Lata bidragstagare, del 3

Idag gick namnbytet officiellt igenom, snabbare än förväntat, hurra! Dessutom fyller farsan 69, alltså den ålder mina farföräldrar var när jag var liten och de tog hand om mig på dagarna. Skumt, men vetja det har runnit en del vatten under broarna sen dess. I backspegeln har jag nog formats en hel del av att vara uppväxt med pensionärer och deras bekanta snarare än jämnåriga på dagis. Kanske blir ett inlägg om det, antagligen inom ramverket autismspektrum, men nu till dagens tema.


Har tänkt en del på människor som gnäller på ”lata bidragstagare” de senaste dagarna och konstaterat att det i många fall måste handla om att de själva har behov som inte tillgodoses. Kanske drar de ett för tungt lass hemma eller på jobbet, inte tillräckligt med vila, eller egna, djupare issues från släkt som tutade i dem att MAN SKA ALLTI KLAR SE SJÖLV, och/eller en känsla av att inte vara tillräckligt uppskattad, att tas för givet. Kanske förakt inför självupplevd svaghet (projicering, för att leka rödvinspsykolog)?

Ett är säkert: man måste må ganska jävla dåligt själv för att sparka neråt, det spelar ingen roll om man påstår sig vara fine. En balanserad, harmonisk människa har ingen dragning till att spä på andras dåliga mående på ett så ytterst okonstruktivt sätt. Låter det självklart? Det känns inte alls särskilt självklart alla gånger om man råkar vara den som blir sparkad på, så det tåls att sägas.

Jag kan helt enkelt inte tänka mig att de flesta annars anser det vara orättvist att folk ska ”få sitta framför datorn och röka gräs medan pengarna rullar in månad efter månad”. Som att det vore en önskvärd existens, alltså. Det säger mig att personen som klagar har för mycket ansvar eller annars är för tungt belastad, men antingen vägrar erkänna detta för omgivningen eller möts av oförståelse.

Kanske personen inte trivs med hur denne förtjänar sitt eget levebröd, eller vantrivs med kollegorna/chefen. Antingen på fel ställe, helt enkelt, eller en del av en ohållbar arbetskultur som skulle behöva vädras ur. En känsla av att blöda sina surt förvärvade slantar i skatt åt ”folk som får ta det lugnt medan vi andra sliter arslet av oss”. Denna längtan efter rättvisa finns inte bara hos människan, se bara på det välkända experimentet med apan som blir galen när den får en gurkbit och grannen en vindruva utan att ha förtjänat det.


En bra sak som pandemin har fört med sig (säg det onda som inte för något gott med sig) är att långt fler har fått en helt ny förståelse för vad det faktiskt innebär att vara utan betydelsefull sysselsättning längre än någon månad.

Hur det passiviserar, hur det blir svårare och svårare att upprätthålla rutiner, hur dagarna blir likadana och flyter in i varann, hur den sociala kontakten gradvis faller bort, benägenheten till isolering, hur det plötsligt kan bli en stor grej att lämna boet ens för att fara till butiken. Hur både självkänsla och självförtroende får sig en törn. Inkomstbortfall. Att sakna sammanhang, att leva i en bubbla. Speciellt i singelhushåll, eller om man inte har valt att dela boende med de man råkar bo med (som ofta är fallet för de allra billigaste hyresboendeformerna).

Det finns ändå folk, särskilt yngre människor på Flashback, som säger att de mår bra på bidrag och aldrig skulle byta sin existens mot förvärvsarbete. Oftast är alternativet ändå bara så kallade ”skitjobb” som känns ovärda. Det är ju skoj att röka gräs och spela CS:GO när man är 22, let’s be real. Men så går åren, och CV:t gapar tomt. Förslappningen är ett faktum, polarna slutar ringa, stadgar sig, flyttar bort. Skaffar bil, familj, djur, hus. Reser utomlands på sommaren. Om man vid det laget börjar känna att fan, det där vore nog något för mig ändå, är det en redig uppförsbacke att väl ta sig dit.

Eller så gillar man läget och fortsätter pynja med sina (billiga) intressen i sin ensamhet med sin atypiska dygnsrytm, vaknar ungefär lagom tills rusningstrafiken börjar flyta förbi på eftermiddagarna. En värld bort, trots att det sker rakt utanför fönstret.

När jag själv var arbetslös i Haag i ett år, det vill säga perioden efter att ha fixat mina papper från Universiteit Utrecht men innan flytten till UK, såg jag dock det sistnämnda som en trygghet. Minns att det kändes konkret och bra att det bevisligen finns folk som håller igång världen trots att jag själv råkar befinna mig i stasis. Så jävla viktig är jag inte att något står eller faller med min insats. Rest and regroup, nog hinner jag dra mitt strå till stacken och mer därtill ännu. En sådan inställning är en miljon gånger mer konstruktiv för alla inblandade än skam och skuld.

Spridda skurar

Böcker (och en manual) som betats av i badet på sistone.

Mycket gråt i badet igår på eftermiddagen och kvällen. Morgonen och förmiddagen har alltid varit mer stabila så länge jag kan minnas, det är när kvällen kommer och speciellt övergången från dag till kväll som det kan bli svårt. Kan inte utesluta att det är opioidreceptorerna som spökar, men fysiskt känns det ändå helt okej, så betvivlar. Har landat i förklaringen att kvällens intrång påminner om tidens gång, en dag är till ända, vad har fåtts till stånd? Hur mycket har lagts till på progress baren? Oftast missnöjd, otålig, vill komma till målet nu nu nu. Minns inte när man var nöjd sist. Däri ligger problemet. Självkänsla, detta förbryllande koncept.

Läste om The Psychedelic Experience, länge sen sist. Betade av känslor och bad T om papper och penna där jag låg i badkaret. Allt från var jag för aggressiv under senaste Heroes 3-matchen och avskräckte de mer ovana spelarna till direktkontakt med det inre småbarnets sorg. Det är inte något dåligt, det här med att känna. Det är hjälplösheten inför känslorna och instinkten att fly som är problemet. Turn off your mind, relax and float downstream. Eller bara på stället, i ett kar.

Lemonad

Oktober 2017. Då var det paha.

Teams-möte med nya terapeuten, round 2, FIGHT! Spontan tanke: om man var 60+ och KBT-terapeut hade man nog haft liknande framtoning, dessvärre. Precis på gränsen till översittarattityd och klapp på huvudet men tillräckligt med jävlaranamma för att få något till stånd, och så lite empatiströssel på toppen. Såja.

Fick förklara varför apoteksjobb gör mig så slutkörd, ett hundratal olika kunder vars utstrålning och kommunikationssätt man ska identifiera och sedan härma i den egna rösten och ansiktsmimiken på daglig basis. Både bättre och värre att göra det per telefon, endast röst-input att koncentrera sig på men samtidigt ingen annan information. Så länge pregabalinet faktiskt funkade var det helt okej, ibland till och med roligt när man fick flow och kände någon sorts yrkesstolthet, men när toleransen steg tog det stopp även fysiskt.

Hon rekommenderar en officiell Asberger-diagnos. Är benägen att hålla med. Tänk att det skulle dröja tills man var 30. You have a very particular way of communicating.

Kom att tänka på en föreläsning av Temple Grandin som A länkade åt mig för ett tag sen. Klart att man ska jobba på sina svagheter, men fokus bör ligga på att utnyttja sina styrkor och förbättra självkänslan. Det man är skit på är det bättre att någon annan gör. Finns väl möjlighet att skapa sin egen nisch nu mer än någonsin, bara man får för sig att man är värd ett drägligt liv. För det är man.