Två monogama män och Tone, del 1

Gillar att läsa Expressens kultursidor lite nu och då. Blev lite chockad första gången jag såg att man nuförtiden poängterar hej annars det här e en kulturartikel och innehåller åsikter och bedömningar i en ruta efter ingressen, vet inte när det blev legio.

Nåväl. De puffar för Två män i en podd på slutet av artiklarna ibland, och med en rubrik som De unga ljuger att de är polyamorösa blev jag givetvis clickbaitad.

Nytt avsnitt av ”Två män i en podd”
Det är de två männen på bilden som har en podd.

Ljuger de unga om att de är poly för att vara trendiga? Ljuger de om att de är poly för att något sånt inte existerar eller fungerar i praktiken? Ljuger de att de är poly som täckmantel och förfining av det gamla hederliga ”ligga runt” slash ”lösa förbindelser”?

När jag lyssnat igenom hela segmentet om poly en gång sätter jag mig ner för att skriva texten, men konstaterar att det är omöjligt. Lyssnar en gång till, vilken jävla djungel samtalet är. Halvtänkta tankar, tvära kast mitt i resonemang, och därtill är begreppsförvirringen total. Under den tredje lyssningen antecknar jag det som sägs ord för ord, och först då känner jag mig säker nog för att skriva.


Daniel Sjölin börjar dock med en lite märklig anekdot från sommaren. På litteraturfestival i Dalsland tar han sig en joggingtur, och slänger sig därefter i Vänern sådär fritt och härligt, med tanken att han kan gå i blöta kläder de tvåhundra metrarna tillbaks till hotellet. Väl uppe på rummet inser han att han har glömt att packa ner ombyteskalsonger.

In Defense of Tighty Whities | GQ
Det är inte kalsongerna på bilden som har skrivit brevet.

Han ska äta middag på kvällen, vilket omöjligen kan genomföras kalsonglös bland uppburna förlagsmänniskor. Tydligen är det otänkbart att ”allt bara ska flyta runt” i den miljön, och det är stormroligt, ”det går inte!”. Han ligger på sängen och överväger att klättra ut genom fönstret för att slippa gå ner i lobbyn och möta hela Remus förlag i det stadiet, men tar slutligen på sig ombytesbyxorna utan kallingar och går till ett närliggande Dressmann som fortfarande är öppet.

Anekdotens punchline är att han inte går tillbaks till hotellet efter inköpet, utan istället slår sig ner på en uteservering, upprymd av att ha tagit sig igenom det kalsonglösa projektet: ”Nu ska jag sitta här, med min stjärt rätt innanför byxorna, och ta min pizza, och det vet ni inget om, era rackare som går förbi!”.

Jag är inte bekant med Sjölins verk och leverne, så denna anekdot är inledningsvis allt jag har att gå på. Han är så obekväm med tanken på att gå utan kalsonger under byxorna att han behandlar det som de flesta behandlar att bara gå i kalsonger, rentav nakenhet. Om denna man ska snacka om unga och poly kan det nog vara dags att buckle up, tänker jag.


Sjölin introducerar ämnet genom att reagera på stormen mot sexologen Tone Ahlborg, som av några ansågs ha gett ett oskäligt konservativt svar på en insänd fråga i Göteborgs-Posten. Insåg vid närmare genomläsning av sexologens svar att det blir till att börja i den änden, och avhandla herrarnas fortsatta samtal imorgon, annars blir det låååångt.

Frågan löd alltså så här (min emfas):

Hej Tone!

Jag är sugen på sex med andra men vet inte hur jag ska lägga fram det för min partner. Jag vill verkligen inte att vi gör slut men känner att det inte räcker med en partner för mig. Tänker på detta väldigt mycket. Jag misstänker att min partner kommer tycka att det är en dålig idé, trots att vi älskar varandra, men för mig är det bara sex. Det handlar inte om känslor för någon annan. Jag har inte vågat ta upp det i rädsla för att det ska bli bråk. Vi har det väldigt bra annars. Hur tycker du jag ska göra?

OJ

Det är mycket som inte specificeras här. Vi vet ingenting om frågeställarens eller partnerns könstillhörigheter, deras åldrar, relationens längd, om de bor tillsammans, har barn, absolut ingenting. Ordvalet ”göra slut” snarare än typ ”skiljas” eller ”separera” indikerar kanske att det handlar om en något yngre person, särbo eller med några års samboskap i bagaget, men så behöver det inte alls vara.

Det enda $PART1 uppger i brevet är följande:

$PART1 vill ha sex med andra personer än $PART2
$PART1 vet inte hur hen ska kommunicera detta till $PART2
$PART1 tror att $PART2 inte vill att hen ska ha sex med andra
$PART1 är rädd för en negativ reaktion från $PART2
$PART1 vill fortsättningsvis ha en relation med $PART2
$PART1 vill också kunna ha sex med fler än $PART2
$PART1 vill ha $PART2:s godkännande för att göra detta
$PART1 anser att emotionell trohet är viktigt
$PART1 anser att sex är skilt från emotionell trohet
$PART1 anser sig ha det bra i sin relation med $PART2 i övrigt


Det är när vi kommer till slutfrågan som det blir knepigt. Det finns för mycket svängrum i tolkningen av hur tycker du jag ska göra.

Hur tycker du jag ska göra (för att ta upp det utan att såra min partner)?
$PART1 vill uttrycka sina behov och samtidigt skydda $PART2:s känslor

Hur tycker du jag ska göra (för att inte förlora min partner?)
$PART1 vill uttrycka sina behov utan att riskera förhållandet med $PART2

Hur tycker du jag ska göra (för att lägga fram det på bästa sätt)?
$PART1 vill uttrycka sina behov och maximera sina chanser att få som hen vill

Hur tycker du jag ska göra (i denna svåra situation)?
$PART1 vill att Tone magiskt ska lösa hens problem utan att veta några som helst detaljer om $PART1 och $PART2:s relation

Med tanke på att frågeordet ”hur” används i den inledande halvfrågan om att lägga fram saken inför partnern tror jag att det egentligen är råd kring kommunikation som efterfrågas. Tone tolkar det dock som det sistnämnda, vilket jag inte beskyller henne för, och då blir det förstås närmast ”vad tycker du att jag ska göra”. Hon har garanterat fått sin beskärda del brev med klassiska ha kakan och äta den-problem, alternativt gräset är alltid grönare-problem, och svarar därefter.

Det är kvinnan på bilden som har svarat på brevet.

Tone har inget annat val än att ta personen på orden, och fokuserar därför endast på nya sexuella aktiviteter. Det blir då till det sedvanliga har du tydligt kommunicerat vad du vill ha ut av sex? och låt fantasin sätta gränserna och utveckla sexlivet med din nuvarande partner.

Som vanligt är det dock vad frågeställaren inte säger som är intressant. Sexlivet med den nuvarande partnern nämns inte, bara ett ospecifikt ”vi har det jättebra annars”. Det är lätt att läsa in att det skulle kunna handla om ett monogamt sexliv som har gått i stå. Om ”annars” även inkluderar ett rikt sexliv handlar det ju dock inte om att personen saknar någon sorts specifika sexuella aktiviteter, utan om ett behov av samma sexuella aktiviteter som med partnern, fast med andra. Då är det plötsligt fråga om något helt annat.

En annan grej som lyser med sin frånvaro i brevet är tankar inför att även ge partnern friheten att ha andra sexuella relationer. Är det för att det är underförstått att så skulle vara fallet? Är det för att brevskrivaren tror partnern är så ärkemonogam att det inte skulle komma på fråga att ha sex med andra, även om det var tillåtet? Är det för att brevskrivaren är obekväm med tanken, och vill ha ensamrätt vad beträffar att ha sex med andra?

Tycker personligen att det luktar har insett att jag är flersam sexuellt men romantiskt monogam och försöker hitta en lösning som inte innebär att göra slut med min ytterst monogama partner som jag älskar, som älskar mig, och som jag har det bra med. Samtidigt använder brevskrivaren ”partner” både i bemärkelsen romantisk partner och sexpartner – det räcker inte med bara en partner för mig – och det är ju lite skumt, eftersom hen påstår sig skilja på sex och kärlek. Brevet är helt enkelt ett minfält, där vem som helst kan läsa in lite vad som helst.


Tone börjar svamla om oxytocin som för att säga nae, sex och kärlek hördu, det är lätt hänt att de flätas ihop mer än man själv vill (vilket gör det förvirrande att hon även snackar om massage, barn, amning och husdjur i nästa andetag), och ser till att shamea brevskrivaren genom att påpeka att partnern ”helt naturligt” skulle kunna känna sig kränkt av att hen behöver ytterligare en sexuell partner samtidigt som de har en pågående intim och sexuell relation, det vill säga reductio ad VADÅ, RÄCKER INTE JAG?????+++

Att seriell monogami är vanligast är också en giltig anledning till att slå barnsligheterna ur hågen, men det är antagligen slutklämmen om ”riktig kärlek” som har fått polyfolket att skriva grejer som kan summeras SKIT NER DIG MONOKÄRRING. Så långt sträcker jag mig inte. Tycker mest det är beklagligt att alla parter kommunicerar förbi varann, och då har jag inte ens börjat avhandla herrarna Sjölin och Schüldts reflektioner kring det hela.


Brevskrivaren har följande alternativ:

  • stanna i förhållandet och lida i tysthet – känslolivet lider av ouppfyllda behov, sexlivet lider (status quo)
  • göra slut och förlora sin stabila förhållandebas – känslolivet lider av separationen, sexlivet frodas ärligt (fittigast på kort sikt, bäst på lång sikt)
  • stanna i förhållandet och vara otrogen bakom partnerns rygg – känslolivet lider av att ljuga för partnern, sexlivet frodas oärligt (smaskig förbjuden frukt på kort sikt, fittigast på lång sikt)
  • stanna i förhållandet och övertala partnern – känslolivet frodas ärligt, sexlivet frodas ärligt (rosafärgade polyglasögon)

Tone lanserar ett femte alternativ, det vill säga stanna i förhållandet och lid inte. Där har vi det magiska svaret som efterfrågades.

Poly = förbindelseproblem

Hör folk säga ”poly, också känt som commitment issues” med jämna mellanrum, antingen på skämt eller fullt allvar. Gemensamt för båda fallen är att det är monogama människor som säger det, för det är en utpräglat monogam synvinkel på det hela.

Finns väl ett antal anledningar att vara lite salty inför poly. Kanske ingick man nån gång i ett monogamt förhållande med någon som bedrog en, och som började leva flersamt på ett etiskt sätt först efter uppbrottet (check på förövarparten där btw, måste skriva om det någon dag, men ser inte fram emot det).

Kanske känner man någon som kallar sig poly men främst verkar ha världsåskådningen köttets lust och själens obotliga ensamhet, som Hjalmar skrev. Kanske har man någon gång förälskat sig i en uttalad poly-person, och är besviken på att den vägrade ingå i ett monogamt förhållande, trots tappra övertalningsförsök. Kanske tycker man det bara är allmänt skumt.

I thought this was cute. - Imgur
En klassiker.

Nu kommer det en hot take här, va.

Det är naturligt, men ofta missvisande, att dra till med den närmaste personliga referensramen när man försöker föreställa sig någon annans upplevelse. Med monogama glasögon på är det alltså inte så konstigt att poly för tankarna till ens egna tonår och ungvuxen ålder, när man härjar på krogen, tas upp i studielivet, dejtar runt, funderar ut vad man gillar, och inte vill binda sig vid en enda person (annat än när tanken på att personen knasar med någon annan blir för obekväm).

Det vill säga, något man håller på med innan man hittat någon som är ”tillräckligt bra” att slå sig ner med. Nä, nu var jag för snäll, om det räckte med ”tillräckligt bra” skulle vi inte ha fullt så många olyckliga singelhushåll. Inget annat än Mr./Mrs. Right duger ju. Tanken är som bekant att man efter några år tillsammans ska lova alla att man kommer hålla ihop resten av livet, och detta traditionellt inför Gud dessutom. Allt annat än att hålla ihop till guldbröllopsstadiet är alltså ett misslyckande.

God
Millisekunden skilsmässopappren skickas in. You’ve been warned.

Vad pinsamt det skulle vara att skiljas några år efter en stor och dyr fest med släkt, vänner och bekanta. Då måste man ju erkänna att man hade fel om personen, eller att man själv är mänsklig och kan fela, eller annars bara medge att man inte kunde keep a man eller keep her happy (eller keep a hold of them, det är 2021).

Parterapi är väl bara för riktigt svåra fall, om ena parten har blivit alkoholist, typ? Nä, det måste vara nån som är klippt och skuren för en från början, annars får det va’. Och om det är rätt ska det märkas ögonblickligen, som på film, annars är det inte äkta. Jåå.

Seriöst nu då. När jag säger ”monogami” menar jag seriell monogami, alltså så som folk i västvärlden lever mest. Man dejtar, passerar möjligen KK-stadiet, utvecklar förälskelse eller börjar annars bara finna tanken på personen med någon annan outhärdlig, och bestämmer att okej, nu är vi ett exklusivt par. Tills det av någon anledning inte går längre, alltså. Går det åt pipan letar vi varsin ny partner att köra med så länge det håller. Rinse and repeat.

Non-monogamy - Wikiwand
Guru Josh hade varit stolt.

Här kommer då tusenkronorsfrågan. Hur, kära läsare, innebär seriell monogami mindre förbindelseproblem än att som poly inte bara förbinda sig till en person, utan flera? Att även tillåta dessa att upprätthålla andra relationer, emotionella som sexuella, och vila tryggt i vetskapen att man ändå är unik och oersättlig?

Är det förbindelseproblem att prioritera sina relationer till en sådan grad att man exempelvis är beredd att jobba deltid, med tillhörande inkomstförlust, för att ha tid att vårda dem fullt ut? Är det mer commitment issues-varning på det än ”nu är jag med bara dig, ja, tills det skiter sig, då blir det hejdå?”

Officiellt ute ur skåpet

Mars 2012.

Nu är det som så att jag, Madrona Renata Silvander, råkar vara domina(trix) och dessutom polyamorös.

Så var det officellt ute i etern med namn och bild. Man kan tycka att det är för privat för att visa upp på en öppen plattform där vem som helst i ens liv och förflutna kan tänkas läsa, att det är bäst att hålla det som något man får reda på vid behov, så att säga.

Det är dock det som är poängen. Hur kan man öka förståelsen för något som det inte talas om på ett personligt plan? Köpte länge argumenten ”vad ska folk tänka” och ”tänk på framtida arbetsgivare” men på riktigt nu, hej. Det är ändå alternativ kärlek jag brinner för mest. Varför ska det gömmas till varje pris? Varför skämmas? Egentligen?

Såhär blev jag.


På grund av MTV.
På grund av Freddie Mercury i PVC-minikjol.
På grund av Spice Girls och Girl Power.
På grund av att jag var större än pojkarna i klassen.
På grund av Trent Reznor och Nine Inch Nails.
På grund av Pete Steele och Love you to Death.
På grund av rockstjärnor med ring i bröstvårtan.
På grund av Cher.
På grund av Madonna.
På grund av Xena, Warrior Princess.
På grund av Fångarna på Fortet.
På grund av Diablo, och hur spelet fick mig att känna.
På grund av introfilmen till Baldur’s Gate, och hur den fick mig att känna.
På grund av Mistress-varelsen i Dungeon Keeper.
På grund av internet.
På grund av ”ritual”-sektionen på BMEzine.
På grund av Morrigan Hel.
På grund av tråkiga gudstjänster som barn.
På grund av Jesus på korset.
På grund av Jesu lidande.
På grund av black metal.
På grund av Hanson.
På grund av trälinjaler och pekpinnar.
På grund av kanyler och vaccinationer.
På grund av tjuv och polis.
På grund av Veckans Brott i Allers.
På grund av Magica de Hex.
På grund av självuppoffrande riddare.
På grund av Bröderna Grimm.
På grund av Askungen.
På grund av Houdini.
På grund av Det Osynliga Barnet.
På grund av saunavihtor och björkris.
På grund av hundkoppel.
På grund av ridstövlar och ridspön.
På grund av slakt.
På grund av högar med flådda minkkadaver.
På grund av Judit halshugger Holofernes.
På grund av ”vill man vara fin får man lida pin”.
För att jag älskar skönhet, och en man som villigt lider är det vackraste jag vet.

Stig på

En 30-årig finlandssvensk kvinna, barnlös, djurlös, krukväxtlös, huslös, billös, jobblös, mitt i den tredje och värsta coronavågen i Storbritannien: Europas nummer ett i bekräftade coronafall och inte längre EU-medlemsstat sedan årsskiftet.

Rik på kärlekar och om inte friends in high places så åtminstone high friends in places. Flyttade till Manchester från nederländska Haag sex månader innan viruset slog till, därefter fick hela slå-sig-fram-i–nytt-land-grejen läggas på is.

Utan salmiak i trettio dagar försmäktar vi på denna ö.

Step on.