Hårda killar

Får ta och ruva lite till på Supermasochist-texten ändå, den tycks bli rätt omfattande. Mycket som ska sägas.

Börjar dock tro att man måste vara masochist för att vara rugbyspelare också. Satan vad de drabbar samman, och hårt. Stora kasan med manskroppar som krälar på planen, de tacklar varann, rullar runt, slänger sig på marken, flyger fram, glider flera meter på gräset, springer för livet, faller, får ett blödande jack i ögonbrynet, fixar några stygn och är tillbaks på planen eller smörjer på en salva om det inte är så paha. Killarna måste vara ordentligt mörbultade efter en match, alltså. Knappt några skydd alls.

Relativt stor variation i längd och kroppsform också, med svällande lårmuskler som gemensam nämnare. Det är ju inte utan att man pausar skrivandet för att slänga en blick på matchen T kollar på, om man säger så.

Detta i perspektiv till att jag själv kommer vara en bruten kvinna imorgon i. o. m. 60-kilosreps i marklyft. Dessa killar jonglerar väl med den vikten. Förstår nog var tjusningen ligger.

Spela roll

Gårdagen ägnades åt att leda en session Dungeons & Dragons online med tre finländska spelare efter en paus på fyra månader. Blev för mycket av allt där ett tag, fick dra i handbromsen, men nu är dungeon master Droney tillbaka.

Största delen av spelet äger rum i var och ens fantasi. Spelarna kontrollerar sina respektive karaktärer, DM:en håller i trådarna för den övergripande världen och dess invånare – vänliga som fientliga. Mysigt att förbereda tycker jag, blir ett andningshål från den värld vi annars lever i. Löns dock inte att försöka förutse vad spelarna kommer göra. DM-regeln nummer ett är att det aldrig blir som man tänkt sig. Improvisationsförmåga är ett måste.

Fem timmar flög förbi. På slutet diskuterades det livligt vad som ska göras härnäst, bollades teorier om hur allt hänger ihop, olika sätt att ta reda på vad som egentligen är i görningen. Ett tydligt tecken på att spelarna är intresserade och engagerade i storyn, att man har gjort ett bra jobb som DM. D, en engelsk bekant, skriver som bäst en magistersavhandling om hur rollspel och brädspel kan användas som verktyg för att nå autistiska ungdomar och främja deras självkänsla. Tvekar inte en sekund på det.

Fick även tummen ur och beställde denna bok från USA. Bara $20 från förlaget, över hundra pund skulle de ha för en använd kopia från Amazon. Den har varit på önskelistan länge. Lade till en bok i födelsedagspresent åt ovan nämnda D som fyller 35 i slutet av månaden och ett par zines åt A också. Alltid roligt att stöda undergroundförlag.

Rekommenderar dokumentären Sick: The Life and Death of Bob Flanagan, Supermasochist från 1997 åt alla som vill vidga sina vyer. Dokumentären följer Bobs sista år i livet tillsammans med sin härskarinna, Sheree Rose. En historia om kärlek, sjukdom, smärta, konst, slavens roll, styrkan i underkastelse och mycket svart humor. Starka bilder förekommer absolut i mängd och massor men aldrig för att chockera med flit. Mycket rörande.