Kollar vanligen SVT Play nu och då, men det är sällan jag letar mig in på YLE Arenan. Igår kväll gjorde jag dock det, vet inte riktigt varför. Otroligt nog råkade programmet Ulkolinja: Köyhänä Englannissa (2020) gå i linjär TV på Yle 1 just då, och jag blev givetvis genast intresserad av hur finsk public service framställer det att vara fattig i England. Det visade sig hit home ännu mer än jag trodde, för redan första sekunden av programmet märkte jag men vad fan, det där är ju Manchester. Att den svenska titeln talar om Storbritannien när den finska titeln refererar till England är dock oförklarligt.

Manchesterbornas accenter är vardagliga för mitt öra, och således är det reporterns finska brytning som är exotisk trots att hon är min landsman. Det blir ju något av en mindfuck, och gör också att jag ser omgivningarna på ett annat sätt. Dels att de är på skärmen istället för i synfältet, och dels en liknande effekt som när man spelar upp en låt för någon annan och hör den med dennes öron mer än sina egna.

Dokumentären i sig tycker jag är väldigt saklig och sevärd. Precis sådär upplever jag att det ligger till, och orsakerna gås igenom rätt ingående. Austerity, Thatcher, brist på council housing, det gissel universal credit innebär för många, drakoniska aktivitetskrav, skenande hyror och fler barriärer att hyra privat, enorm resursbrist för psykisk ohälsa och beroende, frivilliga får kliva in och reda upp skiten staten inte tar i, hur fort det kan gå att hamna på gatan i UK, att drog- och alkoholproblemen i de flesta fall kommer efter att man redan hamnat på gatan… allt det där. Borgmästare Andy Burnham tog sig givetvis tid att snacka med filmteamet, han har hemlösheten som hjärtefråga och propagerar starkt för Housing First.

Programmet tycks vara inspelat kring december 2019, och oj vad det värker i hjärtat att se ett 100 % masklöst och odistanserat myller i kärncentrum. Det var ju så där det såg ut mitt första halvår i stan. På precis de där gatorna gick jag och förfasade mig över alla rough sleepers i regn och rusk. Det var en chock jämfört med Nederländerna, där det nu och då förvisso kunde komma fram någon och fråga om en slant, men var otänkbart att någon skulle sova ute i regnet på gatan i centrum.

---

En dag kring samma tidpunkt som programmet spelades in stod jag och rökte utanför kulturcaféet Nexus. Det kom fram en hemlös man och bad om en tobak. Jag hade minuten innan slängt det tomma paketet i roskisen efter att ha dragit fram den sista tobaken. Han bad om småmynt, och myntfacket visste jag redan att gapade tomt. Båda dessa faktum sa jag åt honom, och han trodde väl att jag ljög för att slippa undan.

Det verkade som att jag utgjorde den berömda droppen, för bägaren rann över, och han undrade hur fan folk lyckas med att inte bry sig. Han hade suttit och blivit ignorerad i ett par timmar och därefter börjat gå fram till folk, stoltheten till trots, bara för att oftast bli behandlad som luft då också. Jag var rätt överrumplad och sa knappt något, så han ställde en rad retoriska frågor. Do you think you could do it? Could you? What about them two? D’you think you could walk up to them and ask them for change? How’d that make you feel?

Jag hade vid tillfället £20 på kontot, ingen inkomst, ingen rätt till bidrag och inget hyreskontrakt, men detta kunde han förstås inte veta. Skötte ärenden i en arbetslös och autistisk bubbla bland skolbarn och deras föräldrar och universitetsstuderande och pensionärer och folk på väg hem från jobbet, kände mig inte som en del av samhället alls. Därför fann jag det konstigt att jag för honom var en självklar del av dem, de som hade ordnat liv, som hade en plats. Det var bara att slå självömkan ur hågen och inse hur bra jag hade det ändå.

Fick ur mig något fåraktigt om att jag är ledsen att landet inte kan ta hand om sina egna medborgare. I’ll be dead soon anyway sa han och visade ett ohyggligt jävla köttsår i nacken och gick.