Vox(ra) populi

Skulle haft EMDR-terapi i måndags, men denna gång var det terapeuten som sköt upp till nästa vecka. Hon har mig att fylla i en handfull korta webbformulär inför varje möte, ett smidigt sätt att följa upp hur känslor och beteenden ändras över tid. Det kom en liten uppgång typ tre sessioner in, men skillnaden mellan det senaste formuläret och det förra är milsvid. Det enda som är annorlunda är medicineringen – började med bupropion för två månader sen, avslutade pregabalin för över tre veckor sen.

Tack för bilden, Skottniss. Vi behöver fler wiki-hjältar som orkar fota.

Jag fick bupropion (Voxra) utskrivet första gången i oktober 2013. Grät vid tillfället otröstligt nästan varje dag, totalt upptagen av tankar på död och förgänglighet. Sorg och desperation. Gick hos en samtalsterapeut vid Studenthälsan i Åbo, numera pensionerad, som försiktigt föreslog att det kanske var dags att testa medicinering. Kände mig inte särskilt hoppfull, hade varit igenom SSRI-rumban i tonåren redan och tänkte att nåja, får säkert citalopram eller sertralin, kanske det faktiskt har effekt denna gång.

Remiss till finskspråkig psykiatriker några dörrar bort i samma korridor. Jag talar svenska, hon frågar om det är okej att hon svarar på finska (utan minsta tendens till matthet eller snorkighet, verkar snarast lite skamsen). Kommunikationen löper fint med denna lösning. Förklarar min situation, får fylla i några diagnostiska tester, hon tar en titt och konstaterar att min depression är atypisk. Hon föreslår Voxra. Har nog sett medicinen på apotekspraktiken, en vit burk med enkel etikett, inte särskilt vanlig, förekommer ibland under annat namn för rökavvänjning. Får receptet i handen, hämtar ut medicinen vid ett närliggande apotek, rätt dyr för en studerande är den.

Innan medicineringen sa jag åt samtalsterapeuten att jag inte kan fatta hur människor kan gå runt och leva sina liv utan att varje vaken sekund vara upptagna av faktumet att allt de älskar kommer att dö. Två veckor senare var det annat ljud i skällan. Nog kan man tydligen leva utan att detta faktum är top of mind ändå. Doshöjning, två veckor senare: ta det med en klackspark, nobody gets out alive. Man får se till att göra något skoj medan man själv och dom man gillar är här.

Det fixade verkligen inte allt i mitt liv, visste fortfarande inte att jag var på villovägar karriärmässigt, och hade fortfarande destruktiva beteendemönster som jag inte lagt fingret på än. Voxra gjorde det dock fullt möjligt att aktivt njuta av livet, och det blev en uppåtgående spiral som tog mig genom studierna och sedermera till Holland.

Typ två år senare tänkte jag att det är onödigt att betala dyra pengar ifall jag klarar mig utan tabletterna vid det här laget. Bodde i Utrecht och fick sjukvård ersatt av FPA till samma grad som i Finland (EU <3), men det blev alltid till att förskottera och skicka in blanketter. Studerandelikviditeten tål inte så mycket, du vet. Trappade således ner i samråd med husläkaren i NL och tog det sakta. Riktigt sakta. Överdrivet sakta, på hennes begäran. Hon ringde mig nu och då för att kolla hur det gick, svarade alltid samma sak, ett ärligt ”jag känner ingen skillnad”. I januari 2016 var nedtrappningen helt klar, och i början av februari 2016 färdigställde jag en tillvalskurs i Medicinal Chemistry.

Sen… hände det inte så mycket. Vikten kröp sakta uppåt. Motivationen började tryta. Färdigställde inte slutrapporten från mitt första internship. Månaderna gick, studiestödsmånaderna tickade, sambon for till sitt eget internship varje dag, fortsatte själv sova när han for på morgonen och satt alltid framför datorn med en uppsjö parfymprover när han kom tillbaks på kvällen. Han reagerade till sist med att bli passivaggressiv, vi sög båda på att kommunicera. Kände mig inte nedstämd egentligen, det fanns faktiskt inget som visade på att denna stagnation skulle bero på att jag hade slutat ta Voxra. Kokta grodan och allt det där.

Nu, rond 2, kan jag liksom finna mig själv småleendes av välmående och allmän förväntan. Nyfikenhet på framtiden. En självklarhet i att den är ljus, att livet är värt att leva trots elände, att jag kommer att klara av att skapa en trevlig tillvaro över tid. Hade faktiskt helt glömt bort hur det känns. Det var inte förrän jag dessutom klippte Lyrican för snart en månad sen som det riktigt lyfte. Kan fortfarande gråta ibland, tack och lov, men isåfall av en konkret orsak. Senast av empati för Elizabeth II när makens begravning sändes i liveradio. Jag och T skulle precis stiga ur bilen i Tescos parkeringsgrotta, men fick lov att samla mig en stund istället. Vädrade känslorna, tio minuter senare hade jag dendär förlösta post-gråt-känslan i kroppen. Ingen ihållande avgrundssorg. Ingen despair. Tröstande neutralitet. Vissa tycker Voxra är rävgift som de inte skulle önska åt sin värsta fiende, men den är som gjord för mig. Your mileage may vary.

Smooth sailing

Ryggbygge av rang, bara för att målningen länge varit en favorit. Saturno Buttò.

Gjort idag: blivit glad över att Emma Knyckare svarade på ett ärligt och något utlämnande meddelande jag skickade åt Flashback Forever-podden via Patreon, varma smörgåsar, preppat D&D-session och lett den. Samt ritat två scener till, dvs. 37 sekunder animation gjord totalt nu. Hur många timmar har man inte sänkt för att få det till stånd?

Idag är det också två veckor sedan jag började medicinera igen (tack Indien) och därmed dags för doshöjning enligt samma schema som följdes 2013. Har definitivt märkt av ökad energi i vardagen, vissa saker har börjat gå på automatik.

Den enda biverkningen som märks av i dagsläget är käkspänningar, vilket jag också får av Lyrica. Tårta på tårta i den bemärkelsen, slocknar man utan bettskena får man fan i mig sota för det dagen efter. Men även under dagen får jag massera under kindbenet och påminna käken om att tänderna inte ska röra i varandra vanligtvis. Ändå ett litet pris att betala för avsaknad av helvetesdippar på eftermiddagen. So far so good.

Stourbridge

Tre snabba på väg hem med fyra Aldi-påsar. Underbar art deco-gate förstås, svag för det. Blir inte klok på den brittiska himlen, hur kan den vara så ljus och så jämngrå samtidigt? Lyckades nästan vricka foten på trottoaren nerför backen och föll i en trappuppgång, vet inte vad motoriken felar men humöret är på topp och har varit sen igår. Bipolär? Typ två?

Ordentlig mängd folk i rörelse i centrum idag på en lördagsförmiddag, alla har förstås mask. En del äldre flanörer som inte tycks vara ute för att uträtta ärenden, de spatserar runt och sätter sig ner ibland, räknas väl som motion. Det är tänkt att lockdown ska fortgå tills åttonde mars (åtminstone). En månad till måste man väl orka med, vaccinationerna går undan.

Dagens tack riktas till apotekskedjan Boots för detta illröda klistermärke både på framsidan och baksidan av påsen med Lyrica:

Här går jag och har inget att dölja, men alla vill kanske inte skrika HÄR GÅR JAG MED KNARK I PÅSEN. Inte minst för stöldrisken, beroende på var man befinner sig. Relativt lugnt här i trakten dock, så låt gå.

Sifferkänsla

Vågen visar 94 kg. Som mest har den visat 97 kg (september 2017) och som minst 67 kg (oktober 2013). Jag är 173 cm lång. BMI: 31.4, grav övervikt. Som minst 22.3 i BMI, i mitten av vad som räknas som hälsosamt. Var man lyckligare då? Nä, grät hela tiden och blev till slut satt på antidepp. Var man hälsosammare då? Åtminstone mer aktiv, tränade varannan dag först hemma och sen gymkort vid ett sketet gym i Pansio. Åt knappt grönsaker och levde på subventionerade måltider från studentlunchrestaurangerna i Åbo. Hemma främst kvarg och proteinpulver med tärnad frukt, plus hetsätning (främst godis). Blev aldrig bulimiker, tack och lov.

Konstens Natt i Vasa, augusti 2014 just innan hollandsflytten, feat. exets jesushand.

Har ändå aldrig lyckats se en skillnad i spegeln, och då har vikten alltså pendlat 30 kilo. Samma svaga missnöje oavsett om målet var att tappa fem kilo eller tjugo. Ständigt projekt av Sisyfos-modell. Märker inte när jag går upp eller ner, bara om jag blir fotograferad. Då kommer skammen. Bilden i huvudet överensstämmer inte med vad linsen fångar, och då blir det åka av igen.

Vet nog hur det har gått såhär. Hämtmat och skräp man vräkt i sig under lockdown, arslet parkerat i stolen. Det går alldeles utmärkt att vara en fet vegan. Lyrican gör sitt också vid långtidsanvändning, viktuppgång är en klassisk biverkning och en del av orsaken till varför jag vill trappa ner och helst sluta. Jag är jag oavsett vad vågen visar, men det är så tröttsamt att släpa på extrakilon. Saknar känslan av att flyga upp för trapporna vid Utrecht Centraal i sneakers och tighta jeans, låren gnids minsann inte mot varann. Skillnaden känns, även om jag inte ser den.

En låda fredagsmys

Trevligt att vakna med sol imorse. Gjorde mycket för fredagskänslan, speciellt eftersom dagarna inte är så avskärmade just nu.

Hade nyss fransklektion med A över Discord. Har man lärt sig flera språk utöver modersmålet kan man lika bra lägga till ett till, tänker jag. Jobba med sina styrkor, använda resurser i omgivningen. Annat är det om man inte studerat ett främmande språk tidigare och ens modersmål de facto är lingua franca. Lär T svenska som bäst eftersom han tyckte det var dags, men jag har inte riktigt hittat en undervisningsmetod som klickar. Försökte med modell efter de holländsklektioner jag tog i vuxen ålder med följd att han kände sig som en dum skolpojke och tappade modet. Duolingo är en bra bas, men utan andra kontaktytor till språket blir det lätt ytligt. Nytt försök nästa vecka: en halvtimme då vi bara talar svenska. Hoppas att tröskeln blir lägre på det sättet. Tips mottages gärna.

Gör ett försök med 300 mg Lyrica denna vecka, har legat på 450 mg hela förra veckan (ner från 600 mg, vilket är dygnsdosen jag har utskriven). En snabb nertrappning, får se om den håller. Medicinen gör inte så mycket längre eftersom jag har blivit för tolerant och jag vill därför återgå till att endast ta vid behov. Det är inte roligt att börja dagen med abstinens, bara fibro-stelheten räcker långt. Klarade mig bra med vid behovsdosering innan jag började jobba på apoteket, då blev det både dos- och frekvenshöjning. Hade som rutin att stiga upp fyra timmar innan jobbet och läsa en bok i badkaret för att låta musklerna slappna av tillräckligt för att klara av dagen. I backspegeln är det förstås helt galet att någon med mina symptom ska springa runt på stående fot i nio timmar, men vägrade förstås att acceptera mina begränsningar. Att vara ”normal” smärtade mindre. Tills det inte gick.

I Storbritannien säljs både kodein och dihydrokodein med paracetamol receptfritt över disk på apotek, i tablettform (!). Helt galet. Förvisso i rätt små doser, men nätet florerar av guider hur man kan filtrera bort lejonparten paracetamol hemma i köket genom att utnyttja löslighetsskillnaden i kallt vatten (cold water extraction, CWE). Bättre det än att folk pajar levern vid överdos, men bäst vore att göra alla opioidpreparat receptbelagda. Minns en ung kille som kom in med luvan långt nerdagen i pannan och frågade efter Nurofen Plus varje fredag, det var hans fredagsmys. Började till sist plocka fram en låda åt medarbetaren vid disken genast jag såg honom i dörren. I Finland skickas man hem från betydande tandläkaringrepp med recept på Burana 600 mg och folk behandlar det som om det vore OxyContin. Viss skillnad.