Spikat

Talade med brorsan i två och en halv timme idag, det räckte ingenstans. Behövs mer än så för att summera tre årtionden, särskilt med någon som tänker som han gör. Väldigt associativt utan mycket till konventionell struktur. Kändes bra efteråt. Stjälpte därefter i mig en soygurt och hoppade in i veckans Teams-möte med terapeuten.

Nästa session blir om en månad, och det blir minsann inte vilken session som helst. Hon vill testa huruvida EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) skulle kunna bita på de pre-verbala känslorna av hopplöshet, frustration och desperation som man har dragits med sedan treårsåldern. Har förstås lekt psykonaut i mitt liv och även doppat tårna i veterinära anestesimedel, så viss erfarenhet av intensiva upplevelser har man tillskansat sig under åren. Ändå smånervös, men inte rädd. Redo.

Otröstlig?

Igår på kvällen kände man sig samlad och stark nog att ta sig an ett och annat (och en smula uttråkad, bör medges). Det är som bekant bäst att smida när järnet är varmt, så skickade ett WhatsApp-meddelande åt brorsan där jag berättade att jag helt enkelt inte orkar svara/reagera på allt han skickar/länkar åt mig eftersom jag fortfarande hyser djupt agg för det han utsatte mig för under uppväxten.

Detta har han vetat om sen förr, inte en total överraskning, men tror fan det är första gången jag har uttryckt det så direkt. Lade förstås till att jag har dåligt samvete över att jag känner så också. Han har uttryckt att han ångrar och mår dåligt över hur han som sex år äldre storebror konsekvent tryckte ner mig i skorna, men det betyder inte att mitt inre barn har förlåtit honom.

Fångad i farten, i full färd med att peka finger, anklaga och se till att lillasyster inte ska få för sig att hon är något.

Länge fnös jag åt uttryck som inre barn, tänkte vad fan är det för trams. Men under färden (bra låt annars) har det framkommit med all önskvärd tydlighet att hon finns, och hon är inte glad över att ha blivit förnekad i årtionden. Vart skulle hon ha tagit vägen? Klart hennes upplevelser finns i det undermedvetna, och hon har pockat på uppmärksamhet, tålmodigt, genom alla år, rentav i lågstadieåldern minns jag att det sårade småbarnet fortfarande satt där, då mer närvarande, med åren mindre akut, mer som en kronisk inflammation som ser till att vissa saker gör mer ont än de borde.

Också orättvist att lägga allt på brorsan, en individ minst lika sårad som jag (antagligen mer), som till skillnad från mig inte har kunnat glida på räkmackan läshuvud och därmed haft det ännu svårare att hitta en plats i livet. Morsans förlossningsdepression när jag föddes och sedermera burnout när jag var tre år predisponerar också för envisa depressiva drag, det finns det gott om forskning på. Allt det här vet jag ju rent rationellt, men det skiter det inre barnet i. Jag hoppas kunna trösta denna lillflicka slutgiltigt medelst terapi. Jävlar vilken befrielse det hade varit.

Nästa session är om en timme. Finns nog gott om stoff att avhandla denna gång.

Blomma ut, igen

Oktober 2017.

Haha, något av en emotionell bergochdalbana igår kan man säga. Terapeuten ringde oväntat och bokade in en terapisession samma dag, hon var sjuk förra veckan. Tyckte inte sessionen ledde någonstans, mycket ostrukturerad, förstod inte riktigt vad pointen var. Tror inte vi förstår varandra så bra. Hon bad mig skriva ett mail åt henne, i vilket jag ska lägga fram vad det egentligen är jag vill få ut av terapin.

Avslutade samtalet, slängde mig på soffan med ett sammelsurium känslor som urartade i stor sorg. Det kändes bokstavligen som någon hade dött. Har nog inte känt så sedan Nemesis gick bort för snart… sju år sen (!). Grät okontrollerat, hulkade, snor, hela paketet. Gick ner till garagegymmet kring kl. 18, trött och urladdad som ett passerat åskväder, kom ut en och en halv timme senare och kände mig lätt i sinnet. Endorfiner och neurogenes, icke att underskatta.

Maj 2017.

Mer stabil idag, hittills. Har fått en retroaktiv klumpsumma inbetald efter som jag fick för lite i bostadsbidrag under två månader. Hälften kommer gå till T som stod för hyran en månad, en del går till namnbytet. Magistraten ska ha 110 euro, sen blir det att skaffa nytt pass och körkort. Har meddelat föräldrarna om det, tror inte de förstår riktigt. När en förhoppning om att kunna förklara varför jag har gjort mina val, att slutgiltigt kunna förmedla, att få ett ”vi förstår precis”, men det kommer aldrig hända.

På ett sätt skulle ett direkt fördömande vara skönt. Åtminstone lättare att handskas med än försiktig förbryllning. Upplever att de har en hållhake på mig fortfarande, trots att jag är vuxen, och den är konstruerad enligt egen ritning, av skuldkänslor och plikt och skam. Känslan av att de kan sätta dit mig om de vill. Känslan av att man skulle blivit annorlunda, att de gjorde vad de kunde. Känslan av att folk har haft det mycket, mycket värre under uppväxten. Känslan av att inte ha rätt till sin historia och sina upplevelser. Känslan av att vara orättvis och krävande och bortskämd, de som gjort så mycket för dig, vad fan har du för rätt att komma och klaga. Den hållhaken är ett jävla ok att dras med. Varje dag.

Lemonad

Oktober 2017. Då var det paha.

Teams-möte med nya terapeuten, round 2, FIGHT! Spontan tanke: om man var 60+ och KBT-terapeut hade man nog haft liknande framtoning, dessvärre. Precis på gränsen till översittarattityd och klapp på huvudet men tillräckligt med jävlaranamma för att få något till stånd, och så lite empatiströssel på toppen. Såja.

Fick förklara varför apoteksjobb gör mig så slutkörd, ett hundratal olika kunder vars utstrålning och kommunikationssätt man ska identifiera och sedan härma i den egna rösten och ansiktsmimiken på daglig basis. Både bättre och värre att göra det per telefon, endast röst-input att koncentrera sig på men samtidigt ingen annan information. Så länge pregabalinet faktiskt funkade var det helt okej, ibland till och med roligt när man fick flow och kände någon sorts yrkesstolthet, men när toleransen steg tog det stopp även fysiskt.

Hon rekommenderar en officiell Asberger-diagnos. Är benägen att hålla med. Tänk att det skulle dröja tills man var 30. You have a very particular way of communicating.

Kom att tänka på en föreläsning av Temple Grandin som A länkade åt mig för ett tag sen. Klart att man ska jobba på sina svagheter, men fokus bör ligga på att utnyttja sina styrkor och förbättra självkänslan. Det man är skit på är det bättre att någon annan gör. Finns väl möjlighet att skapa sin egen nisch nu mer än någonsin, bara man får för sig att man är värd ett drägligt liv. För det är man.