Ytliga kärleksbetygelser?

Maria Maunsbach. Bild: Wikimedia Commons

Den svenska författarinnan (det var finlandssvenskt gammalmodigt av mig) Maria Maunsbach har skrivit en kulturartikel som blivit rubriksatt med det något pikanta Har heterosexuella så låga krav på kärleken? (Expressen, 7.6.2021). Behåll du dina rosor, duka av bordet istället skrev vår Märta för fyrtiofem år sedan, och baserat på kärleksförklaringarna från kvinnor till sina män på sociala medier har pendeln tydligen svängt till peak markservice sedan dess.

Maunsbach mår som jag förstår det dåligt över att kärleken i flödet ter sig likställd med vardaglig omtänksamhet, ofta i form av hushållsarbete (där det ändå borde vara självklart att mannen sköter sin beskärda del), och uttrycker en önskan om mer sinnlighet och fantasifullhet i kärleksförklaringarna som läggs ut till allmän beskådan. Hon verkar heller inte nöjd med männens försök till dito, och beklagar sig över att de fokuserar på moderskapet och essensen som Kvinna med stort K. Detta mystiska väsen.

”Den stora erotiken” och ”själarnas gemenskap” lyser med sin frånvaro i flödet, och det är ju både väntat och bedrövligt. I en värld där var och en har öppna profiler på nätet under eget namn blir det lätt ytligt. I följarskaran trängs de närmaste vännerna, bekanta i periferin, släkt, familj, kollegor, nuvarande och möjligen framtida arbetsgivare. Det bjuder inte precis in till att kanalisera det andliga, det erotiska och det andligt erotiska (personlig favorit). Att ha en privat profil skyddar inte, allt som krävs är en oförsiktig eller medvetet illasinnad screenshot från någon som har tillgång. Säkrast att anta att allt kan komma ut, och hålla sig till det rumsrena.

Sen är det förstås inte alla som har just språket som kärleksspråk, jag gör ett antagande att Maunsbach i form av författare föredrar orden. Tänker på den tystlåtne österbottniske mannen som tycker att det räcker med att ha sagt de tre små orden en gång, och så gäller det underförstått tills vidare. No news is good news. Men visst fan gör han saker eller visar sin kärlek på andra sätt, och gör han inte det är det dags att fundera på var i kommunikationen det går fel. Eller rentav varför förhållandet fortfarande existerar.


Det har marats och knarats över driften att visa hur fantastiskt något ytterst vardagligt är på sociala medier och mörka mörkret helt, men det har inte talats om hur ofta man förminskar eller utelämnar något fantastiskt. Även i min blogg är det mest ”T kom hit med bil och vi hämtade objekt x”. Praktiskt och bra, oj vad användbar han är. Det är få som klarar av att avhandla ämnet desto djupare utan att det blir högtravande eller urartar i total pekoral. Jag hade inte fixat det, så därför försöker jag inte.

Kontentan är att en praktisk uttrycksform utåt inte säger ett skvatt om relationens inre liv. Malin, 33 och Andreas, 35 kanske nyss har postat varsitt inlägg där hon berömmer att disken redan var gjord och bordet torkat när hon kom hem, och han berömmer vilken omhändertagande supermamma hon är. Men du kan inte veta om de därefter kör ungarna till mommo och utövar tantra där själarna möts i timmar.

Om redan den sorts uttryck för kärlek som får Maunsbach illa till mods uppfattas som ”småskryt över lyckad heterosexualitet” (parafraserar), ja, då kan man tänka sig att något som går på djupet vore helt odrägligt. Sannolikt också beroende på huruvida läsaren själv är nöjd med sin situation eller inte. För övrigt motsätter jag mig heterosexualitet som synonym för heteronormativitet, vilket i sig är ett ord jag ogillar, men det är en annan diskussion.

Kan ändå inte riktigt släppa att det ligger något cyniskt, rentav missunnsamt, i att automatiskt tolka det som lågmält skryt (AKA humblebragging) när det lika bra kan handla om att man genuint vill lyfta upp och visa något man älskar för världen. Antar att det för många är detta kärlek är, det varma och stillsamma familjelivet. Tur att man inte måste prenumerera på det per automatik, det går alldeles utmärkt att ha en himlastormande romans av annat format. Grejen med att ha höga krav på kärleken är väl att den blir svårare att uppnå, men om man väl gör det, då jävlar.


Kanske Maunsbach behöver en injektion färskt blod. ”Roligare, sinnligare, mer sårbart och mer storslaget” var det som efterlystes, va? Kolla in denna underbara offentliga kärleksförklaring som bockar av alla fyra. Måste skriva ett eget inlägg om detta excentriska par, tack till A för tipset (som vanligt).

Digi-fastande get

Det finns early adopters som tidigt anammar ett fenomen, folk som anländer kort därefter, den stora massan, och till sist eftersläntrare. Det finns även envisa getter som in i det sista står fast vid föregående teknik eller trend tills de tvingas uppgradera. Farsan satt med skrivmaskin ända in på 10-talet, när det till sist blev omöjligt att hitta reservdelar. Fram tills förra året använde han en stöttålig Nokia som funnits i bilden sedan jag gick i högstadiet. If it ain’t broke, don’t fix it.

Är väldigt progressiv på många sätt men det drar nog åt det hållet när det kommer till teknik, alltså. Nästa dator blir absolut stationär nu när bopålarna iallafall är någorlunda fastslagna. Har aldrig vidrört en tablet annat än när någon har ploppat en i händerna på mig för att fylla i ett formulär, och måste jag skriva något på nåns Android-telefon eller iPhone får jag kolla var skiljetecknen ligger som en gammal mommo. Blev orimligt upprörd när Andelsbanken slutligen pensionerade text only-sidan pda.op.fi, som alltså härrörde från millennieskiftet, då PDA (personal digital assistant, palmtop computer) ännu var en grej. Smaka på det. Lyckligtvis finns det ännu OP Saavutettava.

En typisk PDA i form av en sexig PalmPilot som numera är museiföremål vid École Polytechnique Fédérale de Lausanne, Schweiz.

Har inget Twitter-konto, ingen Instagram, inget Facebook-konto, ingen bankapp, undviker Google, Sailfish OS på mobilen, GPS alltid inaktiverad, ingen cloud storage. Heller inga streamingtjänster. Okej om man säger nej till att medverka eller alls konsumera de stora some-plattformarna, det blir vanligare och vanligare, men hur kan man som millennial i herrens år 2021 inte vara reggad vid någon streamingplattform alls? Inget Spotify, inget Apple Music, inget Amazon Music, inget Netflix, inget Amazon Prime Video, inget Disney+, inget Storytel eller Bookbeat eller Audible eller fan och hans moster. Man får rada upp fler grejer nuförtiden än det klassiska skrytet jag har ingen TV.

Det finns en radda orsaker till denna vägran, varav nummer ett är principskäl. Håller inte med om den moderna ersättningsmodellen, speciellt för artister, och detta med att tjänstleverantören kontrollerar tillgång till materialet är skrämmande som fan. Allt som krävs är ett rättighetskrig mellan olika bolag eller en licensing deal som inte går igenom eller att någon blir cancelled så försvinner skiten, poff. Skulle inte få någon nattsömn, alltså.

En annan viktig orsak är överstimulering. Dopaminfasta är ett koncept som har trendat ett tag redan, ofrånkomligen insvept i en överförenklad broscience-sfär, men har kommit fram till att det absolut ligger något i kontentan. Det är mödan som gör något värt att hänga i julgranen. Ju färre grejer som är slentrian, desto intensivare blir känslorna inför det.

Folk tycks till exempel konsumera så jävla mycket serier och filmer, och nu snackar jag alltså redan innan pandemin. Hur många gånger har man inte suttit hemma hos någon och kollat på hur de bläddrar genom sitt personaliserade Netflix-utbud, tagline efter tagline, 30 sek av en trailer här och där, för att hitta något som ens verkar värt att kolla på? Eller som när jag var överarbetad och slocknade i en fåtölj kl. 22 på en fest, vaknar kl. 04, och samma jämntjocka Spotify-genererade doom metal-mix någon satte på i början av kvällen fortfarande spelar? Set it and forget it-musik? Är det så vi vill ha det? Ska det vara såhär?!??

Nästa inlägg blir om de alternativ som står till buds och de fördelar (+ fåtal nackdelar) jag upplever med att leva som om det vore 00-tal rent tekniskt.