Gotta catch ‘em all

Hahaha, voi vittu vilken dag. Sköt för det första upp festen, delvis på grund av att det känns för tidigt att bjuda in folk till ett halvfärdigt hem, delvis för att K fick veta kvällen innan att hon förväntas jobba idag och it just wouldn’t be the same utan henne. Den nya planen är midsommarfödlartupare den 25:e. Funderar fan köpa loppisbord och släpa ut i den övervuxna plätten med gräs som kallas communal garden bakom huset om vädret är fint. Får se.

Istället hämtade T och jag ett skåp, en TV, två mahognycdställningar och ett soffbord medelst bil. Det tog några timmar. Kortaste sträckan var in till centrum, längsta en timme ut till en bondgård i Yorkshire. Verkar bli parkhäng ikväll med D, L och några andra, trötta är vi allt men går nog dit iallafall (25 min till fots kanske). Dagen började dock med något i hästväg, men det förtjänar helt klart sin egen storytime. Imorgon.

Glada måndagar: Ankomsten

Den 31:a augusti 2019 var mitt rum i Haag äntligen tömt och grundstädat. Möblemanget sålde jag av i mån av möjlighet, och det som inte hann gå åt donerades till en charity shop som hämtade rubbet med lastbil. Tre stora lådor med tillhörigheter kånkade jag till posten en efter en, två av dem addresserade till T i Aberdeen, den sista till föräldrahemmet i Österbotten. Solen sken när jag gick mot sporahållplatsen, komiskt överbelamrad med väskor och påsar.

J, min blåhårige D&D-spelledare i Utrecht, fick ta över allehanda prydnadsföremål som inte skulle sticka ut i ett wizard-labb eller hos en alkemist, och dessa ting bor fortfarande i ett vitrinskåp på övre våningen i hens duplex. Sov för övrigt hos J de tre nätterna innan flygresan ut ur landet. Det är guld värt att ha ett ställe där man vet att man är mer än välkommen att ankra om man har vägarna förbi. Måste skriva om hur jag träffade J nån gång, och hur nära det var att det inte blev av.

Trollkarlsgrejer vettu.

Det är verkligen inte alla som skulle flytta till ett nytt land utan att ha fixat varken boende eller inkomst på förhand, men det brann i knutarna. Brexit-förhandlingarna svängde än hit, än dit. Tänkte att jag själv knappast skulle våga anställa en EU-medborgare i stånd att flytta enkom för jobbet om jag vore arbetsgivare i UK, för mycket osäkerhet. Bättre att ta någon som redan tagit sig in i landet självständigt och etablerat sig gradvis, någon som bevisligen är seriös med sina planer.

Nåväl. Den 3:e september 2019 flög jag alltså till Manchester från Schiphol med enkelbiljett, och flytten var ett faktum. Hade en stor incheckad resväska samt handbagage och ett belopp på fickan som nippa nappa översteg fyrsiffrigt. Där var cirkusen igång. Fixa UK-mobilnummer, fixa bankkonto, säkra EU citizen pre-settled status för rätten att bo och arbeta i fem år, då man till sist kan ansöka om att räknas som permanent bosatt. Fixa national insurance number (NINo). Fixa läkare. Fixa gym. Knyta kontakter, skaffa vänner.

Tog bussen från flygfältet, en resa som innefattade runt fyrtio hållplatser. Majoriteten av bussarna i Manchester är dubbeldäckare, det är regnigt, mörkt som satan på höst/vinter, och rutorna immar igen konstant. De har ingen röst som utlyser nästa hållplats. De har inga skärmar. I själva verket kan man inte ens se namnet på hållplatserna från fönstret, ens i fullt dagsljus (!). Man ser bara en liten vit skylt med Transport for Greater Manchester-M:et på en stolpe, namnet på hållplatsen måste man stå under kuren för att se. Jo, på riktigt. Helt obegripligt.

Bild: Benjamin Coleman, som också desginade fanskapen.

Är ju envis GPS-vägrare, så kunde inte följa med den vägen. Kvar fanns de gamla hederliga alternativen: fråga chauffören, räkna hållplatser så gott det går, och uppskatta när det drar ihop sig genom att kolla när ungefär man borde vara framme. Med hjälp av alla tre lyckades jag hoppa av vid rätt hållplats.

Sofa in Manchester bus stop
Det är inte hållplatsen på bilden som har skrivit brevet.
De två översta raderna på tidtabellsplakatet är alltså hållplatsnamnet. Wtf.

Första natten tillbringades på YALLY hotel, mellan Rusholme och Fallowfield, på nordsidan av Platt Fields Park i södra Manchester. Alternativet hade varit att sova i en squat, men där gick gränsen för mig. Kändes som en lite väl prekär situation att frivilligt försätta sig i redan första natten. A hade fortfarande inte kirrat fast boende i Manchester till höstterminen, så det blev till att couchsurfa i några dagar medan han gick på houseshare-visningar i området. Vår couchsurfing-värd visade sig för övrigt vara en… egenartad 70-årig homosexuell buddhist, men det tar vi nästa måndag.


Kort efter flytten till första rummet i Ladybarn, nära Fallowfield, sitter jag på buss 50 in mot centrum för att uträtta ärenden. Det är mitt på dagen en vardag. Snett bakom mig sitter två personer som antagligen är i yngre 20-årsåldern, en tjej och en kille. De småpratar, tjejen frågar vart killen är på väg, han säger han ska till gymmet. De kommer in på ämnet gemensamma vänner, och fiender.

Killen: ”This cånt is thretnin meh wif people from Fallowfield. Thretnin meh wif people from Fallowfield is lak thretnin me wif me own mum.”
Tjejen: ”It’s lak thretnin you wif a chopstik.”

Insåg då att det nog är ett rätt bra område jag hamnat i.

Grader i helvetet

Det finns fan i mig inget ointressantare än att jämföra vissa saker, typ temperaturer. ”Här var det -18 igår natt!”. ”Jasså, vi hade -23 här vi!”. ”Ja, fransmännen tar på sig jackor när temperaturen sjunker under 15 grader, här i Finland rullar vi i snön efter bastun!”. Det kommer i många former och är alltid lika tröttsamt kukmäteri. Det är inte meningen att det nedanstående ska utgöra något dylikt. Så var det sagt.

När jag skriver detta har Finland totalt 775 dödsfall relaterade till Covid-19. Storbritannien har över 123 000.

”Ja, men befolkningen är ju mycket större där borta, hur många kan det månne vara?” 66 miljoner, ish. Översätter man Finlands coronadöda till den storleksordningen blir det cirka nio tusen. Men nu är det alltså frågan om hundratjugotre tusen, över tretton gånger så många även om man beaktar skillnaden i befolkningsmängd. Uttryckt på annat sätt: Finland har 136 döda per miljon invånare, Storbritannien har 1836 döda per miljon invånare. Det är liksom ganska jävla paha här.

När jag talar med finländska vänner verkar det liksom inte riktigt sjunka in till vilken grad det krisar i dessa trakter. Klart att restriktioner suger, men det finns grader i helvetet. Största delen av året som gått har det varit uttalat förbjudet att träffa personer som inte hör till samma hushåll inomhus, ibland har man fått träffa en person utomhus, med ett andningshål för mindre grupper över sommaren. Det handlar inte om rekommendationer. Det är imperativ och hot med salta böter.

Fem av månaderna, inklusive just nu, har alla businesses förutom matbutiker, apotek etc. varit stängda och det har varit förbjudet för alla att lämna hemmet för annat än att köpa förnödenheter och motion utomhus en gång per dag, ibland inte ens det, och endast key workers är i jobb som vanligt för att hålla igång samhället. Elva miljoner människor är permitterade. Restauranger och pubar har varit stängda i månader. Finland hade en form av nedstängning i våras, men det var, och är, lite annat här. Det är svårt att hantera.

Stourbridge

Tre snabba på väg hem med fyra Aldi-påsar. Underbar art deco-gate förstås, svag för det. Blir inte klok på den brittiska himlen, hur kan den vara så ljus och så jämngrå samtidigt? Lyckades nästan vricka foten på trottoaren nerför backen och föll i en trappuppgång, vet inte vad motoriken felar men humöret är på topp och har varit sen igår. Bipolär? Typ två?

Ordentlig mängd folk i rörelse i centrum idag på en lördagsförmiddag, alla har förstås mask. En del äldre flanörer som inte tycks vara ute för att uträtta ärenden, de spatserar runt och sätter sig ner ibland, räknas väl som motion. Det är tänkt att lockdown ska fortgå tills åttonde mars (åtminstone). En månad till måste man väl orka med, vaccinationerna går undan.

Dagens tack riktas till apotekskedjan Boots för detta illröda klistermärke både på framsidan och baksidan av påsen med Lyrica:

Här går jag och har inget att dölja, men alla vill kanske inte skrika HÄR GÅR JAG MED KNARK I PÅSEN. Inte minst för stöldrisken, beroende på var man befinner sig. Relativt lugnt här i trakten dock, så låt gå.

Huvet högt

Idag är man rätt bränd i skallen. Ögonen svider och det sprakar lågfrekvent i tinningarna. Något överraskande inte på grund av gårdagen, den tog faktiskt inte som den skulle. Var rent objektivt trevligare att ta en match Heroes of Might and Magic III med finländska bekanta på eftermiddagen. Laddade upp med starköl, té och ny coil i vapen (we get it, you vape). Fyra timmar satt vi och kom ingenstans. Mysigt som fan.

Har inte dugt till mycket förutom att ligga i badet och läsa idag. Imorgon ringer de från någon sorts psykiatrisk service (har blivit runtbollad tre gånger, minns inte vilken i raden) för ett intagningssamtal. Grunden till att bli bättre är att agera, att ta ansvar för sitt mående och sin situation. Vägra offerkoftan. Trivs inte i den, slår bort den när den erbjuds, möjligen to a fault. Det är dock lätt att hänfalla till navelskåderi under lockdown, man har bara sitt bo och sina tankar och förslappningen gör det mesta jobbigt eller tråkigt. Man ser inte möjligheterna, ältar gammalt skit. Uppehåller rutiner för att inte rosta helt, men det är fan svårt. What’s the point? Väntat fyra månader på antidepp nu, följer upp så ofta jag täcks, inser att det är pandemi och att resurserna är knappa och att det finns folk med större problem. En dag ska det lossna.