Internätet, del 3

Så kom sensommaren 2005 och därmed flytten till Vasa. Jag började besöka min första IRL-pojkvän och knöt nya kontakter i stan via honom, med följd att de svenska internetvännerna inte var livsviktiga längre. Höll fortfarande kontakt med några av dem via MSN, andra började jobba heltid och hade mindre tid att hänga vid datorn eller uppgick i universitetslivet och studentnationer.

Första gången jag såg en Youtube-video var i november 2005, en konferensvideo som var länkad på nyhetssidan The Nine Inch Nails Hotline. Minns att jag tänkte ”va, var är nerladdningsknappen?”. När var och varannan hade börjat blogga på <insert-platform-here> var jag en riktigt stolt och obstinat jävel som framhöll den personliga hemsidans dygder. I dagsläget skulle jag förstås ta personliga bloggar över Instagram any fucking day.

Mitt skrivbord i mitten av 2000-talet. Majoriteten av spelikonerna kan jag identifiera ännu, programmen är det lite sämre med.

Min pojkvän låg vid tillfället på topp 10-listan över de flitigaste inläggsskrivarna på Flashback, och var därmed något av en forumkändis, såväl älskad som hatad. Flashback var redan då Sveriges största forum, även om det inte på långa vägar hade peakat i populäritet än. Som jag minns det skulle det ännu ta sisådär fem år innan gammelmedia stämplade forumet som ett tillhåll för ”sverigevänner” och invandringskritiker. Det måste ha varit runt år 2010, efter Sverigedemokraternas valskräll.

Det blev tyvärr något av en självuppfyllande profetia. Innan denna stämpel minns jag det som att forumet hade en rikare politisk flora: nationalister, visst, men även piratpartister och ultraliberaler var överrepresenterade på Flashback. Det stadiga inflödet invandringskritiker tilltog ju mer namnet Flashback nämndes med fasa i de etablerade medierna och utarmade till sist det politiska debattklimatet. Tack för den, hörni.

Om man aldrig själv har besökt Flashback och endast går efter mediernas rapportering är det dock lätt att missa att politik-delen bara utgör en av sexton (!) övergripande kategorier på forumet. Lyckligtvis tror jag att podden Flashback Forever har bidragit till att nyansera forumets image. Det spys en hel del galla, men det finns också hjälpsamhet och värme. Många goda skratt har det allt blivit genom åren.

Det finns en trygghet i att forumet har sett i princip likadant ut sedan starten, och att det fortfarande är fritt från upvotes, likes, algoritmer och embeddade bilder och videor. Inläggen kommer i kronologisk ordning, varje post väger lika tungt.

Flashback nere. Underground-forum går ej att komma åt idag | Feber / Webb
Kattfan röker tillochmed än. Den dag han börjar vapea säger jag upp kontraktet.

I Österbotten var det helt klart Berusad.org som gällde framom X3M-communityn. På finskt håll fanns det IRC-Galleria, egentligen tänkt som ett sätt att skapa en övergripande profil för ens IRC-nick, men som vi alla vet blev sidan till sist ett näste för finska fjortisar och deras festbilder (tumblrn är skoj!). På Berrish härjade man förstås i flera år, men det förtjänar fan sitt eget inlägg. Jag vet att det har lekts med tanken att återuppliva Berusad flera gånger, men det är nog bäst att vi låter sidan stanna som ett ljust minne. De flesta av oss är 30-40 nu, och tolvåringarna som höll sidan vid liv i något år efter att Facebook sopade banan är typ 24.

Lunarstorm nylanserades under originalnamnet StajlPlejs år 2016 med följd att folk strömmade in för att regga sitt gamla nick och få sig en nostalgidusch. Besökshistoriken syns på folks krypin, precis som förr. Det vanligaste verkar vara att folk loggade in max tre till fem gånger innan de konstaterade att jahapp, detta var ju skoj som F14 med stort användarunderlag, men summan av anledningarna att logga in på en död gammaldags community som F34 med två ungar i hasorna är noll. Kan vi bespara Berusad det ödet?

Tidsmarkörernas tidsmarkör. Stackars anonyma ”inhemska” DJ:n som gick miste om tusentals chanser till promotion bara under detta dygn.

Det här med World of Warcraft är annars lite som när man var på fest och kararna oundvikligen till sist började utbyta historier från milin. Det är helt enkelt ganska jävla tråkigt att lyssna på om man inte var där eller har en referensram för vad satan de talar om. Jag var sen på WoW-tåget, att betala månatligen för ett spel var för mig fjärran när spelet kom ut år 2004. Det skulle dröja tills våren 2009 innan jag gav upp och började min free trial. Första är som bekant alltid gratis (säger de, jag har då alltid fått betala). Träffade en del… ja, unika personligheter under de två år jag spelade, kan bli ett inlägg om det om folket vill ha.

Nu när jag tänker efter är det en hel del från denna era som egentligen förtjänar egna inlägg. Åtminstone flashanimationer, Darkside.se och 4chan kan jag nog inte bara nämna svepande, så det får vänta. Nästa del kommer istället handla om när det här med att tillbringa tid på internet blev något som främst påverkar mitt mående negativt, och vad det går att göra åt.

Internätet, del 2

Internettillgången blev ännu viktigare i puberteten och som tonåring. Lyckligtvis mer regelbunden också, i. o. m. ISDN och senare ADSL. På nätet gick det att leva ut aspekter som var omöjliga i ”verkliga livet” på flera år än. Inom citattecken, eftersom internet på många sätt var mitt verkliga liv vid tillfället.

En goth som snart ska fylla tolv år med lånad digikamera. Det är vår, över sommaren ska hon läsa in sexans årskurs och till hösten börja högstadiet. Tror detta är sista bilden utan näspiercing, sen dess har den hängt med. Hunden i hörnet levde i lite över ett år till.

Kamratkretsen fanns nämligen online, uteslutande i olika svenska småstäder jag knappt visste var de låg geografiskt. Hudiksvall, Sundsvall, Ludvika, Östersund, Nykvarn, Åkersberga, Uddevalla, Lund…

Vissa träffade man på Funplanet-chatten eller olika IRC-kanaler, andra på Lunarstorm eller Spinn, den kortlivade communityn runt SVT-programmet med samma namn (har inte hört någon nostalgiskt namedroppa den nånsin), och förstås helgon.net. Kontakten upprätthölls därefter via hotmail-adresser, ICQ och senare MSN.

En kväll på Funplanets IRC-server. Rätt lite folk i #spelrummet, det var en av de minst populära kanalerna. Notera nicket Hells_Mistress som elvaåring (!). Januari 2002 (vilket verkligen framgår med all önskvärd tydlighet).

Man kommunicerade nästan bara i text, vi var alldeles för blyga för att ringa, och det var förstås dyrt mellan länderna. SMS:a kunde man göra ibland. Webcamkvaliteten var horribel, typ fem frames i sekunden, så det kändes ovärt. För ”högupplösta” bilder var man tvungen att scanna eller låna digitalkamera.

En del av mina svenska kompisar anno 2004. Ingen kontakt i dagsläget, ett par av dem hör av sig typ vart sjunde år. Är rätt säker på att en av dem är död. Valde otydliga bilder, såhär dystra var de flesta egentligen inte alls.

De var alla två till fyra år äldre än mig, vilket förstås är mycket i den åldern, så jag låtsades vara född -88 istället för -90, och låtsades bo i typ Högbacken utanför Vasa istället för den österbottniska by jag faktiskt befann mig i. Delvis som försiktighetsåtgärd, delvis av rent önsketänkande.

Vissa av dem började till sist ta buss eller tåg för att träffas IRL nu och då. Oj, oj, oj vad avundsjuk man var när man såg bilderna på dessa glada svenska gothare och synthare och cyberpunks och metalheads sittandes i en ring i en park någonstans dit alla hade ungefär lika långt att åka inom landet, eller på samma konsert i Stockholm. En gång hade någon ritat en rolig bild av mig och reserverat plats för den, för fast i Finland var man obönhörligen.

Vägen mot Vasa och (relativ) frihet.

Mina nätkompisar var ju äldre än mig, hade sommarjobb eller månadspeng. Vissa hade fått hushålla med sina barnbidrag själva ett tag eller redan hunnit börja lyfta studiebidrag, det var man också jävligt avundsjuk på. Kontentan är att de alltså hade fickpengar till tågbiljetter, konserter och festivaler.

De tyckte att inget någonsin hände i sina småstäder, konstant uttråkade, vissa tydligt deprimerade utöver den sedvanliga tonårsangsten. Det var ändå uppenbart att det helt klart var högre i tak på andra sidan bottniska viken.

De var min livlina i några år. Jag tror att en del av dem hade tagit livet av sig om de hade tvingats leva i min miljö. Helt på riktigt. Men det får bli ett annat inlägg.