Krukväxtägare: check

Är inte krukväxtlös längre, fick en jävla orkidé (är det accent på slutet?) av K när hon anlände till festen i fredags. Måste väl googla hur man sköter den. Har haft livet av åtminstone två orkidéer i tonåren, behöver inte en tredje på mitt samvete. Bananerna har väntat på att bli bananbröd ända sedan brunchen som inte blev av, så det fixar jag i skrivande stund – formen är i ugnen och myser, ingen fara på taket.

Postade ett brev och skulle också gå och hämta receptmedicin till apoteket. Tyckte det var längre än jag mindes, förstås hade jag gått för långt, skulle ha svängt mycket tidigare. Det gjorde dock ingenting, det var så trevligt att spatsera fram med häggdoft i näsan (är det där hägg?) och perfekt utetemperatur med en sensuell bris i håret. Voi om man sku ork färg rötterna också.

Antagligen var det nog det som undermedvetet gjorde att jag fortsatte gå, vid närmare eftertanke. Ingen podd i öronen, bara tankar och direkta sinnesintryck. En törnig jävel sträckte sig precis i torso-höjd, fick ducka för den, men nog stack den iallafall. Det är väl en ros som har tråkigt och känner för att jävlas.

Växter intresserar ju inte förutom om de är… nyttoväxter. Då blir det genast encyklopedisk kunskap, eller rentav en magisteravhandling i mitt fall (kratom). Mormor försökte få mig intresserad av växter som liten men jag förklarade myndigt att jag inte är intresserad av blommor men tycker om hästar. Det senare föll bort i mitten av lågstadiet nån gång, och växter kittlar fortfarande inte (förutom dödsskönt i kistan, massmördar dem dagligen med vegandiet).

Tog också bussen in till centrum för att hitta en ta-passfoto-här-automat. Det gjorde jag vid Manchester Piccadilly, men den tog bara kontanter. Till all glädje fanns det en bankautomat som kunde spotta ut femmor och lyckan var total. Rätt många automater hanterar tior, dock inte alla, men femmor är ovanligt. Får man bara ut tjugor och uppåt i Finland än? Passfotot blev förstås horribelt, men det är tradition. Nu börjar det dofta bananbröd så får sätta punkt för detta vardagsinlägg här. Håller på med en text om könsroller.

I hopp om en mmmidsommar

Vet inte om jag har sett något mer brittiskt än Asdas skosektion ”for younger girls”.

Åtminstone fick jag med mig två rabarberstjälkar som även fungerar som klubba vid självförsvar. Givetvis odlade i Yorkshire.

Det blir alltså vegansk rabarber-jordgubb-limecheesecake till kaffet eller téet imorgon. Smält vitchoklad ska i också, och sen ett tunt lager läskande jordgubb-limegelé på toppen. Tar ut svängarna lite granna, kommer ta ett tag att laga, men det kommer helt säkert vara värt det. Har ändå fem gäster att imponera på, liksom.

Det blir också toast Skagen med tångkaviar och utan räkor, eftersom D är allergisk mot skaldjur. Tror jag kan hacka upp och tillaga neutrala svampstammar för tuggmotståndets skull, handlar mer om munkänslan än smaken i det här fallet. Såg nån variant med avokado men nja.

Gillar man inte havssmak alls är alternativet toast Madrona som alltså består av veganskinka, rikligt med en brännhet chunky salsa och några jalapeñoskivor på. Åt lätt upp en hel limpa rostbröd på det sättet under åbotiden, fick helt sluta köpa rostbröd för att få bukt med det.

Blir också någon sorts tarteletter tror jag bestämt. En variant med äggstanning, nån trevlig ost och rökt lax, för jag tänker inte tvinga allihop att äta helveganskt, det blir en pescetariansk tillställning. En variant med veganpepperoni, paprika och nån trevlig veganost. Sen en matig sallad med nypotatis och senapsdressing på det. Bål av nån sort, och lonkero.

Jo, nog blev det ju en midsommarmeny fastän vi inte kan sitta ute och äta. Vädret har varit rätt fint och kommer fortsätta vara det, med undantag för morgondagen, då temperaturen plötsligt sjunker sju grader och regnet oförklarligt kommer ösa ner. Förklarade att det i själva verket är en god simulation av besvikelsen finländare känner när vädret inte beter sig på midsommar. Jahapp, better luck next year.

Ett minfält med pussar

Hur gick det med brunchen?

Hörde inget från K timmarna innan, så tänkte att hon kanske också hade glömt, och brydde mig därför inte om att köpa ingredienser. En timme efter att hon borde ha varit här skriver hon att hon nyss vaknat och mår rätt ruttet, frågar om vi kan skjuta upp till torsdag, och visst kan vi det. Tänker mig scrambled tofu, latkes eller hash browns, stekta sojakorvar, bagels med tillhörande schmeer, plättar, banana bread eller french toast, nån jävla fruktsallad, och förstås mimosas.

Måste minnas att fota skiten, den instinkten sitter inte i ryggmärgen än. Samt även publicera tillhörande recept. THE VEGAN AGENDA MUST BE FURTHERED så att jag har något att komma med på det hemliga årsmötet, där vi ritualslaktar vattenmeloner till Black Widow och pullar varandra med morötter i underjordiska tunnlar.

jåå. Fick iallafall massvis gjort pga. ”hotet” om besök, nu är det bara lådan med böcker, CD-skivor o. dyl. som väntar på att packas upp.


Igår gick jag också och hämtade ett litet sidobord, som jag egentligen tänkte till stereon, men i själva verket blev avlastningsyta för parfymer, sminkpenslar och solglasögon. Det skulle också komma att resultera i en kvistig tolkningsfråga.

Skickade ett meddelande och frågade duden som sålde det hur tungt det var, han sa inte särskilt tungt alls, så jag sa att jag kommer och hämtar det till fots (cirka 25 minuter gång). Känner till området bra, K och D bor precis i trakten. Solen ligger mig i ryggen nästan hela vägen där jag går, merparten av sträckan består nämligen av att följa samma väg rakt fram. Givetvis långärmat som skydd mot solen, varmt och jävligt.

Kommer fram till sist. En kraftigt byggd man med hästsvans, glasögon och Nirvana-paita öppnar. Jag kollar in bordet, verkar okej, halar fram en tia och kalkylerar samtidigt hur jag ska gå för att undvika solen, som förstås kommer vara i fejset på vägen tillbaka.

Han ser väl att jag lider av värmen och frågar om jag vill ha skjuts istället. Ändrar kalkylparametrarna till besparad möda plus mindre tid utsatt för solen minus småpratstvång. Utfallet är ett positivt heltal, så jag fortsätter med att faktorera in en riskkalkyl som bland annat innefattar han kommer veta ungefär i vilket område jag bor, hur lätt kan jag ta mig ur bilen snabbt om det krävs, hur benägen är han att bli efterhängsen efter själva transaktionen, hur farlig eller påstridig verkar han vara, och givetvis den oerhört viktiga magkänslan.

Det tar ungefär tre sekunder innan jag har ett resultat. That would be very nice of you. Lite snabbmatskartonger och papperspåsar vid botten av passagerarsätet, ingen biggie (footwell är ett så jävla bra ord). CD-spelare i bilen, som för övrigt är modell äldre, antagligen 00-tal. Ingen GPS. Vi pratar om Manchester och England, samt skillnader gentemot Holland, samtidigt som jag agerar vägvisare. Har på mig den bildliga sprallighetsmasken, den åker ofta fram när jag är nervös, och är i allmänhet mer behaglig för alla parter än att vara tyst och inåtvänd.

Det tar inte mer än fem-sex minuter med bil, och jag ber honom släppa av mig typ ett kvarter ifrån där jag bor. Tackar honom så mycket för skjutsen, vi tar ett snabbt farväl, han gör en u-sväng och börjar köra hemåt, jag börjar gå ända vägen hem.

Två och en halv timme senare har jag ett meddelande i köp- och säljinkorgen.

Lovely meeting you, hope it fits your room! Thank you.. xj

Ja, j refererar alltså till förnamnsinitialen, och i Storbritannien finns det en gammal sed att skriva x i slutet av meddelanden, som vissa ännu använder. Det betydde kyss/puss en gång i tiden, och användes för att avsluta brev till familj och vänner, men används numera också typ mellan kvinnliga kollegor som står varandra nära. Vissa människor (kvinnor överrepresenterade) skriver reflexmässigt x i slutet till nästan alla.

Ju fler x i rad, desto flörtigare/mer kärleksfullt, beroende på sammanhang. Heteromän som x:ar skriver i allmänhet inte x till andra män, men nog xx till familj eller en flört, och xxx till kärestan. Ibland x till nära kvinnliga vänner (exempel: har pratat med S online periodvis i tio år, fick mitt första x av honom i svaret på min hälsning på Christmas Day). Ofta avslutar de aldrig med x till kvinnliga kollegor, eftersom det lätt kan missuppfattas.

Av detta följer alltså att det handlar om ett minfält. Det var ju egentligen i sammanhanget transaktion som vi möttes som två främlingar, vilket jag personligen tycker landar tydligt i professionell interaktion-lägret, som i allmänhet inte x:as mellan straighta män och kvinnor. Samtidigt skjutsade han ju mig, visserligen inte långt. Bad om hjälp av en manlig bekant en gång, och han uttryckte förvåning över hur starkt hans belöningssystem aktiverades av att hjälpa en kvinna jämfört med en man. Vissa tycks alltså få en redig kick av det, och gör det gladeligen.

Nåväl. x:et kan alltså handla om slentrian, artighet, eller ett känselspröt märkt ”jag är intresserad av dig”. Omöjligt att veta i ett vakuum. Lovely meeting you dessutom, inte bara nice eller det starkare great, vilket också hade kunnat vara ett alternativ eftersom konversationen flöt på bra. Å andra sidan är de lagda åt det sockersöta hållet här uppe i norr, med alla smeknamn man får höra. Det är fanimig omöjligt att veta.

För säkerhets skull svarar jag på meddelandet så artigt men oengagerande jag bara kan. Absolut inte lovely meeting you too!, och definitivt inget x, även om jag ofta medvetet speglar kommunikationssättet folk använder om jag inte känner dem. Lättast så, som sperglady.

Men Madrona, nu är du allt paranoid och överanalyserar, hela världen är inte ute efter att ligga med dig!

Ja, det stämmer. Men om jag hade en euro för varje gång jag har träffat en man i liknande sammanhang och han har försökt bjuda mig på dejt på momangen eller efteråt, i tron att jag ska bli smickrad av I just haven’t been able to stop thinking about you, om vår interaktion så bara bestod av hej, här är grejen, här är sedlarna, morjens… lärde mig att aldrig tillåta avhämtning direkt från hemmet den hårda vägen, så att säga.

Med det sagt är det ingen helhetslösning att träffas annanstans heller. Även vid ingången till en närliggande fucking Albert Heijn kunde man aldrig veta. En gång började en man handla där – alltså fem kilometer bort från sitt eget bostadsområde – för chansen att springa in i mig igen efter att jag blockade honom. Ville inte oroa min partner vid tillfället, så jag tror inte ens att jag berättade om det.

Garanterar att jag inte är ensam om dylika erfarenheter. Till sist fick jag ge upp och uteslutande posta grejor, även inom samma stad. Det är därför jag analyserar sönder vad som antagligen är ett vänligt och oskyldigt meddelande.

Långväga lonkero

Det känns som att det finns en polski sklep på varannan gata, afrokaribiska matbutiker är också vanliga, och förstås har alla möjliga folkslag från mellanöstern sina egna bodar. Nordisk mat… näe, man får tjata på släkt och vänner att skicka det man vill ha mot svindyr frakt, eller se till att spara utrymme i väskan så man kan bunkra upp när man väl åker hem.

Ja, vad hade man gjort utan ScandiKitchen.co.uk? Försmäktat utan salmiak på denna ö, till exempel. Visst kliar det infernaliskt att tondövt förklara skillnaden mellan Norden och Skandinavien när man får ett ”Finland? Oh, I love the Scandi countries!” i fejset, men att agera på det hör det förflutna till. Tack och lov.

Det hade också varit torftiga jular utan vegan-gotta som Wienernougat (och Gröna Kulor om man är lagd åt det hållet, men de ger jag dock bort om jag får dem, soz. Att slippa tristessäta Juhlapöydän vittus konvehtit är annars min favoritgrej med att vara vegan).

ScandiKitchen fixar självklart även lonkero till messomaren. För en 24-päck med export-lonkku, som att man vore nyss hemkommen från båtin (valfri större östersjöfärja, reds. anm.), får man betala £53.99. Det blir cirka £2.25 per burk. Borde jag orka skriva belopp i euro på bloggen också? Ja, det borde jag nog. Kring 2,60 €.

De sålde burkar med just exportlonkero i större Albert Heijn-butiker i NL för… kring samma belopp, kanske lite mindre, hittar dem dock icke på deras hemsida längre. Burkarna ser ju ut som motsvarigheten till en blek finne i ingenjörsskjorta bredvid färdigblandad Malibu-cola och Bacardi-mojitos och Passoã-jus d’ orange, så de sålde väl inte så bra.

Gotta catch ‘em all

Hahaha, voi vittu vilken dag. Sköt för det första upp festen, delvis på grund av att det känns för tidigt att bjuda in folk till ett halvfärdigt hem, delvis för att K fick veta kvällen innan att hon förväntas jobba idag och it just wouldn’t be the same utan henne. Den nya planen är midsommarfödlartupare den 25:e. Funderar fan köpa loppisbord och släpa ut i den övervuxna plätten med gräs som kallas communal garden bakom huset om vädret är fint. Får se.

Istället hämtade T och jag ett skåp, en TV, två mahognycdställningar och ett soffbord medelst bil. Det tog några timmar. Kortaste sträckan var in till centrum, längsta en timme ut till en bondgård i Yorkshire. Verkar bli parkhäng ikväll med D, L och några andra, trötta är vi allt men går nog dit iallafall (25 min till fots kanske). Dagen började dock med något i hästväg, men det förtjänar helt klart sin egen storytime. Imorgon.