Himmelskt åt änglarna?

By Kilian är ett nicheparfymmärke som skapades av Kilian Hennessy (ja, precis den släkten) år 2007. Det finns inget lättåtkomligt födelseår på nätet, antagligen en medveten strategi. Har för mig att bilden ovan är från när märket lanserades, alltså sisådär fjorton år sedan, så gissar att han torde vara kring 45-årsstrecket i dagsläget. Mindre fagra exemplar än sådär har man ju nog sett, va.

Körsbärstobak- och honungsbomben Back to Black (2009) är en unisexklassiker och antagligen husets mest kända doft, följt av Love (2007), en kvinnligt könskodad doft med noter av kanderade vita blommor. Tvåhundra euro får man punga ut med för en flaska… på 50 ml… styck (!). Är det totaljävla galet? Ja. Har hittills inte träffat på en enda doft som jag anser vara värd det priset, och då har jag ändå testat de mest underbara ting.

Närde dock en skräckblandad förhoppning om att Angels’ Share (2020) skulle kunna leverera till en sådan grad. Inte för att jag behöver något svindyrt att tråna efter för att känna mig komplett som kvinna – är relativt befriad från besatthet över Vuitton-väskor och Louboutins. Nej, för att det vore en stor upplevelse att med handen på hjärtat kunna säga att jag helt förstår varför folk payar mer än det jag har kvar efter hyra och räkningar månatligen för en liten flaska.

Angels’ Share åsyftar alltså den andel cognac (och whisky, till exempel) som avdunstar vid tillverkning. Med ett efternamn som detta är det klart att det passar märkets profil med lite noter av finsprit (som ändå balanserar på rätt sida alkisandedräkt). Ändå inget att spruta på sig innan man släpper av lille Oliver vid skolan, precis.

Angels' Share By Kilian for women and men
Kanske också något att lägga utom synhåll innan rödnäste farbror Krister kommer på besök.

Med noter av kanel, vanilj och pralin kan man möjligen höja ett ögonbryn åt unisexklassningen, men så balanseras kompositionen också upp med ek, sandelträ och tonkaböna. En österbottnisk karl som högst sprayar på lite Brut vid tillfällen då fiinstjoorton kommer fram skulle nog kalla det en damparfym. Själv kan jag lätt föreställa mig denna doft på till exempel en holländare (med tjusiga vågor i håret, som de ofta har).

En ytterst trevlig parfym, men för mig inte fullt lika himmelsk som för många andra.

Fler dofter av Finland

Bois Farine (2003) av L’Artisan Parfumeur – träslöjdsal. När jag gick i lågstadiet på 90-talet hade flickorna syslöjd och pojkarna träslöjd, man fick inte välja enligt intresse. Förstås hade ingen pojke täckts medge att träslöjden inte lockade och att han hellre hade lagat ett förkläde åt morsan, men en och annan flicka kanske hade snickrat ihop något i julklapp hellre än en väggbonad med korsstygn. Bois Farine doftar fint sågspån, mjöligt, kallt som en ouppvärmd slöjdsal och en hint impregneringsmedel (eller dylikt, fan vet jag, satt och bläddrade i en katalog för ”inspiration” under hela terminen med obligatorisk träslöjd på sjuan i högstadiet och lyckades väl såga ut ett ankh i trä och måla det svart till sist, tonårsgoth som man var). 130 euro för 100 ml.


Dolce & Gabbana Pour Femme (2012) av Dolce & Gabbana – muminlimsa. En av mina pojkvänner under tiden i Vasa lämnade hemmet under oroliga omständigheter som 18-åring och fick tag i en lägenhet i Olympiakvarteret, som på den tiden ännu hade en Siwa (och förstås Olympiakiosken med sin billiga öl). Minns att jag brukade kila ner till Siwa och köpa en flaska muminlimsa var och någon glass på sommaren medan han spelade World of Warcraft. Muminlimsan var dyr, två euro för en halvlitersflaska, men vad betalar man inte för en smak av barndomen. Saknar inte byn jag växte upp i, men saknar Vasa, staden där jag blev jag på riktigt. Mina utländska vänner skrattar när jag berättar att en helt ny värld öppnade sig med flytten till regioncentret, en metropol med sextiofem tusen invånare. Jåå. Kring 80 euro för 100 ml.


Encre Noire (2006) av LaliqueSisu-pastiller. Doften är baserad på vetiver, en gräsart som tycks sakna svenskt namn. Artikeln på Wikipedia går under det latinska Chrysopogon zizanioides (fräsigt). Rötterna torkas och destilleras och luktar jordigt och träigt med inslag av kåda och sötsur rökighet enligt någon svensk parfymsida, själv tycker jag doften främst påminner om Sisu (eller Gifu som man sa som liten). Vad fan består pastillerna av, annars? Tydligen en industrihemlighet. De sponsrade också killarna i Sturm und Drang när det begav sig. Ser man på. Svinbillig på Notino just nu, 25 euro för 100 ml.


21 (2007) av CoSTUME NATIONAL – glögg. Copyn skräder minsann inte orden: Created to celebrate the 21st anniversary of the maison, 21 is a harmony of pure and mysterious elements blended to create a strong, energetic and sensual character. Perfect mix of luxury and simplicity, 21 is a balance of white pureness and deep mystery, the most intriguing contrast. Jasså du. Luktar bara glögg enligt mig. Inget vitt och inget mystiskt, såvida man inte menar snön. Möjligen ”lyxen” och enkelheten i en lillajulfest i hyrd lokal med firman (innan spyorna). 104 euro för 100 ml.


Bonus:

Gloria (2002) av Cacharel – kvinnornas omklädningsrum på Tropiclandia i Vasa på 90-talet. Våta träbänkar, aromatisk olja som sipprar ut från dörren till bastun, ett sammelsurium 90-talsparfymer och deodoranter, hårsprej, varmluft från en armé hårfönar, en hint av klorerat vatten. Fick tag i ett prov av denna för några år sen, själva parfymen är ur produktion sen länge och mycket saknad på Fragrantica. En oerhört evokativ parfym. Blev förvånad när jag var dit i mitten av 10-talet, de har spikat upp en trävägg i sambastun så man kan bara prata med den mansperson man är där med, inte basta tillsammans. Vad satan. Är folk så pryda nuförtiden? Har för övrigt ett helt inlägg på kommande om just Tropiclandia, närmare bestämt en psykedelisk tripp som ägde rum där. Vänta bara.

Söta droppar

Okej, vissa dyra också, men kostar det så smakar det som bekant. Här följer ett urval dofter som påminner mig om skandinaviskt gotta!


Snowmint Mallow (2013) av Solstice Scents – Marianne, originalet, de hårda karamellerna invirade i rödvitrandigt papper. Har av någon anledning tråkstämpel på sig eller ligger i någon vacker liten kristallskål på en 50-talsmöbel hos far- och mormödrar landet runt utan att se särskilt inbjudande ut, som om de vore en del av inredningen. Själv tycker jag de är trevliga att sutta på eller krossa i munnen, fick en helt ny uppskattning för dem eftersom de faktiskt är veganska. Det har varit svårt att hitta en ersättare utomlands, kombinationen hårt, räfflat pepparmintskal och porös chokladfyllning tycks helt enkelt inte finnas. Snowmint Mallow utkommer i amerikanska Solstice Scents vinterkollektion varje år, kostar omkring 15 euro för 5 ml roll-on parfymolja.


04 Musc Maori (2005) av Pierre Guillaume Paris – romerska bågar, den mörka varianten. Hög tråkfaktor på dessa också, förstår inte varför. Kombinationen choklad och apelsin går ju inte av för hackor, speciellt i juletider. Cloetta har tydligen dragit in bågarna av mörk choklad för några år sedan, sorry alla allergiker och veganer, nu finns bara sliskversionen med mjölkchoklad kvar. En sak mindre att köpa med sig från båten eller svenska fastlandet, alltså. Bu! Buuuuu! I Storbritannien gäller Terry’s Chocolate Orange, mjölkchoklad med apelsinolja som kommer i form av en naturtrogen apelsin gjord av choklad. Man får banka den i bordet några gånger för att chokladklyftorna ska lossna, har sett T utföra den ritualen många gånger. 102 euro för 50 ml.


Black Sugar (2013) av Aquolina och Framboise Noire (2015) av Shay & Blue London – hallonlakritsdöskallar. En mycket specifik produkt, kan man väl säga, både i smak och utformning. De har helt enkelt inte dille på att kombinera salmiak och lakrits med allt under solen så fort man beger sig ut i världen. Obegripligt. Hade en flaska Black Sugar som jag använde friskt innan läggdags när jag bodde i Haag, speciellt på vintern. Associerar därför doften till att slå mig till ro på madrassen i hörnet i rummet med svindlande takhöjd och det enorma fönstret med färgat glas, som förstås läckte värme som ett såll, men vad gjorde det. Black Sugar får man numera fiska efter på eBay och dylikt, pris runt 44 euro för 100 ml. Den mer raffinerade varianten Framboise Noire är fortfarande i produktion och kostar runt 62 euro för 100 ml.


Cherry Cordial (2011) av Solstice Scents – Da Capo. Älskar fan Da Capo, helst i stångform. Kan nog slinka ner när man är i Finland, är 99 % vegan och två stänger Da Capo om året hör till procenten undantag. Hade en utdragen (antagligen stenad) argumentation med en studiekamrat från tiden i Åbo som gick ut på inbördes rangordning av stängerna Jim, Pätkis och Da Capo, vi kom inte alls överens. För mig är ettan solklar. Cherry Cordial har ingått i Solstice Scents Valentine’s Collection flera gånger och kan tänkas komma tillbaka i år, om den inte gör det får man dyka in i andrahandsmarknaden (som för övrigt är enorm vad beträffar indie-/nicheoljor). Kommer ibland ut som annat än parfymolja, till exempel bad-/kroppsolja och whipped soap som förra året. Som roll-on parfymolja brukar den kosta runt 15 euro för 5 ml.


Chocolate Greedy (2007) av Montale – kaffedoppade jaffakex. Nu kommer förstås Jaffa cakes från Storbritannien så det är verkligen inte brist på den sorten här, känns som det finns en miljon olika tillverkare. McVities som uppfann kexet har faktiskt hela sin produktion i Stockport, Greater Manchester fortfarande. De inhemska jaffakexen åtnjuter ändå en stark ställning i Finland. Chocolate Greedy doftar som jaffakex doppade i svart, finskt kaffe. Förstås både ägg och mjölkfett i ingredienserna, så skippar äkta vara till förmån för doften. 90 euro för 100 ml.

Beskydd

Går nerför backen till Tesco Express vid bensinstationen. Har skrivit inköpslista: bröd, färska grönsaker, tamponger, frukt, sojamjölk, ibuprofen och någon sorts mocha-pulver som T prompt ska ha. Kanske en vecka sen man lämnade huset sist. Murar på bägge sidor, kapslar in.

Upplevde redan innan pandemin en stark känsla av sårbarhet då och då, men den har blivit värre. Världen känns hotande, det är svårt att gå utanför dörren. Mindre här än hemma i Eccles dock. Vågar inte tänka på hur dyrt det blev med all hämtmat när det tog emot för mycket att ens gå ner till det gemensamma köket och riskera att behöva småprata med någon av de sex personer som figurerar där. Det handlar dessutom om den bästa uppsättningen människor jag har delat hus med hittills, ingenting att frukta egentligen. Trots det figurerade känslan av att vara ett skadat djur, att slicka sina sår och stanna i boet. I imperativ.

Åtminstone har jag två sprayningar Eau de Protection av Etat Libre d’Orange (2009) till sällskap där jag går. Bytte till mig en 50 ml-flaska just innan flytten till UK och bar den en hel del första året här. En dramatisk rosdoft som är gjord i samarbete med den spanska skådespelerskan Rossy de Palma. Får aldrig någon reda på hennes ansiktsproportioner, och då målade man ändå personporträtt där ett tag. Doftar blodröda rosor med törnen och allt, pelargoner, ingefära och peppar, lite bergamott (tänk Earl Grey-té) och patchouli. Inget för en blyg viol. Doftar samlad kraft, en röd drake som bidar sin tid. Tog ett tag innan jag började uppskatta doften, den hamnade nästan i swap-högen, men nu har den en självklar plats i samlingen. Ryggrad i en flaska. Kom an.

Dyra droppar

Jag har bott utomlands i över sex år nu och har alltid lyckats ta mig till Finland två gånger i året. Herrens år 2020 var det förstås inte möjligt, fick skippa både sommaren och julen. Man får göra vad man kan för att upprätthålla banden. Turligt nog har både vänner och familj skickat paket med finländskt gotta och snacks, alltid uppskattat, men man kan också använda sig av andra sinnen för att få sin fix.

Har under ett flertal år intresserat mig för nischparfymeri, det vill säga parfym som inte görs för att tilltala den breda marknaden. Inget man hittar på Cittaren, Kicks, Sokos Emotion eller så, man får gräva lite djupare. Niche-parfym rymmer allt från svårsmälta parfymkonstverk till lekfulla experiment och udda, väldigt specifika kompositioner. Här följer ett urval som på något sätt påminner mig om Finland och Österbotten. Man får googla dem själv vid intresse för att undvika döda länkar.


Cuir Eternel (2016) av Jardin de France – tervaleijona. Berättar man som finländare att man är förtjust i tjärarom som smaksättare brukar det bli skojiga reaktioner i internationellt sammanhang. Cuir Eternel tycker jag doftar tjära och lakrits, semisöt, väldigt nära tervaleijona-pastiller. Man får punga ut 125 euro för 100 ml men prov finns att tillgå.


Heliotrope (2013) av Reminiscence – prinsesstårta. Denna frasiga, underbara skapelse. Har ett minne av att mormor blir irriterad när jag som femåring är med henne i Vasa och endast äter marsipanen på tårtan då vi sitter på Othello i Brändö. Bakade en vegansk variant åt mig själv till hennes begravning och den blev av misstag ställd med resten av kakorna vid begravningskaffet. Fick mig nätt och jämnt en skiva, den gick åt i rasande fart, och inte fick jag tillfälle att oklädsamt påpeka att den var vegansk heller (buhu). Bakade för övrigt ett experiment med kokoskräm och fikon till min 30-årsdag baserat på denna parfym. Priset tycks ligga på strax över 50 euro för 100 ml.


Saaliiisssiimo (2008) av Hilde Soliani – salmiak. Letade länge, länge efter en parfym som bokstavligen för tankarna till ammoniumklorid och hittade den till sist hos Hilde Soliani, en underbar italiensk konstnärinna med stor doftrepertoar. Doftar Fazers salmiak och klassikern Kvilla, speciellt i öppningen. Parfymen är baserad på en dessert hon komponerade inför en festival, så vitt jag förstår. Skickade ett mail en gång och förväntade mig standardsvar från en kundtjänst men fick till min förvåning svar från henne personligen och ett mobilnummer. Sånt gillar man. Brukade bära denna till black metal-gigs förr, känns passande. 130 euro för 100 ml.


Embers (2013) av Rouge Bunny Rouge – stockbastu. Hela faderullan med vedeldad kamin, insuttna träbänkar, sjövatten i ett ämbar, kopparskopor, kåda som rinner. Helt annat än de gymbastur och hotellbastur som man får nöja sig med utomlands, oftast torra och värmda till 50 grader. Bodde i samma byggnad som en gymkedja med bastu i Utrecht, NL ett tag och lekte med tanken att gå ner dit invirad i en handduk med en öl i handen en lördagskväll, men stannade förstås som en rolig grej i huvudet. 136 euro för 100 ml från Bloom (ingen brittisk moms utanför UK), men då tillkommer 26 euro frakt till Finland. Prov finns att beställa.


Tea for Two (2000) av L’Artisan Parfumeur – krydd-/téskåpet på villan. Gammalt virke, instängd mustighet, svart té omkringstrött i lösa påsar. Pirkka-kryddpepparburk från 1996 med pris i mark. 130 euro för 100 ml.