Tre språk, inget passar

Lyckades boka om första vaccindosen till lördag. Det fanns ett litet glapp i bokningarna där, annars hade det blivit att vänta långt in i juni. Andra dosen blir i mitten av augusti, NHS har bestämt att det är elva-tolv veckor emellan som gäller om man inte tillhör en riskgrupp. Vackert så.

Finska ambassaden i London har fortfarande inte tid att fixa nytt pass åt mig, man måste boka tid och dyka upp personligen, och de har begränsat med tider på grund av skiten vi alla känner till. Var dit och förnyade passet för mindre än ett år sen, faktiskt, i augusti 2020. Kändes lite onödigt eftersom jag visste att det skulle bli att skaffa nytt vid namnbyte, men tvingades ha det i kraft på grund av nån myndighetsgrej eller vad det nu var. Minns att det överlag såg rätt ljust ut då, Rishi Sunak och hans Eat Out to Help Out-scheme liksom (här är en lång och läsvärd grej om ett resulterande öde).

Finska ambassaden i London, augusti 2020. Rätt anspråkslös exteriör faktiskt.

Visste inte riktigt vilket språk jag skulle tala vid ambassaden, hade ju tre att välja på och ingendera kändes korrekt. Beslöt mig till sist för att inleda på engelska, men tanterna svarade konsekvent på finska, så det blev att damma av finskan ändå. Orkade inte vara jobbig finlandssvensk vid tillfället, men skickade precis ett mail åt dem på svenska. Tihi.

Huruvida det blir Finland i sommar beror alltså på om jag får utkrånglat ett nytt pass till sist. De har mycket att göra, så jag bidar min tid. Hade det handlat om en nödsituation skulle de givetvis få ett resedokument till hemlandet fixat, men det gäller ju (tack och lov) inte min situation. Ska bara hem på semester om det går, jag, inte fixa någon kris eller flytta tillbaks. Back of the line, och det är okej.

Bistert om språk

Det här med finlandssvenskhet är ändå ett rätt skumt öde. Vet inte hur många spaltmetrar det skrivits om ”vad bra svenska du pratar” och ”så din familj är från Sverige?” och dylikt, behöver nog inte gå in på det, ej heller att vara finnen i Sverige och svedupelle i Finland.

Kan inte minnas att en endaste person utanför Sverige/Finland skulle ha känt till att folkgruppen finlandssvenskar existerar innan man tålmodigt dragit tvåminuterssammanfattningen, den väl innötta, som summerar hur det ligger till. Då har man ändå härjat i Europa ett bra tag nu.

Visas det mer än artigt intresse efter sammandraget berättar jag hur det är att växa upp i världens svenskaste kommun i Österbotten och prata ett språk som sex procent av befolkningen har som modersmål. Att som infödd och inrotad i generationer behöva lära sig majoritetsspråket i skolan, utan naturliga kontaktytor. Att familjen varken har pengar eller segelbåt, trots stereotypen. Att titta på Sveriges TV. Att räkna med svenska kronor i lågstadiematteboken. Att få det inbankat från alla håll att man är hotad, att man måste kämpa för sina rättigheter, att servicen på svenska skärs ner. Att brorsans kompis blev hotad, bokstavligen, med kniv i korvkön efter krogen i Hesa för att han talade svenska.

Talar själv flytande finska efter ett antal år i Åbo men behärskar finska närmast mekaniskt, inte helt förtappat i skolboksfinskan, dock personlighetslöst. Tanken på att jobba på finska i Finland får det att krypa i skinnet. Satt i styrelsen för Suomen Farmasian Opiskelijajärjestöt ry som enda representant för Åbo en sväng i början av 10-talet och minns plågsamma, evighetslånga skypemöten på finska, för att inte tala om när man själv hade muntur och representerade ett åttiotal svenskspråkiga studerande gentemot tusen studerande i Hesa och något liknande i Kuopio. Så skönt att vara omgiven av engelska numera.