Eldigt och Elsa

Vet inte riktigt vad som har hänt, men något slog helt klart slint sommaren 2018. Det var en ytterst varm sommar, med kvalmiga inomhustemperaturer som följd. Tror det var då jag första gången märkte att jag fann någon sorts… pervers njutning i det.

Det eldade på temperamentet, och då menar jag inte HUR SATAN E DE TÄNKT MAN SKA SOV???????, utan sådär stereotypiskt sydländskt lidelsefullt. Kanske var det kratomet som spökade, eftersom det bokstavligen används för att förbättra arbetsförmågan i gassande sol på vissa håll i sydostasien. Kolla in knappnålspupillerna.

Nåväl. Med anledning av det ovanstående tycker jag på något skevt sätt att det är lite najs att inomhustemperaturen har snittat på 27 grader de senaste dagarna (denna gång utan kratom). Med söderläge i huvudrummet blir det växthusvarning trots försök att stänga ute värmen med persienner och stängda fönster, så har förlikat mig med korsdrag istället. Tål värmen, men inte när det är kvavt. Har lyckligtvis inte panikångestsyndrom, men två panikattacker har jag haft i mitt liv, och kvavt har det varit båda gångerna.

Idag dök det också upp ett paket som innehöll salmiak och två virkade dukar. Det förstnämnda tack vare morsan, och det andra tack vare farmor Elsa.


När jag var i yngre tonåren frågade hon mig vilken färg jag skulle vilja ha på de dukar hon tänkte virka åt mig, och jag svarade väl ”röd” rätt ointresserat. Hon sa att hon vet att jag inte kommer sätta värde på dem nu, men nog när jag är äldre och hon inte längre finns till. Det var konstigt att höra henne tala så. Ögonen började tåras, men jag motade bort det.

Dagen hon slutade finnas kom två månader innan jag skulle fylla sjutton (vilket jag i sin tur gjorde i häktet, men det är en helt annan historia). Inte gav jag fan i några virkade dukar som nästan sjuttonåring, inte ens fastän jag hade bott i en egeninredd lägenhet i ett och ett halvt år. Inte ens fastän jag är en allmänt sentimental person och uppfostrades av henne istället för att gå i dagis.

Näe. Det är väl först nu, när jag hyr eget ställe i en stad jag valde för stadens skull (och inte på grund av ett universitet eller ett jobb), en stad där jag aktivt vill förbli, i en lägenhet jag aktivt vill bo i, som det började bli dags att fråga efter farmors virkade dukar.


När hon dog gav jag i själva verket fan i det mesta som rörde mitt liv. Därmed inte sagt att jag var apatisk; det blev ett antal benson på begravningen eftersom jag inte visste hur jag skulle ta mig igenom den. Tidigare samma år hade jag beslutit att ge livet tio år. Tankegången var alltså något i stil med är det inte bättre vid det laget blir det 27-klubben.

Det blev bevisligen bättre. Det var den andra av oss som halkade dit istället, och nu, nu stockar det sig i halsen här (och det är inte en bit Merkkari-mix).

Salmiak och vege-varning

Älskade Kaatissäkki. Bild: Karkkiblogi.

Ett skepp (nåja, paket) kom lastat med salmiak, så ännu försmäktar man inte. Morsan var snäll nog att skicka hit två påsar Kaatissäkki (favoriten!), två påsar Merkkari (varför slutade de med mixen som hade fruktsmak i?!), två påsar Tyrkisk Peber original (som folk motvilligt smakar på en gång och aldrig igen), en påse Tyrkisk Peber Hot and Sour (de bruna är bäst), samt ett antal askar Fazers salmiak (den med romber på).

Veganpolisen hytter med näven och pekar på färgämne E120, karmin, som utvinns från en viss insekt och är mycket vanligt i godis. Om produkten i övrigt är vegansk brukar jag ha överseende med det. Gelatin är dock ett definitivt no-no. Hittar jag en lakritssort utan gelatin som är polerad med bivax slinker det nog ner ibland också, men absolut ingen honung. Någonstans måste man dra gränsen. Det förringar inte summan av de val jag har gjort i vardagen i några år nu.

Min sista måltid med kött i blev en random släisko burgare från Sandvikens Hesburger i Vasa, juni 2015. Då hade det gått en månad sedan jag åt kött sist, en nacho plate med beef chunks vid Popocatepetl i Utrecht på min 25:e födelsedag. Kyckling och griskött föll bort först, fisk var jag inte ett fan av till att börja med. Nötkött var det sista som släppte (hamburgare, texmex, lasagne, biff), men det for det också. Efter ett par år som vegetarian började kugghjulen snurra och veganismen var ett faktum. Allt detta på grund av att jag började dejta en vege hösten 2012 och var för lat för att laga separata rätter. Man får akta sig.

Dyra droppar

Jag har bott utomlands i över sex år nu och har alltid lyckats ta mig till Finland två gånger i året. Herrens år 2020 var det förstås inte möjligt, fick skippa både sommaren och julen. Man får göra vad man kan för att upprätthålla banden. Turligt nog har både vänner och familj skickat paket med finländskt gotta och snacks, alltid uppskattat, men man kan också använda sig av andra sinnen för att få sin fix.

Har under ett flertal år intresserat mig för nischparfymeri, det vill säga parfym som inte görs för att tilltala den breda marknaden. Inget man hittar på Cittaren, Kicks, Sokos Emotion eller så, man får gräva lite djupare. Niche-parfym rymmer allt från svårsmälta parfymkonstverk till lekfulla experiment och udda, väldigt specifika kompositioner. Här följer ett urval som på något sätt påminner mig om Finland och Österbotten. Man får googla dem själv vid intresse för att undvika döda länkar.


Cuir Eternel (2016) av Jardin de France – tervaleijona. Berättar man som finländare att man är förtjust i tjärarom som smaksättare brukar det bli skojiga reaktioner i internationellt sammanhang. Cuir Eternel tycker jag doftar tjära och lakrits, semisöt, väldigt nära tervaleijona-pastiller. Man får punga ut 125 euro för 100 ml men prov finns att tillgå.


Heliotrope (2013) av Reminiscence – prinsesstårta. Denna frasiga, underbara skapelse. Har ett minne av att mormor blir irriterad när jag som femåring är med henne i Vasa och endast äter marsipanen på tårtan då vi sitter på Othello i Brändö. Bakade en vegansk variant åt mig själv till hennes begravning och den blev av misstag ställd med resten av kakorna vid begravningskaffet. Fick mig nätt och jämnt en skiva, den gick åt i rasande fart, och inte fick jag tillfälle att oklädsamt påpeka att den var vegansk heller (buhu). Bakade för övrigt ett experiment med kokoskräm och fikon till min 30-årsdag baserat på denna parfym. Priset tycks ligga på strax över 50 euro för 100 ml.


Saaliiisssiimo (2008) av Hilde Soliani – salmiak. Letade länge, länge efter en parfym som bokstavligen för tankarna till ammoniumklorid och hittade den till sist hos Hilde Soliani, en underbar italiensk konstnärinna med stor doftrepertoar. Doftar Fazers salmiak och klassikern Kvilla, speciellt i öppningen. Parfymen är baserad på en dessert hon komponerade inför en festival, så vitt jag förstår. Skickade ett mail en gång och förväntade mig standardsvar från en kundtjänst men fick till min förvåning svar från henne personligen och ett mobilnummer. Sånt gillar man. Brukade bära denna till black metal-gigs förr, känns passande. 130 euro för 100 ml.


Embers (2013) av Rouge Bunny Rouge – stockbastu. Hela faderullan med vedeldad kamin, insuttna träbänkar, sjövatten i ett ämbar, kopparskopor, kåda som rinner. Helt annat än de gymbastur och hotellbastur som man får nöja sig med utomlands, oftast torra och värmda till 50 grader. Bodde i samma byggnad som en gymkedja med bastu i Utrecht, NL ett tag och lekte med tanken att gå ner dit invirad i en handduk med en öl i handen en lördagskväll, men stannade förstås som en rolig grej i huvudet. 136 euro för 100 ml från Bloom (ingen brittisk moms utanför UK), men då tillkommer 26 euro frakt till Finland. Prov finns att beställa.


Tea for Two (2000) av L’Artisan Parfumeur – krydd-/téskåpet på villan. Gammalt virke, instängd mustighet, svart té omkringstrött i lösa påsar. Pirkka-kryddpepparburk från 1996 med pris i mark. 130 euro för 100 ml.

Stig på

En 30-årig finlandssvensk kvinna, barnlös, djurlös, krukväxtlös, huslös, billös, jobblös, mitt i den tredje och värsta coronavågen i Storbritannien: Europas nummer ett i bekräftade coronafall och inte längre EU-medlemsstat sedan årsskiftet.

Rik på kärlekar och om inte friends in high places så åtminstone high friends in places. Flyttade till Manchester från nederländska Haag sex månader innan viruset slog till, därefter fick hela slå-sig-fram-i–nytt-land-grejen läggas på is.

Utan salmiak i trettio dagar försmäktar vi på denna ö.

Step on.