Något som är svårt för folk att förstå i internationella sammanhang är hur jävla svenskt man lever på den kustösterbottniska landsbygden, fastän det är Finland. Brukar nämna att kommunen som länge sades inneha titeln ”världens svenskaste kommun” finns där, och det är ju ett snabbt sätt att illustrera språket, men språk =/= kultur. Svenskare än själva Sverige konstaterade Expressens reporter Jesper Högström när han var på rundtur år 2009.
Vi räknade med kronor i matteboken (ni får stryk över å skriv mark om ni vill), Stockmos jul- och påskmust i affärerna vid säsong, Allers och Hemmets Journal hos farmor och farfar, rikssvenska förlag i bokbussen, luciatåg i skolan, Kalle Anka-tidningar och Sveriges Radio P1 i tandläkarens väntrum. Och framför allt: Sveriges TV.
TV:n var vit och av märket Grundig. Ingen fjärrkontroll, motiveringen var att brorsan ”bara kastar sönder dem ändå”, så man fick knappa sig fram genom kanalerna rent fysiskt. Om jag någonsin stannade vid en finsk kanal var det i misstag.
Farsan kollade ofta på TV-Nytt, den finlandssvenska nyhetssändningen, men Aktuellt och Rapport på SVT1 respektive SVT2 var nog nästan viktigare. Som en konsekvens har jag koll på f. d. partiledare som Persson och Carlsson och Bildt och Leijonborg, fan, språkrören Eriksson och Wetterstrand, Schyman, Olofsson, ska jag göra det samma med finländska? Öh… Paavo Lipponen.
Lipponen a savage, don’t @ me.
Jag överdriver en smula (mindre än jag vill tillstå), men kontentan är att finska Finland till stora delar var ett frågetecken. När brorsan började komma upp i högstadieåldern kunde han kolla lite Futurama eller Friends eller så på ämm tee vee kolme, serierna gick ju på engelska med finska undertexter. Minns att jag upplevde finskan som hotfull. Rentav fonten på undertexterna kändes avskalad och kylig.
Morsan tyckte Sveriges TV3 och Kanal 5 var skräp, vi fick bara in dem i perioder dessutom. Det var fyrans ombonade prettomys som oftast spred bakgrundsljud i hemmet. Minns att Parlamentet ibland brukade stå på när jag gjorde läxorna, och det började tydligen halv nio i Sverige, halv tio i Finland. Joråsåatteh. Frågade som nioåring ifall omröstningen i slutet faktiskt påverkade någonting rent politiskt. I politiken år 2021 hade det inte ens varit en dum fråga.
Subliminal påverkan kan icke uteslutas.
Fredagsunderhållningen i fyran var dock helig. En Manhattan-chipspåse till farsan och så två liter glass, ett paket nougat och ett paket cappuccino, skars med kniv enligt principen millimeterrättvisa. Det var Fångarna på fortet och På rymmen och Stadskampen och Gladiatorerna, rentav skräniga Ingenting är omöjligt!! med Gunde Svan. Men störst av alla, det var… näe, det tar vi imorgon.
Kör fortfarande hotspot från mobilen. Inga bilder idag heller, men desto mer text. Fick skjuta upp EMDR-sessionen pga. bristande uppkoppling, aningen lättad över det, men mest harmar det nog.
Tog längre än vanligt att somna igår, trots att jag var trött. Antar man måste vänja sig med att sova på en madrass igen (istället för en futon på golvet som hos T, vilket är förvånansvärt skönt för ryggen). Sen var det ju också första natten jag sov ensam på flera månader. Är ingen ängslig sovare som så, slocknar vanligtvis inom loppet av några minuter, men det är klart att man måste vänja sig vid alla ljud igen (och att nödutgångslampan tecknar rummet i giftgrönt när allt är mörkt).
Gäller också att vänja sig vid att bo precis bredvid en lågstadieskola med fönstret mot skolgården igen, det hörs minsann när det är rast eller utegympa. Den här stolen kan också dra åt fanders, måste svänga via British Heart Foundation eller så för att se om de har någon stadigare modell.
Annars är det minsann en Happy Monday i Manchester, för idag öppnar gym, frissor, skönhetssalonger, non-essential retail och uteserveringar i England för första gången sedan lockdown tre inleddes i början av januari. Skottland väntar i typ två veckor till, Wales tills början av maj. Nordirland, som igen har blivit oroligt efter över tjugo år av relativ stabilitet, väntar längst.
Detta med Nordirland kan kanske kännas lite abstrakt beroende på ens ålder och nivå av (utrikes)politiskt intresse. Hade själv inte så stor koll tidigare annat än att det finns republikaner/nationalister och lojalister/unionister, katoliker och protestanter, att det var oroligt under the Troubles och att U2-låten Sunday Bloody Sunday refererar till detta, att IRA förstås är en välkänd akronym, och att det är känsligt om en av städerna kallas Derry eller Londonderry. Typ så.
Under ett och ett halvt år i UK har man ändå hunnit insupa en del till, så jag tänkte försöka mig på ett tankeexperiment. Det säger sig självt att en lång och komplicerad historia inte kan förmedlas uttömmande på detta sätt, men jag tror att det kan underlätta förståelsen att tänka sig saken i bekantare termer.
Föreställ dig att Finland och Sverige är två separata öar. Landskapet Österbotten, härefter kallat Västfinland, är officiellt en del av Sverige fast det ligger på samma ö som den suveräna Republiken Finland, och har starka historiska band till Norrbotten. Finland var i själva verket en enhet i det svenska riket fram tills hundra år sedan, då ön bröts upp i Republiken Finland och Västfinland, som fortsatte tillhöra Sverige. Befolkningsmängden i Västfinland utgör endast 3 % av det svenska riket, men ändå cirka 30 % av befolkningen på den finländska ön som helhet.
Föreställ dig att en stor del av västfinländarna, AKA österbottningarna, anser sig vara svenskar. De är lojala mot det svenska kungahuset och vill inte att resten av Sverige ska ”släppa taget” om dem. Föreställ dig också att en stor del av den västfinländska befolkningen anser sig vara finländare och dras mot Helsingfors istället för Stockholm, och om något hellre skulle uppgå i en enhet med Republiken Finland (som i detta tankeexperiment har samma majoritetsspråk). Det finns dessutom en växande andel människor som vägrar välja sida mellan dessa extremer och hellre framhåller en unik västfinländsk identitet.
Föreställ dig också att religionen snarare än språket är av enorm betydelse som identitetsmarkör, och traditionellt likställt med åt vilket håll ens lojalitet går. Västfinland har historiskt sett haft en protestantisk majoritet, liksom resten av Sverige, men också en stor del… tja, Vasa har en ortodox kyrka vid Kasernområdet, så låt oss säga ortodoxa invånare (liksom resten av den finländska ön), och dessa är i dagsläget i knapp majoritet i Vasa. Föreställ dig också att identiteten har varit laddad till en sådan grad att det i Västfinland pågick en trettioårig blodsfejd mellan protestanter och ortodoxa. Tusentals människor miste livet från slutet av 60-talet fram tills millennieskiftet.
Föreställ dig att Vasa är den näst största staden på den finländska ön efter Helsingfors. Under 70- och 80-talet var Vasa en av världens farligaste städer sett till dråpstatistiken per capita, och Hotel Radisson-SAS har bombats tiotals gånger. De ortodoxa bor främst i Vöråstan, Klemetsö och Vapenbrödrabyn, medan protestanterna främst bor i Centrum, Brändö och Vasklot. Flaggor, symboler och väggmålningar indikerar vilken sorts område det är, och slagord har klottrats på varsin sida av barriärerna där områdena möts. De kallas ”fredsmurar” och började byggas av svenska armén när våldsamheterna bröt ut i slutet av 60-talet. Det har tillkommit fler och fler fredsmurar med åren.
Murarna är sisådär 4-8 meter höga och finns inte bara i Vasa, utan också till exempel i Seinäjoki, Jakobstad och Nykarleby i mindre utsträckning. Vissa har portar i sig, ibland polisbemannade, och de stängs till natten. Det har under åren sedan Långfredagsöverenskommelsen talats om att sakteliga börja montera ner dem, men två tredjedelar av vasaborna anser att de fortfarande tjänar ett viktigt syfte. Tre fjärdedelar av de tillfrågade som bor i gränsområdena vägrar fara till butiken som egentligen ligger närmast på grund av dess geografiska läge. 93 % av de österbottniska barnen går i segregerade skolor, men ändå spelar de västfinländska ishockeyspelarna i ett enat landslag med Finland, då det beslöts att fortsätta på samma sätt som tidigare vid delningen av landet för ett sekel sedan.
Föreställ dig nu att Sverige som helhet röstar igenom ett utträde ur EU, trots att Västfinland och särskilt Norrbotten röstade för att stanna. Föreställ dig att Löfvén i direktsänd TV lovar dyrt och heligt att det inte kommer bli några nya gränskontroller mellan Västfinland och resten av det svenska riket, trots att lösningen som diskuterades fram var att Västfinland skulle fortsätta existera inom EU:s delade marknad tillsammans med resten av den finländska ön.
Föreställ dig att det ändå kom till en ny gränskontroll, officiellt i Bottniska viken för att undvika en hård gräns mellan Västfinland och Republiken Finland, och att det likförbannat blev betydligt jobbigare att handla med resten av svenska riket. Föreställ dig att det blev brist på och ransonering av ett antal produkter i affärerna i början av året, att Plantagen i Vasa knappt kunde få in några plantor från Sverige, att det började krävas en massa extra pappersarbete som kostar tid och pengar för att bedriva handel som man alltid gjort, speciellt för mindre västfinländska företag. En känsla av att vara en sviken spelpjäs mellan större krafter, att ingen verkligen bryr sig, och att man bevisligen tappar både demografisk och politisk mark. Att ”andra sidan” – sett från en hårt segregerad synvinkel, som har varat i generationer – håller på att vinna. Att bli ekonomiskt uppslukad i vad man ser som en främmande stat mot sin vilja, och vara maktlös inför det.
Ett argt och ledset tidigare jag våren 2004, alltså snart fjorton.
Det här med att vara goth i början på 00-talet, i en by med några hundra invånare och flera mil till närmaste småstad, minns jag mest som en pina. Det var knappast alltid så roligt för mina nätkompisar att vara alternativa i sina respektive rikssvenska småstäder heller, förringar inte det. De upplevde också att de var fast någonstans där de inte ville vara. Rent konkret hade de iallafall pengar och transportmedel, och ett visst försprång i ålder och självständighet. Det fanns dock en tydlig trend hos oss alla: vi som bodde på minst ort och hade längst till storstäderna mådde i regel sämst.
Själv var jag för ung för moped, och det var för långt för mig att cykla ens till grannbyn. Det fanns en buss, den gick mot stan på morgonen och tillbaks på eftermiddagen. Det hjälpte dock inte ett skvatt, för den gick aldrig på helgerna, och på vardagarna var man ju i skolan. I själva verket var det samma buss man tog till skolan varje morgon som fortsatte till Vasa efter att chaffisen försäkrat sig om att ha släppt av alla elever vid högstadiet och gymnasiet. Det skulle alltså inte ens ha gått att skolka för att obemärkt fara till stan och kolla på bändtröjor vid RockJet en vardag. Alla kände alla, skulle pulpeten gapa tom fast varenda kotte sett en stiga på bussen vore det enkel matematik.
Det är ingen tävling i hur skit man mår, hur litet ställe man bor på och eller hur fastlåst man känner sig, men när jag hörde folk från ställen med (tio)tusentals invånare gnälla över att alla känner alla och håller koll på varann ville jag ändå bara skrika FÖRSÖK VA FAST MED FEMHUNDRA PERS DÅ SATAN, UTAN MOPO, KOLLEKTIVTRAFIK ELLER BIL.
Tretton år, nyss börjat åttan. En längre tids dåligt mående har övergått till en djup depression som aldrig helt har lämnat mig sen dess.
Nå, nog med mörker och frustration, vilka fönster fanns det? Internet, först och störst. Det krävde att man satt vid en dator, så det gjorde jag nästan varje ledig timme, när jag inte kollade på MTV Europe (som då fortfarande mest visade musikvideor bla bla bla). Häftiga goth-kläder fanns det gott om online, men det var ännu svårt att hitta utländska shoppar som skickade till Finland, ens från Sverige (och om de gjorde det var frakten minst sagt magstark).
Punk- och rock-kläder, patronbälten, nitar, Alchemy Gothic-smycken och sånt kunde man dock beställa med postorder från Stuntmans lilla katalog, den var alltid lika spännande att bläddra i. Kollade nyss och ja, företaget finns tydligen fortfarande. Det värmer hjärtat.
Man kunde också ligga i sängen inom de samma fyra jävla väggarna varje kväll och lyssna på Nine Inch Nails och fantisera om Trent Reznor.
Joråsåatteh.
Mavalas nagellack fanns i alla möjliga färger på Anttila i stan, men inte svart. Man fick hålla till godo med en mörklila aubergine-färg eller fylla i dem med svart spritpenna (vilket såg för jävligt ut). Svart läppstift fanns givetvis inte heller, det var den mörkrödaste nyansen eller fylla i läpparna med smetig kajal som gällde (såg också för jävligt ut). ”Extrema” hårfärger som rosa, blått, lila, grönt etc. fanns inte i hyllorna, det mest extrema var en svart färg som drog lite i mörkblått eller morots-/klarrött.
I Helsingfors, alltså fem-sex timmar bort, fanns det dock en hel del intressanta butiker. Dit, till morsans gamla studiestad, bar det högst en gång i året. Namnen jag minns är Morticia, Nana Star och Shop Tetuan. Sparade alltid en del av födelsedags- och julklappspengarna i detta syfte och såg till att införskaffa smink, nitar, smycken, lackkläder, kängor o. dyl. när det gällde.
Skoaffären Kenkämarski i centrala Hesa var definitivt inte en gothbutik, men hade ett ganska stort urval raffiga skodon att kolla på. Svängde alltid förbi där för att se skomodeller jag ofta sett online i verkliga livet, förundras över platåerna, spegla mig i lacken och drömma. Drömma, eftersom de gick för cirka 200 euro per par.
I övrigt kunde man ibland hitta en svart satinkorsett, svart spetsbrynja eller så i de större kedjornas festkollektioner för höst/vinter, även i Vasa.
En Hesa-haul. Kängorna kommer figurera i en framtida historia.
Dricker äppeljuice hos morsans väninna i Hesa iförd följande års nyinköp: mesh-paita, äkta svart nagellack och ett riktigt extremt nithalsband. Definitivt djärvare blick än i hemmamiljön. Skaffade också en sista grej, nämligen…Lila hårfärg! Färgat inför åttans skolavslutning för att matcha sömmarna i mesh-paitan på föregående bild. Cool man var, satan.
Upplever inte att jag blev mobbad i högstadiet fastän jag var, ja, en ö som på rasterna mest satt i ett avlägset hörn i lång, sliten läderrock och lyssnade på musik och/eller ritade. Antar att det åtminstone delvis berodde på min stil. Det fanns förstås en stolthet i att sticka ut, att bära sånt som var riktigt svårt att få tag på hemma, och sköta mitt. Rita skumma symboler. Vara mystisk.
Det fanns en handfull personer i skolan på 300 pers med någon sorts alternativ stil, men ingen av dem intresserade mig tillräckligt för att jag skulle försöka närma mig (utom en, men det blev det inget av… får ta den storyn i framtiden). Inte ens punkarna från byarna närmare stan intresserade mig tillräckligt. Minns jag tyckte det var extremt onödigt och barnsligt att hålla på med anarkist-A:n, förstöra roskisar och supa varje helg, men också en underförstådd, ömsesidig respekt i korridorerna oss emellan – du vågar också sticka ut, coolt.
Vet inte vad fan det är som händer genast man träder över kommungränsen, men det har alltid känts lite, lite enklare att andas i Malax. Avundsjukan mot malaxungdomarna fanns definitivt där. Det kan bra hända att jag skulle ha blivit vän med några av dem om det hade varit mindre än tjugo kilometer emellan.
Hembyn är dock en helt annan historia.
Avslutar med en liten anekdot, för att illustrera.
Länge dreglade jag över gothstövlarna nummer ett, Demonia Transformer-800. En vacker dag var det dags, och jag gick till lokala andelsbankskontoret med födelsedagspengar för att fylla i ett utlandsbetalningsformulär till Tyskland. Att jag lämnade huset på fritiden hände knappt, jag hade utan överdrift inte satt foten i byabutiken på flera år, men så kom stövlarna.
Tänkte att nu ska de fan få se på nånting i denna sömniga jävla by. Föräldrarna var borta och kunde därmed inte hindra mig, så jag snörde stövlarna och anpassade alla remmar och spännen tills de satt perfekt. Därefter gick jag en runda genom byn med hunden, fan vet när det sist hade hänt. Någon bil for förbi, men mötte varken cyklister eller fotgängare. Dagen efter, i skolan, kom dock en byabo i min klass fram och sa:
”Hödu, tå du va ut me hondin, va va e fö skoar du hadd pådde? Tyckt e så ut som slalomskoan?”
Demonia Transformer-800.
Det hade varit en sak om det var retsamhet i rösten. Retsamhet hade jag kunnat hantera, bära stolt, fuck you right back. Men det var något ännu värre.
Det var till min fasa äkta förbryllning. Denna person hade noll referensram för vad den hade sett mig bära, och alltså dragit till med slalomskor.
Minns inte vad jag svarade, om något. Det gick tydligen inte ens att göra ett statement. Stövlarna var för out there för att ens förstå sig på.
Nu blir det långt och intimt här. Självutlämnande så det sjunger om det, men om någon får stöd och bekräftelse av detta är det fan värt det.
När jag gick i högstadiet hade Christina Aguilera precis släppt albumet Stripped och videon till Dirrty (2002) rullade ofta på MTV. Det var läderchaps och minimala bikinis, ”hårt smink” (har alltid ogillat det uttrycket), provokativ koreografi samt drivor med halvnakna statister och dansare. Sällan hade väl så mycket naken hud trängts in på aspektration 4:3 utanför pornografins värld. Nu har vi förstås Cardi B och Doja Cat och Insta-modeller och Onlyfans, ”Let’s get dirty” är en närmast gullig textrad i jämförelse, men det var en annan tid då.
”Get your boys”. Words to live by, X-tina. Dirrty (2002).
Videon var extremt kontroversiell, vilket förstås bara gjorde den mer populär. Egentligen handlade det ju om en typisk ”jag är inte en liten flicka längre”-transformation, i princip oundviklig hos kvinnliga popartister som blir kända genom nöjesmaskinen i USA som barn/tonåringar (Britney, Miley, Rihanna, Ariana…). Är man riktigt krass kan man säga att det i nöjesbranschen ses fram emot punkten då artisten är vuxen nog för att man ska kunna sexualisera henne med gott samvete, samtidigt som artisten själv ser fram emot frigörelsen från Nickelodeon eller Disney Channel eller vad det nu kan vara. Win-win.
Om jag hade en pund för varje forumsignatur som haft denna gif i sig.
Nu till pudelns kärna. År 2002 uppträder Christina med låten på en liten scen i New York i något MTV-sammanhang. Jag är tolv år och går i sjuan (läste in sexans läroplan över sommaren, mer om det i ett annat inlägg). Ligger på soffan i vardagsrummet efter skolan och slötittar som vanligt medan jag SMS:ar. Morsan kommer in, tittar några sekunder under tystnad. Till sist säger hon ”ja, det är bara att sätta numret till abortkliniken där!” och pekar sammanbitet i svanken på chapsen och går.
”Det ser ut som att hon har köpt klänningen från en sexshop!” sa hon om en kvinna som framförde Greklands bidrag till Eurovisionen ett år. Det var en hellång svart klänning med snörning ner till naveln. Jag tyckte den var snygg, men det var alltså inte okej. Det såg nämligen billigt ut, och det var det absolut värsta man kunde utstråla som kvinna. Varje gång hon gick förbi när MTV stod på kom det dömande kommentarer. ”Det är ju som filmat från en porrklubb!”. ”Fryser hon inte när hon har så lite kläder?”.
Madonna. Beautiful Stranger (1999).
Detta ibland kombinerat med ett besvärat ansiktsuttryck och en hand på magen, som diskret dras in. ”Oj, vilka armar, hon gymmar nog mycket!” minns jag att hon sa om Madonna i Beautiful Stranger-videon (1999). Läste i någon blaska att Britney Spears gjorde sjuhundra situps per dag och sa det åt henne när någon Britney-video rullade, hon svarade ”ja, då förstår jag nog att hennes mage ser ut sådär. Så fort XYZ är gjort/över ska jag börja gymma igen”. Så lät det, ofta. Det var ett evighetsprojekt.
Förstod förstås senare att hennes kommentarer var rotade i osäkerhet och egna komplex. Hon kunde inte låta bli att jämföra sin vanliga medelålderskropp med hårdtrimmade 22-åringar på TV. Vid tillfället insöp jag det dock som ett faktum att kvinnlig sexighet, det skulle absolut undvikas.
Givetvis kommenterade hon mitt utseende och min klädsel också. ”Du är väldigt bar här”, pekandes på mitt dekolletage, var en riktig klassiker. Den godingen fick man så fort några centimeter hud syntes. ”Du behöver inte klä dig så utmanande” minns jag hon sa när jag skulle iväg på LAN-party iklädd MicMac-linne och påsabyxor.
Tolv år gammal och för ”utmanande” klädd för ett LAN.
”Du måste tänka på ditt rykte”.
Oj, oj, oj vad jag kom att hata den meningen. Att sova över på LAN-partyn, som alla andra, var absolut uteslutet. Vi hade ändå hållit på sedan vi gick i fyran-femman, jag var en av fem pers som betalade tvåhundra mark för att köpa första hubben med åtta portar. Aldrig att någon hade närmat sig mig på ett oönskat sätt, det fanns inte på kartan. Att jag var tvungen att sova hemma skapade snarare en separation över tid, det klargjorde att jag ändå inte var en i gänget på samma villkor.
”Pojkar i den åldern vill bara en sak.”
Nej. Jag såg ju själv att det inte stämde. De delade porr med varandra och det struntade jag i eller skrattade åt. De skämtade aldrig om att jag var flicka, de anspelade aldrig på något, de antydde aldrig något om mig. Det enda som skapade separation var antydan från morsan att så borde vara fallet. För att inte tala om den vanmakt som följer med en dylik attityd, det var alltså omöjligt att jag skulle ha varit i en position att vilja någonting. Det var klart som korvspad att som flicka var man ett byte som precis varje pojke var ute efter att fälla, och det skulle man undvika till varje pris.
Ingen högstadiekille kan ju hålla tassarna borta från denna sexbomb om tillfälle ges, det säger ju sig självt.
Vad ledde då den inlärda sexnegativiteten till down the road?
Tio år av fejkade orgasmer.
Japp. Från debuten vid femton års ålder tills en morgon vid tjugofem års ålder fejkade jag varje. jävla. gång. Alltså varje gång. Hundratals gånger. Genom fyra långa förhållanden och några kortare romanser. Det är fan otroligt.
Inser givetvis att före detta pojkvänner kanske läser detta, så jag ber om ursäkt för oärligheten och chocken. Eller så kanske ni misstänkte ibland. Förhoppningsvis har jag broderat ut bakgrunden tillräckligt ovan för att klargöra att det inte var personligt på något sätt. Det var ett mönster jag föll in i och inte kunde bryta. Tycker synd om senaste exet som hamnade att vara med vid brytningspunkten, då jag en morgon efter samlag gråtande hasplade ur mig sanningen och sårade honom rejält. Det svider ännu.
Avlade vid tillfället ett tyst löfte att aldrig mer fejka, och det har jag hållit, men att det skulle ta tio år är fan i mig tragiskt. Jag hoppas att de flesta flickor inte uppfostras in i detta sammelsurium av komplex och skam och mentala blockeringar. Jag hoppas att de inser att de kan och får vara sexuella varelser i egen rätt.
Sexnegativitet skadar. Och det kan ta jävligt länge att läka.
Jag har bott utomlands i över sex år nu och har alltid lyckats ta mig till Finland två gånger i året. Herrens år 2020 var det förstås inte möjligt, fick skippa både sommaren och julen. Man får göra vad man kan för att upprätthålla banden. Turligt nog har både vänner och familj skickat paket med finländskt gotta och snacks, alltid uppskattat, men man kan också använda sig av andra sinnen för att få sin fix.
Har under ett flertal år intresserat mig för nischparfymeri, det vill säga parfym som inte görs för att tilltala den breda marknaden. Inget man hittar på Cittaren, Kicks, Sokos Emotion eller så, man får gräva lite djupare. Niche-parfym rymmer allt från svårsmälta parfymkonstverk till lekfulla experiment och udda, väldigt specifika kompositioner. Här följer ett urval som på något sätt påminner mig om Finland och Österbotten. Man får googla dem själv vid intresse för att undvika döda länkar.
Cuir Eternel (2016) av Jardin de France – tervaleijona. Berättar man som finländare att man är förtjust i tjärarom som smaksättare brukar det bli skojiga reaktioner i internationellt sammanhang. Cuir Eternel tycker jag doftar tjära och lakrits, semisöt, väldigt nära tervaleijona-pastiller. Man får punga ut 125 euro för 100 ml men prov finns att tillgå.
Heliotrope (2013) av Reminiscence – prinsesstårta. Denna frasiga, underbara skapelse. Har ett minne av att mormor blir irriterad när jag som femåring är med henne i Vasa och endast äter marsipanen på tårtan då vi sitter på Othello i Brändö. Bakade en vegansk variant åt mig själv till hennes begravning och den blev av misstag ställd med resten av kakorna vid begravningskaffet. Fick mig nätt och jämnt en skiva, den gick åt i rasande fart, och inte fick jag tillfälle att oklädsamt påpeka att den var vegansk heller (buhu). Bakade för övrigt ett experiment med kokoskräm och fikon till min 30-årsdag baserat på denna parfym. Priset tycks ligga på strax över 50 euro för 100 ml.
Saaliiisssiimo (2008) av Hilde Soliani – salmiak. Letade länge, länge efter en parfym som bokstavligen för tankarna till ammoniumklorid och hittade den till sist hos Hilde Soliani, en underbar italiensk konstnärinna med stor doftrepertoar. Doftar Fazers salmiak och klassikern Kvilla, speciellt i öppningen. Parfymen är baserad på en dessert hon komponerade inför en festival, så vitt jag förstår. Skickade ett mail en gång och förväntade mig standardsvar från en kundtjänst men fick till min förvåning svar från henne personligen och ett mobilnummer. Sånt gillar man. Brukade bära denna till black metal-gigs förr, känns passande. 130 euro för 100 ml.
Embers(2013) av Rouge Bunny Rouge – stockbastu. Hela faderullan med vedeldad kamin, insuttna träbänkar, sjövatten i ett ämbar, kopparskopor, kåda som rinner. Helt annat än de gymbastur och hotellbastur som man får nöja sig med utomlands, oftast torra och värmda till 50 grader. Bodde i samma byggnad som en gymkedja med bastu i Utrecht, NL ett tag och lekte med tanken att gå ner dit invirad i en handduk med en öl i handen en lördagskväll, men stannade förstås som en rolig grej i huvudet. 136 euro för 100 ml från Bloom (ingen brittisk moms utanför UK), men då tillkommer 26 euro frakt till Finland. Prov finns att beställa.
Tea for Two(2000) av L’Artisan Parfumeur – krydd-/téskåpet på villan. Gammalt virke, instängd mustighet, svart té omkringstrött i lösa påsar. Pirkka-kryddpepparburk från 1996 med pris i mark. 130 euro för 100 ml.
Madrona Silvander 