Hon är domina (vi är dominor)

Det föregående inlägget om Jag är Domina (2021) visade sig skapa en del ringar på vattnet, för i slutet av juni nådde det författaren i egen hög person, och hon skickade helt sonika ett signerat exemplar av lyxutgåvan. Från Sverige till Manchester. Sådär bara.

Att jag vid det laget hade börjat tvivla på om boken alls skulle dyka upp från Finland gjorde ju inte lyckan mindre, precis. Den anlände dock ett par veckor efter att lyxupplagan damp ner genom brevinkastet, med följd att jag nu har en kopia av standardutgåvan också, och det var den vanliga dödliga varianten jag använde för andra genomläsningen (med tillhörande anteckningar i marginalen).

Inlägget innehåller inte spoilers.

Boken kretsar alltså kring huvudpersonen Minna, en medelålders konstnär och tillika livsstilsdomina med både boning och galleri i Gamla stan i Stockholm. Fy fan vad glad jag blev när det genast framgick att hon är flersam, annars. Hade av någon anledning förväntat mig en mer konventionellt monogam historia. Sjuttioårige tjänaren Oscar gjorde en livsomvälvande förändring och flyttade till Stockholm från norska Ålesund för hennes skull för tio år sen, men hon har också träffat den bufflige och tillika undergivne affärsmannen Douglas i flera år.

Handlingen sparkar igång när hon känner att det är dags att bjuda in fler män i sitt liv. Minna stämmer således träff med Timo, en finlandssvensk radiopratare på tjugofem bast som drömmer om ett puppyplay-förhållande, samt även den förnedringskrävande franske stjärnadvokaten Jean-Luc. Boken går loss på femhundra sidor, så det blir förstås en jävla härva av det oskyldiga dejtandet, och i den ryms allt från tragedier till medmänsklighet, ja, rentav några riktigt dråpliga episoder.

Det krävs inte många sidors läsning för att jag ska konstatera att omslaget är mitt i prick. Här är det raffinerad maximalism som gäller. Elegans och flärd, målardukar med bladguld, sidenblusar, klackar tunna nog att fastna mellan gatstenar, ridspö från Hermès. Minnas ärvda lägenhet går inte av för hackor, det är en eskapistisk fantasi att gotta ner sig i. Ljust och fräscht är det verkligen inte, minimalism hör hemma i de städade överklasskvinnornas värld. Man kan lugnt säga att mer än en känga riktas mot deras besatthet av fillers och benigast vinner-mentalitet.


Med ingredienserna sexuellt-utsvävande-hjältinna-i-konstvärlden-med-lyxig-smak finns det på ytan likheter med L. S. Hiltons Maestra, som jag år 2016 nyfiket spontanköpte vid Schiphol på grund av titeln. Vad jag tyckte om den går att utläsa av faktumet att jag inte ens länkar. Det strösslas med designernamn i Jag är Domina, och visst figurerar det ett antal rika människor, men boken vill jag närmast jämföra med en svensk herrgård med digert bibliotek. Här finns både tjusig yta och substans. Maestra har det förstnämnda i vulgoproportioner, medan det senare lyser med sin frånvaro.

Säga vad man vill om huvudpersonen i Maestra – omättlig, rakryggad, skamlös, ja, sociopatisk – men någon domina är hon fanimig inte. Detta säger jag alltså speciellt eftersom det är ett prodominansuppdrag som drar igång intrigen i verket i fråga. Sade, å andra sidan, tassar verkligen inte på tå kring sina åsikter om konceptet professionell dominans. Bristen på diplomati i frågan är så jävla skön för någon som är van med att få sin sexualitet likställd med en rent monetär transaktion. Äntligen.

Vi kan löpa linjen ut och säga såhär: Hilton skriver på ett sätt som ska få brittiska medelklassfruar att clutch their pearls in horror (och därefter ändå gnugga pärla, dels till tanken på att fara till Paris och bli knullad i alla hål av euromiljonärer, men framför allt till tanken på att göra det utan att skämmas). Sade vill verkligen inte chocka och förfära. Det är precis det hon kämpar emot. Hon vill belysa och skapa förståelse. I själva verket kan jag tycka att pedagogiken snarast går överstyr om något, men så predikar hon ju inte riktigt till en bildliga kören.


Mitt jobb blir då närmast att avgöra trovärdigheten i egenskap av dominant kvinna, och orden tru dat förekommer väldigt ofta när jag skummar igenom mina anteckningar i marginalen. Det har jag klottrat bredvid allt från djupa reflektioner kring manlig undergivenhet till våndan som är kombinationen korsett + mjuka lädersäten (no bueno). En person som hade velat teckna en mångfacetterad bild av BDSM hade kanske kunnat inkludera en femdomrelation och spånat kring psykologin, men trovärdigheten i de oväntade detaljerna är oersättlig (ländryggpisket gör mig dock nervös!).

Dina Sade är en visuell tänkare, språket blir filmiskt, och hon broderar noggrant ut karaktärernas känslor och tankar – ingen isbergsteknik här. HSP-radarn ger tveklöst utslag, Minnas känslighet skälver som en daggdroppe i en utpräglat feminint melankolisk språkdräkt. Den tidvisa krassheten i några av männens inre monologer är välkommen, men även de klassiskt maskulina rädslorna tycker jag beskrivs spot on, särskilt i fallet Douglas. Blev också fan förvånad över hur oerhört obehagligt det kan vara när oinformerad välvilja missriktas. Det om något verkar vara en öm tå för mig. The road to hell is paved with good intentions, och allt det där.

Eller, öh, little knowledge is dangerous, som Dr. Alban sa.


Det förekommer dock en del upprepningar som distraherar, ordet pulvriseras förekom till exempel så ofta att jag började strecka under det, och andemeningen i Minnas kombination av alldagligt utseende och övervikt men tydlig je ne sais quoi behöver nog inte heller nämnas fem-sex gånger.

Medan vi håller på kan jag lika bra få ur mig en onödig orgie i ”well, äckshuälly” också. Fentanyl orsakar raka motsatsen till tefatspupiller, det tar timmar innan fent i plåsterform absorberas genom huden, det är skitsvårt att få orgasm inom en halvvägs överskådlig tid (eller alls), och blir du lämnad som bokstavligen medvetslös efter att ha tuggat ett oanvänt plåster är du stendöd även med tolerans. Vidare finns det inget sätt att ta bort sitt konto eller sina inlägg på Flashback, ens om man skulle be admin. Spetskompetens inom opioider och Flashback. Någon nytta ska man väl ha av sina tonår.


Att som debutant skriva ett halvt tusen sidor psykologisk prosa slash erotik slash spänningsroman med tvåsiffrigt persongalleri är måhända galenskap, men vad satan vore världen utan folk som gör saker mot bättre vetande? Dina verkar jävligt trött, så jag ska inte ställa mig i skaran UPPFÖLJARE????, men nog fan hade det varit läckert.

Har liksom inte fattat att vi nu har en bok om femdom – livsstilsfemdom – och ickemonogami. En bok som förklarar, uppmuntrar, bekräftar, undervisar, underhåller, tjusar, kittlar, varnar, äcklar, inspirerar och upphetsar. I skönlitterär form. På svenska. Alltså va.

Dina Sade. Bild: Maria Östlin/Expressen

Egentligen har jag mycket mer att säga, men det får nog mala på i bakhuvudet ett tag till. Också så att du hinner läsa eller lyssna på boken först (finska Adlibris har den i såväl fysisk form som e-bok och ljudbok).

Läses med fördel i ett badkar efter mörkrets inbrott, i skenet av levande ljus, med ett glas rött eller kryddigt té. Det finns en drös riktigt heta scener i boken, men förväntar du dig en tantsnusktegelsten lär du reagera typ som duden som fann Ediths själ.