Coroney-scare

Oroväckande låg energinivå idag redan från morgonen, dåligt tecken. Förvisso rätt sliten och meh igår men hanterbart, idag inte riktigt. Ligger i badet, hudtonen är kokt kräfta och illamåendet sprider sig, så hett måste det vara. Inga kemiska laborationer för egen hand som kan ha orsakat denna matthet, känns orimligt. En flaska vin och ett par öl en lördag torde väl inte förorsaka en tvådagarskrabbis? Så gammal är man väl inte, eller?

Telefonen ringer, upp och svara, privat nummer, Salford Psychiatric nånting nånting, terapeuten har sjukanmält sig och ställer in dagens session. Lättnad. T har för övrigt haft medelsvåra förkylningssymptom i två dagar nu, kommer garanterat ärva smittan. Är det det som spökar? Är det corona? Ingen skillnad, vi har tillräckligt med mat för att självisolera i tio dagar. Ska man testa sig? Jo, måste man väl. Klick klick klick, så var hemmatest beställt för oss båda. Inväntar.

Mer skåpmat. Coffee is one hell of a drug. Sensommar 2017.

Spridda skurar

Böcker (och en manual) som betats av i badet på sistone.

Mycket gråt i badet igår på eftermiddagen och kvällen. Morgonen och förmiddagen har alltid varit mer stabila så länge jag kan minnas, det är när kvällen kommer och speciellt övergången från dag till kväll som det kan bli svårt. Kan inte utesluta att det är opioidreceptorerna som spökar, men fysiskt känns det ändå helt okej, så betvivlar. Har landat i förklaringen att kvällens intrång påminner om tidens gång, en dag är till ända, vad har fåtts till stånd? Hur mycket har lagts till på progress baren? Oftast missnöjd, otålig, vill komma till målet nu nu nu. Minns inte när man var nöjd sist. Däri ligger problemet. Självkänsla, detta förbryllande koncept.

Läste om The Psychedelic Experience, länge sen sist. Betade av känslor och bad T om papper och penna där jag låg i badkaret. Allt från var jag för aggressiv under senaste Heroes 3-matchen och avskräckte de mer ovana spelarna till direktkontakt med det inre småbarnets sorg. Det är inte något dåligt, det här med att känna. Det är hjälplösheten inför känslorna och instinkten att fly som är problemet. Turn off your mind, relax and float downstream. Eller bara på stället, i ett kar.

Lemonad

Oktober 2017. Då var det paha.

Teams-möte med nya terapeuten, round 2, FIGHT! Spontan tanke: om man var 60+ och KBT-terapeut hade man nog haft liknande framtoning, dessvärre. Precis på gränsen till översittarattityd och klapp på huvudet men tillräckligt med jävlaranamma för att få något till stånd, och så lite empatiströssel på toppen. Såja.

Fick förklara varför apoteksjobb gör mig så slutkörd, ett hundratal olika kunder vars utstrålning och kommunikationssätt man ska identifiera och sedan härma i den egna rösten och ansiktsmimiken på daglig basis. Både bättre och värre att göra det per telefon, endast röst-input att koncentrera sig på men samtidigt ingen annan information. Så länge pregabalinet faktiskt funkade var det helt okej, ibland till och med roligt när man fick flow och kände någon sorts yrkesstolthet, men när toleransen steg tog det stopp även fysiskt.

Hon rekommenderar en officiell Asberger-diagnos. Är benägen att hålla med. Tänk att det skulle dröja tills man var 30. You have a very particular way of communicating.

Kom att tänka på en föreläsning av Temple Grandin som A länkade åt mig för ett tag sen. Klart att man ska jobba på sina svagheter, men fokus bör ligga på att utnyttja sina styrkor och förbättra självkänslan. Det man är skit på är det bättre att någon annan gör. Finns väl möjlighet att skapa sin egen nisch nu mer än någonsin, bara man får för sig att man är värd ett drägligt liv. För det är man.

Huvet högt

Idag är man rätt bränd i skallen. Ögonen svider och det sprakar lågfrekvent i tinningarna. Något överraskande inte på grund av gårdagen, den tog faktiskt inte som den skulle. Var rent objektivt trevligare att ta en match Heroes of Might and Magic III med finländska bekanta på eftermiddagen. Laddade upp med starköl, té och ny coil i vapen (we get it, you vape). Fyra timmar satt vi och kom ingenstans. Mysigt som fan.

Har inte dugt till mycket förutom att ligga i badet och läsa idag. Imorgon ringer de från någon sorts psykiatrisk service (har blivit runtbollad tre gånger, minns inte vilken i raden) för ett intagningssamtal. Grunden till att bli bättre är att agera, att ta ansvar för sitt mående och sin situation. Vägra offerkoftan. Trivs inte i den, slår bort den när den erbjuds, möjligen to a fault. Det är dock lätt att hänfalla till navelskåderi under lockdown, man har bara sitt bo och sina tankar och förslappningen gör det mesta jobbigt eller tråkigt. Man ser inte möjligheterna, ältar gammalt skit. Uppehåller rutiner för att inte rosta helt, men det är fan svårt. What’s the point? Väntat fyra månader på antidepp nu, följer upp så ofta jag täcks, inser att det är pandemi och att resurserna är knappa och att det finns folk med större problem. En dag ska det lossna.