bannlysta.

Egentligen vill jag rapportera att jag såg Lugn bara Lugn (2020) på SVT Play häromdagen. Har inget personligt förhållande till Kristinas verk förutom ett par dikter som en del av modersmålsundervisningen på IB-linjen i gymnasiet. Vill minnas något om Gogols sträva kappa, men det tycks vara ogooglebart. Formuleringen fastnade iallafall i minnet.

Det som slår mig med dokumentären är hennes likheter med min mormor och min svårt schizofrena moster, båda två numera framlidna. Rödlättheten, ansiktsuttrycken, cigaretterna, hennes släpiga sätt att prata, bensorörelserna, nyckfullheten – ur munnen kan det komma lite vad som helst om det vill sig, från en sak till en annan. Mormor gick på Temesta i fyrtio år, känner igen det. Känsligheten som står att läsa i ansiktet, det exakta uttryck jag sett på bilder av mostern som yngre och som går igen i mig. Det brådmogna, tonårsmässiga som blir kvar upp i åldern. Som jag har skämts för det, men det är fan i mig ett arv att förvalta. Ränderna går aldrig ur. Sluta skrubba.