Himmelskt åt änglarna?

By Kilian är ett nicheparfymmärke som skapades av Kilian Hennessy (ja, precis den släkten) år 2007. Det finns inget lättåtkomligt födelseår på nätet, antagligen en medveten strategi. Har för mig att bilden ovan är från när märket lanserades, alltså sisådär fjorton år sedan, så gissar att han torde vara kring 45-årsstrecket i dagsläget. Mindre fagra exemplar än sådär har man ju nog sett, va.

Körsbärstobak- och honungsbomben Back to Black (2009) är en unisexklassiker och antagligen husets mest kända doft, följt av Love (2007), en kvinnligt könskodad doft med noter av kanderade vita blommor. Tvåhundra euro får man punga ut med för en flaska… på 50 ml… styck (!). Är det totaljävla galet? Ja. Har hittills inte träffat på en enda doft som jag anser vara värd det priset, och då har jag ändå testat de mest underbara ting.

Närde dock en skräckblandad förhoppning om att Angels’ Share (2020) skulle kunna leverera till en sådan grad. Inte för att jag behöver något svindyrt att tråna efter för att känna mig komplett som kvinna – är relativt befriad från besatthet över Vuitton-väskor och Louboutins. Nej, för att det vore en stor upplevelse att med handen på hjärtat kunna säga att jag helt förstår varför folk payar mer än det jag har kvar efter hyra och räkningar månatligen för en liten flaska.

Angels’ Share åsyftar alltså den andel cognac (och whisky, till exempel) som avdunstar vid tillverkning. Med ett efternamn som detta är det klart att det passar märkets profil med lite noter av finsprit (som ändå balanserar på rätt sida alkisandedräkt). Ändå inget att spruta på sig innan man släpper av lille Oliver vid skolan, precis.

Angels' Share By Kilian for women and men
Kanske också något att lägga utom synhåll innan rödnäste farbror Krister kommer på besök.

Med noter av kanel, vanilj och pralin kan man möjligen höja ett ögonbryn åt unisexklassningen, men så balanseras kompositionen också upp med ek, sandelträ och tonkaböna. En österbottnisk karl som högst sprayar på lite Brut vid tillfällen då fiinstjoorton kommer fram skulle nog kalla det en damparfym. Själv kan jag lätt föreställa mig denna doft på till exempel en holländare (med tjusiga vågor i håret, som de ofta har).

En ytterst trevlig parfym, men för mig inte fullt lika himmelsk som för många andra.

Man, enligt Dior

Vackrare mansdoft får man leta efter.

Valentindagen inföll för lite över en vecka sedan. Inget som uppmärksammas som så, men tog tillfället i akt att ge en ny flaska Dior Homme EdT åt T, då det börjat sina i den förra som köptes år 2016. Gav just den flaskan åt honom första gången jag hälsade på i Skottland. Det var en otrohetsaffär varsamt inlindad i svepskäl, och det visste vi båda två. Han fyllde 22 när jag var där, själv var man 26 och för omogen för att avsluta det ordinära (sambo)förhållandet. Det skulle dröja ännu ett år innan den oundvikliga kraschen, men det visste man ju inte då.

Speta så satans med att hålla ihop allt: en dyr utbildning som sist och slutligen inte fångade intresset, samboskap med konflikter som pyrde under mattan, slut på studiestöd och tvungen att ta lån av sambons välbeställda far, dött sexliv, medicinbyten, studiepaus på ett halvår, hur socialisera på internship i väletablerad forskningsgrupp, ångest och självsabotage, förälskelse i T tillsammans med en vägran att erkänna det som egentligen stått klart sedan första pojkvännen: jag är inte monogam.

Fragrantica is life. Fragrantica is love.

Hittade parfymvärlden kring denna tid och doftade igenom allt jag kom över. Kring åttahundra parfymer har nått min näsa i skrivande stund. Skrev oftast små anteckningar på Fragrantica i hopp om att de skulle vara av värde åt någon annan, och får ibland meddelanden från folk som köpt eller låtit bli att köpa en doft efter att ha läst något jag skrivit. Alltid trevligt.

Nåväl. Av de manskodade dofterna är Dior Homme EdT (2011) en av de ljuvligaste jag vet. Den utkom egentligen år 2005, men har aldrig lyckats få tag på den första formulan. Dior lanserade en tredje formula förra året, och 2011-versionen finns numera kvar under namnet Dior Homme Originale. Snappade lyckligtvis upp detta nånstans och såg till att beställa rätt version, för om en flaska av den nya versionen hade dykt upp hade man inte blivit nådig, alltså. Den är förskräcklig.

Mig lurar du inte, din jävel.

Efter att ha jämfört Dior Homme (2020) med Originale och den gamla flaskan undrar man varför de inte bara hittade på ett nytt namn åt den tredje formulan. Originale och flaskan som köptes år 2016 är mycket lika, tiden har fördjupat kakaonoten i den gamla flaskan och den har definitivt mer närvaro, men det är ändå samma doft. Homme (2020) är en helt annan kreation. Menlös. Doftar generisk mansparfym. Irriterande anonym.

Överdos cashmeran, en doftmolekyl som sägs dofta lite träigt och strävt men lent och hudaktigt. Refereras ofta till som blonde woods, en fanasinot som inte existerar i verkligheten. Homme (2011)/Originale är kakao och läder och iris, ljuvlig iris, gentlemannamässig, romantisk, beläst. Var är romantiken? Varför uppenbarar sig en sliskig, sportbilsägande hypebeast med militärsnagg och ”skarp kostym” i huvudet när jag doftar på den nya versionen? Vart tog den finlemmade och finstilte unge gentlemannen vägen? Blir att bunkra upp med Originale nu alltså. Det här går ju inte för sig.

Fler dofter av Finland

Bois Farine (2003) av L’Artisan Parfumeur – träslöjdsal. När jag gick i lågstadiet på 90-talet hade flickorna syslöjd och pojkarna träslöjd, man fick inte välja enligt intresse. Förstås hade ingen pojke täckts medge att träslöjden inte lockade och att han hellre hade lagat ett förkläde åt morsan, men en och annan flicka kanske hade snickrat ihop något i julklapp hellre än en väggbonad med korsstygn. Bois Farine doftar fint sågspån, mjöligt, kallt som en ouppvärmd slöjdsal och en hint impregneringsmedel (eller dylikt, fan vet jag, satt och bläddrade i en katalog för ”inspiration” under hela terminen med obligatorisk träslöjd på sjuan i högstadiet och lyckades väl såga ut ett ankh i trä och måla det svart till sist, tonårsgoth som man var). 130 euro för 100 ml.


Dolce & Gabbana Pour Femme (2012) av Dolce & Gabbana – muminlimsa. En av mina pojkvänner under tiden i Vasa lämnade hemmet under oroliga omständigheter som 18-åring och fick tag i en lägenhet i Olympiakvarteret, som på den tiden ännu hade en Siwa (och förstås Olympiakiosken med sin billiga öl). Minns att jag brukade kila ner till Siwa och köpa en flaska muminlimsa var och någon glass på sommaren medan han spelade World of Warcraft. Muminlimsan var dyr, två euro för en halvlitersflaska, men vad betalar man inte för en smak av barndomen. Saknar inte byn jag växte upp i, men saknar Vasa, staden där jag blev jag på riktigt. Mina utländska vänner skrattar när jag berättar att en helt ny värld öppnade sig med flytten till regioncentret, en metropol med sextiofem tusen invånare. Jåå. Kring 80 euro för 100 ml.


Encre Noire (2006) av LaliqueSisu-pastiller. Doften är baserad på vetiver, en gräsart som tycks sakna svenskt namn. Artikeln på Wikipedia går under det latinska Chrysopogon zizanioides (fräsigt). Rötterna torkas och destilleras och luktar jordigt och träigt med inslag av kåda och sötsur rökighet enligt någon svensk parfymsida, själv tycker jag doften främst påminner om Sisu (eller Gifu som man sa som liten). Vad fan består pastillerna av, annars? Tydligen en industrihemlighet. De sponsrade också killarna i Sturm und Drang när det begav sig. Ser man på. Svinbillig på Notino just nu, 25 euro för 100 ml.


21 (2007) av CoSTUME NATIONAL – glögg. Copyn skräder minsann inte orden: Created to celebrate the 21st anniversary of the maison, 21 is a harmony of pure and mysterious elements blended to create a strong, energetic and sensual character. Perfect mix of luxury and simplicity, 21 is a balance of white pureness and deep mystery, the most intriguing contrast. Jasså du. Luktar bara glögg enligt mig. Inget vitt och inget mystiskt, såvida man inte menar snön. Möjligen ”lyxen” och enkelheten i en lillajulfest i hyrd lokal med firman (innan spyorna). 104 euro för 100 ml.


Bonus:

Gloria (2002) av Cacharel – kvinnornas omklädningsrum på Tropiclandia i Vasa på 90-talet. Våta träbänkar, aromatisk olja som sipprar ut från dörren till bastun, ett sammelsurium 90-talsparfymer och deodoranter, hårsprej, varmluft från en armé hårfönar, en hint av klorerat vatten. Fick tag i ett prov av denna för några år sen, själva parfymen är ur produktion sen länge och mycket saknad på Fragrantica. En oerhört evokativ parfym. Blev förvånad när jag var dit i mitten av 10-talet, de har spikat upp en trävägg i sambastun så man kan bara prata med den mansperson man är där med, inte basta tillsammans. Vad satan. Är folk så pryda nuförtiden? Har för övrigt ett helt inlägg på kommande om just Tropiclandia, närmare bestämt en psykedelisk tripp som ägde rum där. Vänta bara.

Söta droppar

Okej, vissa dyra också, men kostar det så smakar det som bekant. Här följer ett urval dofter som påminner mig om skandinaviskt gotta!


Snowmint Mallow (2013) av Solstice Scents – Marianne, originalet, de hårda karamellerna invirade i rödvitrandigt papper. Har av någon anledning tråkstämpel på sig eller ligger i någon vacker liten kristallskål på en 50-talsmöbel hos far- och mormödrar landet runt utan att se särskilt inbjudande ut, som om de vore en del av inredningen. Själv tycker jag de är trevliga att sutta på eller krossa i munnen, fick en helt ny uppskattning för dem eftersom de faktiskt är veganska. Det har varit svårt att hitta en ersättare utomlands, kombinationen hårt, räfflat pepparmintskal och porös chokladfyllning tycks helt enkelt inte finnas. Snowmint Mallow utkommer i amerikanska Solstice Scents vinterkollektion varje år, kostar omkring 15 euro för 5 ml roll-on parfymolja.


04 Musc Maori (2005) av Pierre Guillaume Paris – romerska bågar, den mörka varianten. Hög tråkfaktor på dessa också, förstår inte varför. Kombinationen choklad och apelsin går ju inte av för hackor, speciellt i juletider. Cloetta har tydligen dragit in bågarna av mörk choklad för några år sedan, sorry alla allergiker och veganer, nu finns bara sliskversionen med mjölkchoklad kvar. En sak mindre att köpa med sig från båten eller svenska fastlandet, alltså. Bu! Buuuuu! I Storbritannien gäller Terry’s Chocolate Orange, mjölkchoklad med apelsinolja som kommer i form av en naturtrogen apelsin gjord av choklad. Man får banka den i bordet några gånger för att chokladklyftorna ska lossna, har sett T utföra den ritualen många gånger. 102 euro för 50 ml.


Black Sugar (2013) av Aquolina och Framboise Noire (2015) av Shay & Blue London – hallonlakritsdöskallar. En mycket specifik produkt, kan man väl säga, både i smak och utformning. De har helt enkelt inte dille på att kombinera salmiak och lakrits med allt under solen så fort man beger sig ut i världen. Obegripligt. Hade en flaska Black Sugar som jag använde friskt innan läggdags när jag bodde i Haag, speciellt på vintern. Associerar därför doften till att slå mig till ro på madrassen i hörnet i rummet med svindlande takhöjd och det enorma fönstret med färgat glas, som förstås läckte värme som ett såll, men vad gjorde det. Black Sugar får man numera fiska efter på eBay och dylikt, pris runt 44 euro för 100 ml. Den mer raffinerade varianten Framboise Noire är fortfarande i produktion och kostar runt 62 euro för 100 ml.


Cherry Cordial (2011) av Solstice Scents – Da Capo. Älskar fan Da Capo, helst i stångform. Kan nog slinka ner när man är i Finland, är 99 % vegan och två stänger Da Capo om året hör till procenten undantag. Hade en utdragen (antagligen stenad) argumentation med en studiekamrat från tiden i Åbo som gick ut på inbördes rangordning av stängerna Jim, Pätkis och Da Capo, vi kom inte alls överens. För mig är ettan solklar. Cherry Cordial har ingått i Solstice Scents Valentine’s Collection flera gånger och kan tänkas komma tillbaka i år, om den inte gör det får man dyka in i andrahandsmarknaden (som för övrigt är enorm vad beträffar indie-/nicheoljor). Kommer ibland ut som annat än parfymolja, till exempel bad-/kroppsolja och whipped soap som förra året. Som roll-on parfymolja brukar den kosta runt 15 euro för 5 ml.


Chocolate Greedy (2007) av Montale – kaffedoppade jaffakex. Nu kommer förstås Jaffa cakes från Storbritannien så det är verkligen inte brist på den sorten här, känns som det finns en miljon olika tillverkare. McVities som uppfann kexet har faktiskt hela sin produktion i Stockport, Greater Manchester fortfarande. De inhemska jaffakexen åtnjuter ändå en stark ställning i Finland. Chocolate Greedy doftar som jaffakex doppade i svart, finskt kaffe. Förstås både ägg och mjölkfett i ingredienserna, så skippar äkta vara till förmån för doften. 90 euro för 100 ml.

Beskydd

Går nerför backen till Tesco Express vid bensinstationen. Har skrivit inköpslista: bröd, färska grönsaker, tamponger, frukt, sojamjölk, ibuprofen och någon sorts mocha-pulver som T prompt ska ha. Kanske en vecka sen man lämnade huset sist. Murar på bägge sidor, kapslar in.

Upplevde redan innan pandemin en stark känsla av sårbarhet då och då, men den har blivit värre. Världen känns hotande, det är svårt att gå utanför dörren. Mindre här än hemma i Eccles dock. Vågar inte tänka på hur dyrt det blev med all hämtmat när det tog emot för mycket att ens gå ner till det gemensamma köket och riskera att behöva småprata med någon av de sex personer som figurerar där. Det handlar dessutom om den bästa uppsättningen människor jag har delat hus med hittills, ingenting att frukta egentligen. Trots det figurerade känslan av att vara ett skadat djur, att slicka sina sår och stanna i boet. I imperativ.

Åtminstone har jag två sprayningar Eau de Protection av Etat Libre d’Orange (2009) till sällskap där jag går. Bytte till mig en 50 ml-flaska just innan flytten till UK och bar den en hel del första året här. En dramatisk rosdoft som är gjord i samarbete med den spanska skådespelerskan Rossy de Palma. Får aldrig någon reda på hennes ansiktsproportioner, och då målade man ändå personporträtt där ett tag. Doftar blodröda rosor med törnen och allt, pelargoner, ingefära och peppar, lite bergamott (tänk Earl Grey-té) och patchouli. Inget för en blyg viol. Doftar samlad kraft, en röd drake som bidar sin tid. Tog ett tag innan jag började uppskatta doften, den hamnade nästan i swap-högen, men nu har den en självklar plats i samlingen. Ryggrad i en flaska. Kom an.