Hat i blick och paita

Hittade och fotade denna bild när jag började reda upp på vinden i barndomshemmet efter uppbrottet med senaste exet sensommaren 2017. Den är tagen på kamarin hos mormor på Brändö i Vasa. Ser ut som julpapper i bakgrunden, men det är inte julafton, för det var bara jag och morsan där. Möjligen var vi i färd att slå in några nyinhandlade julklappar. Tröjan jag har på mig samt hårfärgen daterar iallafall bilden till 2003, alltså är jag tretton år. Det var definitivt mormor som tog bilden.

När jag tolkar ansiktsuttrycket ser jag en kombination av sorg, äckel, hat och försvarsställning. Det är för mig klart som korvspad. När morsans ögon föll på bilden medan jag städade på vinden, fjorton år efter att bilden togs, sa hon spontant ”oj vilken fin bild på dig!” och jag tänkte are you fucking serious right now. Tänker rätt ofta på engelska när oväntad ilska väller upp.

Har konstaterat att det i princip finns två alternativ om man under uppväxten är van vid att bli misstolkad, missförstådd, ifrågasatt, bortviftad eller annars bara ej respekterad. Nu snackar jag alltså inte om något jävla teini NI FATTAR INGENTING!!!! *smäller i dörren för utebliven skjuts till Åminne/Fagerö*, utan om grejer som utan överdrift angränsar till psykisk misshandel, om så i rent oförstånd.

Antingen slutar man lita på sin egen upplevelse och antar att andra vet bättre/att det är något fel på en, eller så tar man upp svärd och sköld och antar att man kommer få slåss för sin sak med precis alla man möter. Själv gick jag från ledset barn och det första alternativet till arg postpubertal tween och därmed det andra alternativet. Jobbar fortfarande på att slipa ner taggarna, och då är jag alltså trettioett år fyllda.

I båda fallen är det vanligt att bli rörd när någon faktiskt fattar. Det kan till exempel handla om att man äntligen får en diagnos när omgivningen och även tidigare läkare har varit totalt oförstående. Förvåningen i att plötsligt bli bemött med ett jamen det är ju självklart istället för att bli ifrågasatt är en chock i sig. Ren förlösning.


Vad står det då på paitan?

Något jag faktiskt kan skratta åt i backspegeln. Lät trycka upp denna tröja hos ett litet tryckeri i nejden eftersom Avril Lavigne var ett av mina stora hatobjekt. Det var viktigt att ta ställning mot hennes poppiga försök till skejtpunk. Minns också att bandet Good Charlotte gjorde mig vansinnig, och jag måste ha ägnat timmar åt att svara i varenda tråd med titeln ”Är GC punk?????” på SVT-communityn Spinn, det var nämligen ett ämne som återkom ofta. Lyssnade själv mycket på en bränd MP3-skiva med Asta Kask och annan svensk 80-talspunk vid tillfället, vilket givetvis gjorde mig till en bättre människa.

Jolt Cola-burken är definitivt arrangerad för bildens skull, de sålde dem vid simhallen i Vasa av alla ställen, så det var svårt att få tag i. Mina svenska datakompisar snackade dock regelbundet om Jolt, och drycken nämndes ofta i låtar av skämtgruppen (?) mIRCwar med Perrra i spetsen i samma andetag som LAN, Quake, MMX, mIRC, warez, nukes, takeovers och andra självklarheter. Svinhög koffeinhalt så man orkar programmera hela dagen och lira Quake natten lång. Y2K-nostalgin har ju varit ett faktum ett tag, kanske man borde försöka få tag i en burk?

Spikat

Talade med brorsan i två och en halv timme idag, det räckte ingenstans. Behövs mer än så för att summera tre årtionden, särskilt med någon som tänker som han gör. Väldigt associativt utan mycket till konventionell struktur. Kändes bra efteråt. Stjälpte därefter i mig en soygurt och hoppade in i veckans Teams-möte med terapeuten.

Nästa session blir om en månad, och det blir minsann inte vilken session som helst. Hon vill testa huruvida EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) skulle kunna bita på de pre-verbala känslorna av hopplöshet, frustration och desperation som man har dragits med sedan treårsåldern. Har förstås lekt psykonaut i mitt liv och även doppat tårna i veterinära anestesimedel, så viss erfarenhet av intensiva upplevelser har man tillskansat sig under åren. Ändå smånervös, men inte rädd. Redo.

Otröstlig?

Igår på kvällen kände man sig samlad och stark nog att ta sig an ett och annat (och en smula uttråkad, bör medges). Det är som bekant bäst att smida när järnet är varmt, så skickade ett WhatsApp-meddelande åt brorsan där jag berättade att jag helt enkelt inte orkar svara/reagera på allt han skickar/länkar åt mig eftersom jag fortfarande hyser djupt agg för det han utsatte mig för under uppväxten.

Detta har han vetat om sen förr, inte en total överraskning, men tror fan det är första gången jag har uttryckt det så direkt. Lade förstås till att jag har dåligt samvete över att jag känner så också. Han har uttryckt att han ångrar och mår dåligt över hur han som sex år äldre storebror konsekvent tryckte ner mig i skorna, men det betyder inte att mitt inre barn har förlåtit honom.

Fångad i farten, i full färd med att peka finger, anklaga och se till att lillasyster inte ska få för sig att hon är något.

Länge fnös jag åt uttryck som inre barn, tänkte vad fan är det för trams. Men under färden (bra låt annars) har det framkommit med all önskvärd tydlighet att hon finns, och hon är inte glad över att ha blivit förnekad i årtionden. Vart skulle hon ha tagit vägen? Klart hennes upplevelser finns i det undermedvetna, och hon har pockat på uppmärksamhet, tålmodigt, genom alla år, rentav i lågstadieåldern minns jag att det sårade småbarnet fortfarande satt där, då mer närvarande, med åren mindre akut, mer som en kronisk inflammation som ser till att vissa saker gör mer ont än de borde.

Också orättvist att lägga allt på brorsan, en individ minst lika sårad som jag (antagligen mer), som till skillnad från mig inte har kunnat glida på räkmackan läshuvud och därmed haft det ännu svårare att hitta en plats i livet. Morsans förlossningsdepression när jag föddes och sedermera burnout när jag var tre år predisponerar också för envisa depressiva drag, det finns det gott om forskning på. Allt det här vet jag ju rent rationellt, men det skiter det inre barnet i. Jag hoppas kunna trösta denna lillflicka slutgiltigt medelst terapi. Jävlar vilken befrielse det hade varit.

Nästa session är om en timme. Finns nog gott om stoff att avhandla denna gång.

Pressade till gränsen

Läser en artikel på Svenska Yle om barn och unga som mår skit under pandemin. Enligt skolpsykolog Nina Forsten-Lindman är det främst de högpresterande eleverna som tappar hoppet och hänfaller till självskadebeteende. Det handlar alltså om de som har talang och/eller driv, de som borde ha det bäst förspänt i framtiden, de som har bäst chans att bounce back efter pandemin. Det är dessa elever som mår sämst, känner att allt är meningslöst och hänfaller till depression.

Grejen är väl den att usel självkänsla lika väl kan yttra sig genom att se till att få högsta betyg som att skita i skolan. Om man gör högpresterande till en identitetsmarkör bäddar man för problem vid bakslag, för de kommer, ibland för egen maskin, ibland genom faktorer man inte kan kontrollera (läs: pandemi). Behovet att prestera går ofta hand i hand med en ängslighet över framtiden, ”om jag inte presterar kommer jag inte lyckas i livet, om jag inte lyckas är det mitt eget fel, om jag inte lyckas är jag värdelös”.

Ibland är det ett eget påfund, grundat på attityder som man snappat upp över tid (meritokrati), ibland klargör föräldrarna det med all önskvärd tydlighet. Ibland kan det handla om att man råkat ha det lätt för sig som barn och därmed stakat in sig på ett spår som man sedan känner sig tvingad att leva upp till (skyldig).

Bild: Mostphotos, Svenska YLE

Den bild av familjesituationen som framkommer hos dessa elever är för övrigt hjärtskärande. De vill uttryckligen inte oroa föräldrarna, de vill inte vara ytterligare en stressfaktor som kräver tid och uppmärksamhet. Mor- och farföräldrar däremot ”har alltid tid, orkar lyssna, där får man vara liten och behöver inte prestera”. Detta är alltså rena citat. Vad satan.

Det tjatas om resurser allstans i landet, konstanta skriverier om att barn- och ungdomspsykiatrin samt psykiatrin överlag har för få medel och att köerna är långa. Förvisso är det bra att detta uppmärksammas, men vet faktiskt inte hur bra det är att mala på om det i all oändlighet. När jag själv är på botten vill jag inte ta upp resurser på bekostnad av någon annan, fastän jag skulle behöva dem, för det hamras konstant in hur lite det finns att ta av. Det är de som mår så skit att de känner att de inte vill belasta systemet eller inte förtjänar hjälp som behöver den som mest.

Bild: Tiina Jutila/YLE

Ett av standardsvaren till frågan varför unga mår så dåligt är för mycket skärmtid. Jag hävdar bestämt att det är ett symptom och inte en orsak. Det finns de som har ”tappat hoppet och hatar allt”, instängda på sina rum med dator, platta och telefon. Forsten-Lindman föreslår stödpersoner som ”drar med dem någonstans”. Hur hade man reagerat om någon man inte hade förtroende för skulle komma och försöka aktivera en? Mer cynicism, antagligen.

Hon tycker också att det är viktigt att unga har något att engagera sig i och kämpa för, typ ”mänskliga rättigheter eller ”klimatfrågor”, för man måste ju ha något som är så omöjligt mycket större än en själv att ytterligare bry sig om utöver skola och ett fullspäckat schema med fritidsaktiviteter. Visst?

Det här ska du leva upp till, men kom ihåg att du duger som du är.
Ditt välmående är viktigt för oss, men barnpsykiatrin har vi flyttat bort från orten.
Se nu till att studera så du får ett jobb, här är en lista på annonser.
Ja, de har i snitt tvåhundra sökande var, men du kan bli vad som helst.
Lyckas du inte är det ditt fel, du har inte jobbat hårt nog.

Fy fan.

Grämelse

Nils Olof Bonnier. Bild: SVT

Fortsätter leva ställföreträdande genom SVT Play och ser K Special: Konstnären som försvann (2012). En besynnerlig historia om den unge konstnären Nils Olof Bonnier (ej från förläggarsläkten) som år 1969 försvinner på en finlandsfärja på väg hem från en resa till Leningrad med studiekamrater från Valands konstskola i Göteborg. Merparten av eleverna på skolan är en del av den blodröda våg som då sveper över studentrörelserna, men Nils Olof vill något annat med sitt konstnärsskap.

På senkvällen häcklas han samt studiekamraten Ingrid Olson av en enad front uttalat kommunistiska elever på Valand i en hytt på färjan. Det sista som sägs innan de båda reser sig för att gå är här ges ingen pardon. Ingrid ser hur Nils Olofs tårar börjar rinna och tänker att han nog inte vill att hon ser att han gråter. Hon följer därför inte efter honom när han går. Något hon har ångrat i femtio år nu.

Tom Paxal. Bild: SVT

Den finlandssvenske matrosen Tom Paxal är den siste som ser Nils Olof i livet. Paxal tar den sista nattrundan vid arbetspassets slut och ser den unge konstnären stå lutad mot relingen, tittandes ut över havet. Hans första instinkt är att gå fram och prata för att försäkra sig om att allt är okej, men han övertalar sig själv att arbetspasset är över och att han inte ska börja leka privatterapeut. Vid ankomst i hamn på morgonen är Nils Olof borta.

Minns att vi diskuterade just detta, den nordiska benägenheten att låta upprörda människor vara ifred och inte ”lägga sig i”, på något av de europeiska historieseminarier jag deltog i för sisådär tio år sen. Dessa seminarier hade deltagare från kring tjugo olika europeiska länder, med den gemensamma nämnaren att det för de allra flesta kulturer var en självklarhet att inte lämna en upprörd människa ensam. Grejen är nämligen den att det här med att ”lägga sig i” heter civilkurage och räddar liv.

Samaritans har kört en kampanj om det i UK, Small Talk Saves Lives, med förslag på hur man kan närma sig någon i en dylik situation. Lita på din instinkt och var djärv. I värsta fall sitter du nämligen där och grämer dig. Vilket jag själv också har erfarenhet av. Kan bli ett inlägg om det någon dag.