Det finns en grej som de absolut smartaste människorna jag någonsin känt har gemensamt.

Högskoleutbildning? Vissa har, andra gick yrkes.
Bra jobb? Vissa har, andra har skitjobb eller är långtidsarbetslösa (vilket för övrigt inte kan förutspås om man bara tittar på utbildningsgraden).
Depression? Mjo, åtminstone i perioder, men vissa har lyckats klå skiten med åren, andra är fortfarande labila.

Nä, jag talar förstås om en odödlig uppskattning för könsrock. Internationell läsare? Sammanfattning.

De fullkomligt älskar Onkel Kånkel, Tunnan och Moroten, Binnike Bengt och Röy Rövmuns Orkester, DH Pamoash, Snorleifs, Mongolidos, Slarvingarna (Österbotten represent!), The Kristet Utseende, Bengt Andersson, Cp Gubben och otaliga one hit wonders inom genren.

Antar det inte fanns så mycket att göra i småstäder och obygd förr i tiden. Sannolikheten att en ”modern” aficionado även uppskattar Mongo från yttre rymden samt Kalle Anka tar syra och tänker på bajs är stor. Det behövs väl en motvikt till att gå runt och vara så jävla smart hela tiden.

Musiken tenderar att dra mot punkhållet, men det finns också mycket dansband, elektronisk musik samt trackerlåtar och chiptunes inom genren. Kollar man på klientelet som dök upp till denna spelning med elektronisk könsrock syns en överrepresentation av klädstilar man kanske mest skulle förknippa med gitarrbaserad musik.

Merparten av könsrockklassikerna producerades innan internet och spreds via avbandade kassetter, sedan hembrända skivor, LAN-partyn och peer-to-peer-fildelning. Trots att det är lättare än någonsin att länka en låt åt en kaveri är det onekligen svårt att se att könsrock skulle bli en grej om stilen uppstod nu.

Generationsindelningar är ovetenskapliga bla bla, men det känns som att Gen Z skulle tycka genren är stötande och allmänt… omogen (vilket förvisso är sant, men bevisligen inte hindrade fanbasen millennials och Gen X:are). Inte super de och inte knullar de runt. Vad är det för fel på ungdomen nuförtiden??!=!=!?!?!