Penthesilea (2017)

Ser att Förlaget har rea på Penthesilea (2017) av Lars-Eric Krogius just nu. Minns inte hur boken dök upp på radarn, möjligen en Svenska Yle-artikel kring publiceringen. Bad om att få den i födelsedagspresent av finländska vänner eftersom jag bodde i Nederländerna vid tillfället. Osannolikheten i att vi har en finlandssvensk Venus in Furs (1870)! Tackar ödmjukast för att Viktor Granö såg till att den till sist gavs ut. Sanna Mander står för det vackra omslaget.

Penthesilea är mer än en ankdammskuriositet ur vilken man fnissande läser väl valda stycken. Visst, den är både spretig och svulstig, skildringen av klasskillnader sticker i ögat för en modern läsare, stilistiskt är den schizofren och mycket medveten om det. Berättarglädjen flödar, och i kombination med det erotiska temat blir det köttsligt så det sjunger om det. Kvinnlig dominans är den röda tråden – berättarjaget lever ett tag med en undergiven kvinna och tröttnar till sist, längtar tillbaka till urkraften i ursprungsflamman Carola, liksom hon på annat håll tröttnar på att bli försedd med allt hon önskar av en ryggradslös fotfetischist som hon tjatgifter sig med (den gamla apan).

Det är det genuina mötet mellan en stark kvinna och en späd man båda vill åt, inga krusiduller, bara kraft och kött och kvinnlig sexuell överordning utan pedestaler. Eftersom boken är skriven ur mannens perspektiv blir det oundvikligen mannens önskningar som framträder, men till skillnad från Wanda i Venus in Furs lever Carola ut sina lustar för egen maskin, inte i en påtvingad härskarinneroll från den till synes ”undergivne” Severin. Förstås finns inte heller ens ett uns av den humor och självdistans som Penthesilea dryper av i Venus in Furs, herr Leopold von Sacher-Masoch sträckte sig inte så långt.

Det finns mycket att säga om Penthesilea, många maktförhållanden och en skattkista av mer och mindre lyckade uttryck. Boken förtjänar en djupare analys och en översättning till engelska, en självklar titel i hyllan med världens samlade femdomlitteratur. Skulle gärna läsa om den, det var ett tag sen, men har inte boken med mig här i Stourbridge. Läs den vetja. Den liknar inget annat.

Spela roll

Gårdagen ägnades åt att leda en session Dungeons & Dragons online med tre finländska spelare efter en paus på fyra månader. Blev för mycket av allt där ett tag, fick dra i handbromsen, men nu är dungeon master Droney tillbaka.

Största delen av spelet äger rum i var och ens fantasi. Spelarna kontrollerar sina respektive karaktärer, DM:en håller i trådarna för den övergripande världen och dess invånare – vänliga som fientliga. Mysigt att förbereda tycker jag, blir ett andningshål från den värld vi annars lever i. Löns dock inte att försöka förutse vad spelarna kommer göra. DM-regeln nummer ett är att det aldrig blir som man tänkt sig. Improvisationsförmåga är ett måste.

Fem timmar flög förbi. På slutet diskuterades det livligt vad som ska göras härnäst, bollades teorier om hur allt hänger ihop, olika sätt att ta reda på vad som egentligen är i görningen. Ett tydligt tecken på att spelarna är intresserade och engagerade i storyn, att man har gjort ett bra jobb som DM. D, en engelsk bekant, skriver som bäst en magistersavhandling om hur rollspel och brädspel kan användas som verktyg för att nå autistiska ungdomar och främja deras självkänsla. Tvekar inte en sekund på det.

Fick även tummen ur och beställde denna bok från USA. Bara $20 från förlaget, över hundra pund skulle de ha för en använd kopia från Amazon. Den har varit på önskelistan länge. Lade till en bok i födelsedagspresent åt ovan nämnda D som fyller 35 i slutet av månaden och ett par zines åt A också. Alltid roligt att stöda undergroundförlag.

Rekommenderar dokumentären Sick: The Life and Death of Bob Flanagan, Supermasochist från 1997 åt alla som vill vidga sina vyer. Dokumentären följer Bobs sista år i livet tillsammans med sin härskarinna, Sheree Rose. En historia om kärlek, sjukdom, smärta, konst, slavens roll, styrkan i underkastelse och mycket svart humor. Starka bilder förekommer absolut i mängd och massor men aldrig för att chockera med flit. Mycket rörande.