Nygammal era

Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (riktigt catchy, visst) har idag emottagit min ansökan om namnändring. Kollar handläggningstiden och konstaterar att detta projekt nog kommer ta ett tag.

Fullt upp har de. Avundas dem inte, stackarna.

Egentligen en bra grej så man kan se till att det finns tillräckligt med tid och medel att skaffa nytt pass och körkort och annat kråtas som ska fixas på en gång när namnbytet går igenom. Kändes viktigt att få ansökan inlämnad vid trettio års ålder, ett jämnt och fint tal att sätta punkt vid.

Det känns ungefär som att skicka in en flyttanmälan. En konstatering. När ingen som helst förhoppning om att något stort och omvälvande ska hända när nya passet kommer och man öppnar förstasidan, att man magiskt skulle bli en helt annan person, att något skulle klicka i huvudet, ett tomrum plötsligt fyllas. Så funkar det främst på film. Det är för övrigt en fälla som är lätt att trilla in i vid flytt utomlands också – omgivningen ändras, ibland radikalt, men du förblir samma person så länge du inte går in för att ändra på dina mönster.

Verkar som familjen tror att namnbytet handlar om någon slags flykt, men så är det ju också väldigt nytt för dem. Kniper i allmänhet käft om vad jag tänker och håller på med, så det kom ur tomma intet sett från deras perspektiv. ”Vad ska du göra när du har tröttnat på Madrona, då? Kommer du byta tillbaka då?” sa mamma efter tio minuters diskussion, vari det bland annat redogjordes för att jag gått under det namnet inofficiellt i tio år redan. Blev så jävla paff. Känner hon mig alls? Tröttna?

”Vad är det tänkt att det ska åstadkomma, liksom?”
I princip ingenting.
Jag är redan Madrona Silvander. Sen länge.