Hawkwind

En fredag i november 2019 hade jag precis återvänt till Manchester från Birmingham och märkte att Hawkwind var i stan på sin 50-årsturné och skulle spela vid Albert Hall senare på kvällen. Det fanns otroligt nog ännu biljetter, men de var förvisso kring £40 styck och jag visste inte när det skulle rassla in pengar nästa gång. Visste också att det skulle bli en oerhört stark upplevelse om jag pallrade mig dit, det var min framlidne första pojkväns favoritband och Hawkwind-playlisten var default när det vankades tripp.

Tänkte nä, det är för fan nu eller aldrig, köpte biljett, sket i att sminka mig, for dit. Var verkligen inte förberedd på att den indiske mannen bakom disken vid mitt sedvanliga fyllefranskisar-ställe skulle sätta sig mitt emot och be om mitt nummer när jag slafsade i mig mina fränäre efteråt. Vad satan. Fick hitta ett nytt ställe efter det.

Nåväl. Konserten började, snart 80-årige Dave Brock kom fram och gjorde peace-tecken. Då brast det. Tror jag grät genom precis hela keikkan sen. Det var så många känslor, bara tanken på att se någon som gjort detta med samma band i femtio år, rakt nedstigande led. Någon som faktiskt var med när det begav sig på peace and love-tiden som likförbannat fortfarande stod för samma sak, trots de bundsförvanter som stupat eller kammat till sig under färden.

Att jag äntligen fick se några av gubbarna som skrivit och uppträtt med de låtar som spelats i bakgrunden under alla dessa trippar faktiskt framföra dem, livs levande. Motorway City, Spirit of the Age, Assault and Battery/Golden Void, Master of the Universe. Att Nemesis, detta Hawkwind-fan nummer ett, trots sin ringa ålder gått bort långt innan.

Kan inte lyssna på Hawkwind på skiva längre och har inte kunnat det på ett bra tag, för smärtsamt, men har inte kunnat ta bort filerna från hårddisken heller. De finns alltjämt kvar, i memorabiliamappen. Kadu Flyer, Down Through the Night, Children of the Sun, Valium Ten, Silver Machine, Seven by Seven, Dangerous Vision, Sword of the East, Virgin of the World, Psi Power, D-rider, Images, Damage of Life, High Rise

Stenad och uppfylld av skönhet, hjälplöshet och sorg på golvet klockan fyra en sommarmorgon, världens vågmästare på syra i en studentlägenhet i Brödfabriken, noddandes med alarm på Nokia-telefonen för att inte slockna ifrån det härliga. Får lägga mig platt inför sorgen, igen.

Att begrava ett unikum

Idag är det den sjätte mars och därmed sju år sedan jag fick Nemesis dödsbud. Satt hemma i Vienola i Åbo och läste till tent med dåvarande partnern (senaste exet), farmakokemi eller organisk kemi eller vad det nu var. Mobilen ringde, såg att det var en före detta pojkvän jag inte talat med på månader och tänkte att nu är det nog något på gång, men kunde aldrig ana vad det faktiskt var fråga om.

For förstås upp till Vasa på begravning i slutet av månaden, träffade en hel del gamla bekanta som jag inte sett sedan tiden vi var ett par. Dök upp utan blommor för jag visste att han liksom jag tyckte det var extremt onödigt att avliva blommor bara för sakens skull. Lite taffligt av mig att påpeka detta vid kistan inför alla andra som förstås kom med snittblommor. Kände antagligen ett behov av att förklara tomhäntheten, men ja, man är väl ändå en sperglord (sperglady?).

Jag var den som grät absolut mest på begravningen. Mer än hans mamma, mer än hans fästmö. Det var mer än Nemesis som dog. Han som gick från mystisk kille på LAN-partyt Encounter till att bli min första pojkvän och sambo, han som alltid var så öppensinnad på riktigt och vågade utmana konventioner i allt, han som skrivit tiotusentals Flashback-inlägg, som alltid trott på sig själv och gått sin egen väg, och som därmed var kapabel att tro på andra och stöda dem fullt ut.

Men också han som alltid varit så försiktig, han som sett till att folk festar ansvarsfullt, han som visade mig Erowid, han som alltid förespråkat allt med måtta (även måtta). Borta.

Om livet var ett dataspel hade man tryckt F6 för quick load. Så onödigt.
Rämnar fortfarande av sorg några gånger i året. Kommer nog aldrig komma över det.

Hos flashbackaren Arkomann i ”den akademiska kvarten” i Uppsala, hösten 2007. Nyss fyllda 21 år.