Grader i helvetet

Det finns fan i mig inget ointressantare än att jämföra vissa saker, typ temperaturer. ”Här var det -18 igår natt!”. ”Jasså, vi hade -23 här vi!”. ”Ja, fransmännen tar på sig jackor när temperaturen sjunker under 15 grader, här i Finland rullar vi i snön efter bastun!”. Det kommer i många former och är alltid lika tröttsamt kukmäteri. Det är inte meningen att det nedanstående ska utgöra något dylikt. Så var det sagt.

När jag skriver detta har Finland totalt 775 dödsfall relaterade till Covid-19. Storbritannien har över 123 000.

”Ja, men befolkningen är ju mycket större där borta, hur många kan det månne vara?” 66 miljoner, ish. Översätter man Finlands coronadöda till den storleksordningen blir det cirka nio tusen. Men nu är det alltså frågan om hundratjugotre tusen, över tretton gånger så många även om man beaktar skillnaden i befolkningsmängd. Uttryckt på annat sätt: Finland har 136 döda per miljon invånare, Storbritannien har 1836 döda per miljon invånare. Det är liksom ganska jävla paha här.

När jag talar med finländska vänner verkar det liksom inte riktigt sjunka in till vilken grad det krisar i dessa trakter. Klart att restriktioner suger, men det finns grader i helvetet. Största delen av året som gått har det varit uttalat förbjudet att träffa personer som inte hör till samma hushåll inomhus, ibland har man fått träffa en person utomhus, med ett andningshål för mindre grupper över sommaren. Det handlar inte om rekommendationer. Det är imperativ och hot med salta böter.

Fem av månaderna, inklusive just nu, har alla businesses förutom matbutiker, apotek etc. varit stängda och det har varit förbjudet för alla att lämna hemmet för annat än att köpa förnödenheter och motion utomhus en gång per dag, ibland inte ens det, och endast key workers är i jobb som vanligt för att hålla igång samhället. Elva miljoner människor är permitterade. Restauranger och pubar har varit stängda i månader. Finland hade en form av nedstängning i våras, men det var, och är, lite annat här. Det är svårt att hantera.

Där kylig vind ej blåser

Nu är det som så att det lackar mot våren, kände det för första gången idag. Vår innebär nerförsbacke på ett sätt. Tänker på morsan och hennes klasskamrater som rutschade nerför skolbacken på sina inplastade läroböcker vid skolårets slut när det begav sig. Tjohej, nu sticker vi, dra åt fanders. Den energin har man ännu i sig. Seasonal affective disorder så det sjunger om det, på gott och ont. Får bli en måtta på det här med att slänga sig med diagnoser, för övrigt. Det alienerar lika mycket som det förklarar om man viftar med dylika flaggor för ofta.

Mer oroande är att Nordirland nyss förlängde sin lockdown till första april, men lågstadieelever ska återgå till vanlig skolgång åttonde mars. Vet inte vad England kommer göra. Innan flytten förekom UK som en enhet i sinnet, men det har klarnat att det faktiskt rör sig om fyra länder som inte alltid drar åt samma håll. Kanske det är en del i varför en knapp majoritet tyckte att man klarar sig utan EU, det är liksom inte bara en ö mot fastlandet utan fyra unika nationer, the Home Countries.

En knapp majoritet ansåg att de kan och ska sköta sig själva. Nationalromantisk tanke med katastrofala följder förstås, behöver inte gå in på den fars det blev. Råkar ju vara tillsammans med en mycket EU-positiv skotte så ingen konflikt i den frågan. Majoriteten av Skottlands befolkning vill som bekant inte gå ur. Skottlands First Minister har pratat om en ny självständighetsomröstning, nej-sidan vann nippa nappa sist om ni minns, får se hur det blir med det.

Nåja. Blir det en månad lockdown till ända in i april kan det gå lite som det vill med psyket alltså. Har dock tagit saken i egna händer och rustat upp. Fler soltimmar på eftermiddagarna hjälper också, samt 100 µg D-vitamin om dagen (4000 IU). Rita, rita, rita. Är glad att det perfekta öppningsspåret uppenbarade sig i en hög med tusen MP3:or från en samling som tillhör en person som inte är i bilden längre. Måste skriva ett inlägg eller två om Grateful Dead annars, en del historier på lut där.

Huvet högt

Idag är man rätt bränd i skallen. Ögonen svider och det sprakar lågfrekvent i tinningarna. Något överraskande inte på grund av gårdagen, den tog faktiskt inte som den skulle. Var rent objektivt trevligare att ta en match Heroes of Might and Magic III med finländska bekanta på eftermiddagen. Laddade upp med starköl, té och ny coil i vapen (we get it, you vape). Fyra timmar satt vi och kom ingenstans. Mysigt som fan.

Har inte dugt till mycket förutom att ligga i badet och läsa idag. Imorgon ringer de från någon sorts psykiatrisk service (har blivit runtbollad tre gånger, minns inte vilken i raden) för ett intagningssamtal. Grunden till att bli bättre är att agera, att ta ansvar för sitt mående och sin situation. Vägra offerkoftan. Trivs inte i den, slår bort den när den erbjuds, möjligen to a fault. Det är dock lätt att hänfalla till navelskåderi under lockdown, man har bara sitt bo och sina tankar och förslappningen gör det mesta jobbigt eller tråkigt. Man ser inte möjligheterna, ältar gammalt skit. Uppehåller rutiner för att inte rosta helt, men det är fan svårt. What’s the point? Väntat fyra månader på antidepp nu, följer upp så ofta jag täcks, inser att det är pandemi och att resurserna är knappa och att det finns folk med större problem. En dag ska det lossna.