Där kylig vind ej blåser

Nu är det som så att det lackar mot våren, kände det för första gången idag. Vår innebär nerförsbacke på ett sätt. Tänker på morsan och hennes klasskamrater som rutschade nerför skolbacken på sina inplastade läroböcker vid skolårets slut när det begav sig. Tjohej, nu sticker vi, dra åt fanders. Den energin har man ännu i sig. Seasonal affective disorder så det sjunger om det, på gott och ont. Får bli en måtta på det här med att slänga sig med diagnoser, för övrigt. Det alienerar lika mycket som det förklarar om man viftar med dylika flaggor för ofta.

Mer oroande är att Nordirland nyss förlängde sin lockdown till första april, men lågstadieelever ska återgå till vanlig skolgång åttonde mars. Vet inte vad England kommer göra. Innan flytten förekom UK som en enhet i sinnet, men det har klarnat att det faktiskt rör sig om fyra länder som inte alltid drar åt samma håll. Kanske det är en del i varför en knapp majoritet tyckte att man klarar sig utan EU, det är liksom inte bara en ö mot fastlandet utan fyra unika nationer, the Home Countries.

En knapp majoritet ansåg att de kan och ska sköta sig själva. Nationalromantisk tanke med katastrofala följder förstås, behöver inte gå in på den fars det blev. Råkar ju vara tillsammans med en mycket EU-positiv skotte så ingen konflikt i den frågan. Majoriteten av Skottlands befolkning vill som bekant inte gå ur. Skottlands First Minister har pratat om en ny självständighetsomröstning, nej-sidan vann nippa nappa sist om ni minns, får se hur det blir med det.

Nåja. Blir det en månad lockdown till ända in i april kan det gå lite som det vill med psyket alltså. Har dock tagit saken i egna händer och rustat upp. Fler soltimmar på eftermiddagarna hjälper också, samt 100 µg D-vitamin om dagen (4000 IU). Rita, rita, rita. Är glad att det perfekta öppningsspåret uppenbarade sig i en hög med tusen MP3:or från en samling som tillhör en person som inte är i bilden längre. Måste skriva ett inlägg eller två om Grateful Dead annars, en del historier på lut där.

Existentiella plättar

Vaknar, humör: urvriden disktrasa. Tryck över tinningarna som huvudvärken när tårar tagit slut. Ögonen bränner som vid läggdags och skiter i att det är morgon, tröttheten går inte ur. Tänker någonting, vad som helst, följdfråga: stämmer det här? Är det här sant? Vad är bevisen för och emot? Är det sanningen, den slutgiltiga?

Ett ständigt sökande efter en objektiv sanning att landa i. Oförmågan att acceptera något utan att först ha synat alla tänkbara vinklar och sen tänka ihop några till, för det finns alltid fler. Analysera allt. Varför valde jag den vänstra soygurten istället för den högra på hyllan i kylen imorse? Du har ju arrangerat dem efter datum, vänster-höger, antagligen för att läsriktningen går vänster-höger. Men jag är ju högerhänt, vore det inte lättare och mer intuitivt att ta den högra? Borde de alltså arrangeras efter datum höger-vänster? Vore det mer effektivt?


Igår var det iallafall fettisdag, eller pancake day som det kallas i UK. Orkade inte börja baka nå fastlagsbullar slash semlor så blev att ta seden dit man kommer. Använde mig av ett recept på ICA:s hemsida, men hade inte tillräckligt med sojamjölk i kylen så det blev hälften vatten och en aning mer mjöl och bakpulver. Blev bra, inget fett i smeten men stekte i en tesked olja styck.

Lärde mig också att T inte är ett fan av plättar alls efter att jag hade stekt upp åtta stycken, så det blev plättfest for one, inte mig emot. Så nöjd i magen har man inte känt sig på länge. Kortvarigt, men en ljusglimt ändå. Cirka 1100 kcal gick det loss på med sylt och vegangrädde inkluderat. Blev havregrynsgröt med proteinpulver till middag, landade på plus minus noll för dagen. Ikväll blir det att släpa sig ner till garaget igen, ser verkligen inte fram emot det alltså. Får lita på att det blir annat ljud i skällan efteråt.

Blomma ut, igen

Oktober 2017.

Haha, något av en emotionell bergochdalbana igår kan man säga. Terapeuten ringde oväntat och bokade in en terapisession samma dag, hon var sjuk förra veckan. Tyckte inte sessionen ledde någonstans, mycket ostrukturerad, förstod inte riktigt vad pointen var. Tror inte vi förstår varandra så bra. Hon bad mig skriva ett mail åt henne, i vilket jag ska lägga fram vad det egentligen är jag vill få ut av terapin.

Avslutade samtalet, slängde mig på soffan med ett sammelsurium känslor som urartade i stor sorg. Det kändes bokstavligen som någon hade dött. Har nog inte känt så sedan Nemesis gick bort för snart… sju år sen (!). Grät okontrollerat, hulkade, snor, hela paketet. Gick ner till garagegymmet kring kl. 18, trött och urladdad som ett passerat åskväder, kom ut en och en halv timme senare och kände mig lätt i sinnet. Endorfiner och neurogenes, icke att underskatta.

Maj 2017.

Mer stabil idag, hittills. Har fått en retroaktiv klumpsumma inbetald efter som jag fick för lite i bostadsbidrag under två månader. Hälften kommer gå till T som stod för hyran en månad, en del går till namnbytet. Magistraten ska ha 110 euro, sen blir det att skaffa nytt pass och körkort. Har meddelat föräldrarna om det, tror inte de förstår riktigt. När en förhoppning om att kunna förklara varför jag har gjort mina val, att slutgiltigt kunna förmedla, att få ett ”vi förstår precis”, men det kommer aldrig hända.

På ett sätt skulle ett direkt fördömande vara skönt. Åtminstone lättare att handskas med än försiktig förbryllning. Upplever att de har en hållhake på mig fortfarande, trots att jag är vuxen, och den är konstruerad enligt egen ritning, av skuldkänslor och plikt och skam. Känslan av att de kan sätta dit mig om de vill. Känslan av att man skulle blivit annorlunda, att de gjorde vad de kunde. Känslan av att folk har haft det mycket, mycket värre under uppväxten. Känslan av att inte ha rätt till sin historia och sina upplevelser. Känslan av att vara orättvis och krävande och bortskämd, de som gjort så mycket för dig, vad fan har du för rätt att komma och klaga. Den hållhaken är ett jävla ok att dras med. Varje dag.

Overload

Ett klassiskt brädspel för en spelare, alla åldrar. Oktober 2019.

För mycket på schemat. Duscha, blogga, promenera, laga lunch, äta, förbereda terapi, ha terapi, telefonsamtal med Work and Health Programme, träna, fransklektion, laga middag, diska, lägga in beställningar, kolla Traceroute med A. Måste klämma in några ritade framesTrevor Bock också. Hur fan orkar folk? Håller på med punkt två just nu och är redan lite småsliten efter att ha rakat kroppen och tvättat håret. Vad satan. Då förvärvsarbetar jag inte ens. Kan inte föreställa mig hur det vore att lägga in heltidsjobb + transporttid + barn i ekvationen också.

Det finns alltså folk som jobbar 40 h, kör en timme till och från jobbet, tränar, sköter hushåll, har barn och studerar deltid. Fattar inte det alltså. HUR GÖR MAN? Superkrafter? Eller kanske man kan göra sånt om man inte är en deprimerad aspergian med nervsmärta? Voi om man inte skulle dras med denna genomträngande matthet. Göra vardagliga saker per automatik och inte som nu, ståendes i startblocket för hundra meter häck.

arg.png. November 2017.

Väntat på antidepp i snart fem månader nu, en medicin jag haft förr och som funkar hyfsat. Skrivs dock inte ut för depression i UK, endast för nikotinavvänjning, så den måste skrivas ut off-label. Husläkaren kan inte göra det, krävs en psykiatriker som är okontaktbar. Hade medicinen både i Finland och NL, så har förstås rett ut möjligheterna att få den därifrån, men det finns inte pengar till det på långa vägar. Tack Brexit.

Vid den här pointen överväger jag att testa något annat. Vill förstås gärna ha en medicin som är bekant och har funkat förr, ställer mig skeptisk till att pröva ut något nytt, men det börjar fan bli nog nu. Allt som har viktökning och nedsatt lust som biverkning är uteslutet. Har redan testat en lång rad preparat i mitt liv, måste undersöka en av de nyare, atypiska medicinerna. Det ska fan i mig gå vägen.

Tjusigt krus och Lugn

Onsdag. Skickade ut coronatesterna igår, borde komma svar denna vecka. T är fortfarande sjuk och behöver sin Ventolin-inhalator oftare, jag känner mig lite bättre.

Måste annars se till att fixa en permanent så fort frissorna öppnar igen. Det här stripiga, urtvättade fanskapet går ju inte alls an. Krävs en mer luttrad frisör, de yngre förmågorna fixar främst spikrakt Kardashian-hår. Tar en fyra-fem timmar, man får sitta vackert och bli ledd likt en åsna mellan salongsstol, tvättställ och vad de där cirkulära mommo-hårtorkarna nu heter.

En gång for jag till en koreansk salong i Utrecht, billigast i stan, med en sextondel av ett sönderklippt fentanylplåster under läppen. Satt där och noddade medan tre unga tjejer gjorde jobbet, mysigt var det och bra slutresultat. Har dock aldrig varit så intresserad av hår egentligen, ser det som ett nödvändigt ont. Smink är mer min grej. Kompetensen slutade dock utvecklas runt 2010, med resultat därefter. Face of the day i mac_cosmetics-gruppen på LiveJournal-nivå. Har inte en chans mot dagens Youtube-tjejer (och killar!) och deras drag-sminkningar, för det är det ju.


Såhär ska det se ut. Snygg färg, fan. September 2018.

När alltid en förhoppning om att aktivera Jessika Gedin-mode när det permanentade håret borstas ut, men det blir alltid mer Kristina Lugn (RIP), så borstar är bannlysta.

Egentligen vill jag rapportera att jag såg Lugn bara Lugn (2020) på SVT Play häromdagen. Har inget personligt förhållande till Kristinas verk förutom ett par dikter som en del av modersmålsundervisningen på IB-linjen i gymnasiet. Vill minnas något om Gogols sträva kappa, men det tycks vara ogooglebart. Formuleringen fastnade iallafall i minnet.

Det som slår mig med dokumentären är hennes likheter med min mormor och min svårt schizofrena moster, båda två numera framlidna. Rödlättheten, ansiktsuttrycken, cigaretterna, hennes släpiga sätt att prata, bensorörelserna, nyckfullheten – ur munnen kan det komma lite vad som helst om det vill sig, från en sak till en annan. Mormor gick på Temesta i fyrtio år, känner igen det. Känsligheten som står att läsa i ansiktet, det exakta uttryck jag sett på bilder av mostern som yngre och som går igen i mig. Det brådmogna, tonårsmässiga som blir kvar upp i åldern. Som jag har skämts för det, men det är fan i mig ett arv att förvalta. Ränderna går aldrig ur. Sluta skrubba.