Årlig katharsis

Så var den här igen, Nemesis födelsedag. Nummer trettiofem sedan starten, nummer sexton sedan jag började räkna personligen, den sjunde sedan han lämnade jordelivet.

Definitivt inte på syra vid Wasalandia, sommaren 2006.

Undrar hur han hade upplevt livet efter 30-strecket. Han hade garanterat våndats om självklarheten i det långa, vackra håret plötsligt hade gått förlorad. Åldersnojor var han i övrigt rätt förskonad från.

Såg för övrigt att någon frågade ”Hur gick det för hans brud som studerade till Kemist?” i kommentarerna till nedanstående låt för fyra år sen. Ptja, döm själv, kära läsare. Förvånansvärt bra skulle jag säga.

Inte så illa pinkat för en 18-åring.

Jag gick till butiken, mjölk jag ville köpa
Men vad såg jag där – en satanist
Jag gick till kyrkan, min son jag ville döpa
Men vem såg jag där – jo, antikrist

Jag blev så besviken, överallt de är
Mörkrets makter, det är trist
Djävulsdyrkan, satans stora här
De tar över – svek och list

Jag gick till polisen, berättade för dem
Men deras förståelse var noll
Satan är en fara, hotar liv och lem
Polisen var under hans kontroll

”Vi vill inte höra din galenskap – försvinn”
Sade poliserna till mig
På stadens dårhus spärrades jag in
Av djävulens lakej

Nu såg det illa ut för vårat gröna klot
Satans attack, den var på gång
Från cellen jag hörde mången zelot
Som prisade satan med en sång

Satan, vår gud, befria oss
Våra söner för dig skall dö

För dig vill vi för evigt slåss
Offrar dig mången mö
Tag våra pengar, ja allt vad vi har
Vart du än vill, vi dig bär
Vi strider för dig i år och dar
Satan, vår gud, messias är här

Från dårhuset rymde jag snabbt, höll huvet kallt
Världen måste räddas fort
Då såg jag satansprästen, hjärnan bakom allt
Jag slog honom ner, nu var det gjort
Invasionen från helvetet blev kort
Fan, han fick smaka nederlag
Och sången till satan tystnade nu bort
Den nye hjälten, det var jag

Okända hjälte, befria oss
Våra söner för dig skall dö
För dig vill vi för evigt slåss
Offrar dig mången mö
Tag våra pengar, ja allt vad vi har
Vart du än vill, vi dig bär
Vi strider för dig i år och dar
Okända hjälte, messias är här

Eldigt och Elsa

Vet inte riktigt vad som har hänt, men något slog helt klart slint sommaren 2018. Det var en ytterst varm sommar, med kvalmiga inomhustemperaturer som följd. Tror det var då jag första gången märkte att jag fann någon sorts… pervers njutning i det.

Det eldade på temperamentet, och då menar jag inte HUR SATAN E DE TÄNKT MAN SKA SOV???????, utan sådär stereotypiskt sydländskt lidelsefullt. Kanske var det kratomet som spökade, eftersom det bokstavligen används för att förbättra arbetsförmågan i gassande sol på vissa håll i sydostasien. Kolla in knappnålspupillerna.

Nåväl. Med anledning av det ovanstående tycker jag på något skevt sätt att det är lite najs att inomhustemperaturen har snittat på 27 grader de senaste dagarna (denna gång utan kratom). Med söderläge i huvudrummet blir det växthusvarning trots försök att stänga ute värmen med persienner och stängda fönster, så har förlikat mig med korsdrag istället. Tål värmen, men inte när det är kvavt. Har lyckligtvis inte panikångestsyndrom, men två panikattacker har jag haft i mitt liv, och kvavt har det varit båda gångerna.

Idag dök det också upp ett paket som innehöll salmiak och två virkade dukar. Det förstnämnda tack vare morsan, och det andra tack vare farmor Elsa.


När jag var i yngre tonåren frågade hon mig vilken färg jag skulle vilja ha på de dukar hon tänkte virka åt mig, och jag svarade väl ”röd” rätt ointresserat. Hon sa att hon vet att jag inte kommer sätta värde på dem nu, men nog när jag är äldre och hon inte längre finns till. Det var konstigt att höra henne tala så. Ögonen började tåras, men jag motade bort det.

Dagen hon slutade finnas kom två månader innan jag skulle fylla sjutton (vilket jag i sin tur gjorde i häktet, men det är en helt annan historia). Inte gav jag fan i några virkade dukar som nästan sjuttonåring, inte ens fastän jag hade bott i en egeninredd lägenhet i ett och ett halvt år. Inte ens fastän jag är en allmänt sentimental person och uppfostrades av henne istället för att gå i dagis.

Näe. Det är väl först nu, när jag hyr eget ställe i en stad jag valde för stadens skull (och inte på grund av ett universitet eller ett jobb), en stad där jag aktivt vill förbli, i en lägenhet jag aktivt vill bo i, som det började bli dags att fråga efter farmors virkade dukar.


När hon dog gav jag i själva verket fan i det mesta som rörde mitt liv. Därmed inte sagt att jag var apatisk; det blev ett antal benson på begravningen eftersom jag inte visste hur jag skulle ta mig igenom den. Tidigare samma år hade jag beslutit att ge livet tio år. Tankegången var alltså något i stil med är det inte bättre vid det laget blir det 27-klubben.

Det blev bevisligen bättre. Det var den andra av oss som halkade dit istället, och nu, nu stockar det sig i halsen här (och det är inte en bit Merkkari-mix).

Att begrava ett unikum

Idag är det den sjätte mars och därmed sju år sedan jag fick Nemesis dödsbud. Satt hemma i Vienola i Åbo och läste till tent med dåvarande partnern (senaste exet), farmakokemi eller organisk kemi eller vad det nu var. Mobilen ringde, såg att det var en före detta pojkvän jag inte talat med på månader och tänkte att nu är det nog något på gång, men kunde aldrig ana vad det faktiskt var fråga om.

For förstås upp till Vasa på begravning i slutet av månaden, träffade en hel del gamla bekanta som jag inte sett sedan tiden vi var ett par. Dök upp utan blommor för jag visste att han liksom jag tyckte det var extremt onödigt att avliva blommor bara för sakens skull. Lite taffligt av mig att påpeka detta vid kistan inför alla andra som förstås kom med snittblommor. Kände antagligen ett behov av att förklara tomhäntheten, men ja, man är väl ändå en sperglord (sperglady?).

Jag var den som grät absolut mest på begravningen. Mer än hans mamma, mer än hans fästmö. Det var mer än Nemesis som dog. Han som gick från mystisk kille på LAN-partyt Encounter till att bli min första pojkvän och sambo, han som alltid var så öppensinnad på riktigt och vågade utmana konventioner i allt, han som skrivit tiotusentals Flashback-inlägg, som alltid trott på sig själv och gått sin egen väg, och som därmed var kapabel att tro på andra och stöda dem fullt ut.

Men också han som alltid varit så försiktig, han som sett till att folk festar ansvarsfullt, han som visade mig Erowid, han som alltid förespråkat allt med måtta (även måtta). Borta.

Om livet var ett dataspel hade man tryckt F6 för quick load. Så onödigt.
Rämnar fortfarande av sorg några gånger i året. Kommer nog aldrig komma över det.

Hos flashbackaren Arkomann i ”den akademiska kvarten” i Uppsala, hösten 2007. Nyss fyllda 21 år.

The show must go on

Linda (född Karl-Johan) pressar bemun.

Det är tydligen Rhino Entertainment som basar över Grateful Deads katalog. Om man ska använda deras material på Youtube måste man skicka en länk till videon via email och man får förstås inte tjäna pengar på den. Är helt okej för mig så länge låten är helt clearad. Sen vet jag ju inte om en animerad show om sonen till en goth-transkvinna och en djävulsdyrkande historielärare som utspelar sig på något i stil med österbottnisk landsbygd kring år 2006 är något som går under Community Guidelines. Och det är innan man beaktar våld, sex, svordomar och förekomsten av knark. Jåå.

Lyssnar ofta på podden Flashback Forever när jag ritar. På forumet Flashback hängdes det långt, långt innan man uppnådde 18-årsgränsen, men det får väl anses vara preskriberat. Forumet har utvecklats rätt mycket genom åren och fått sin beskärda del negativ uppmärksamhet i gammelmedia, ibland förtjänt, men jag förblir ändå en vapendragare. Det skär lite i hjärtat varje gång de råkar läsa ett inlägg av Nemesis1, men det tar vi en annan gång. Lunch -> gym -> veckans shopping -> pizza.