Stourbridge

Tre snabba på väg hem med fyra Aldi-påsar. Underbar art deco-gate förstås, svag för det. Blir inte klok på den brittiska himlen, hur kan den vara så ljus och så jämngrå samtidigt? Lyckades nästan vricka foten på trottoaren nerför backen och föll i en trappuppgång, vet inte vad motoriken felar men humöret är på topp och har varit sen igår. Bipolär? Typ två?

Ordentlig mängd folk i rörelse i centrum idag på en lördagsförmiddag, alla har förstås mask. En del äldre flanörer som inte tycks vara ute för att uträtta ärenden, de spatserar runt och sätter sig ner ibland, räknas väl som motion. Det är tänkt att lockdown ska fortgå tills åttonde mars (åtminstone). En månad till måste man väl orka med, vaccinationerna går undan.

Dagens tack riktas till apotekskedjan Boots för detta illröda klistermärke både på framsidan och baksidan av påsen med Lyrica:

Här går jag och har inget att dölja, men alla vill kanske inte skrika HÄR GÅR JAG MED KNARK I PÅSEN. Inte minst för stöldrisken, beroende på var man befinner sig. Relativt lugnt här i trakten dock, så låt gå.

Beskydd

Går nerför backen till Tesco Express vid bensinstationen. Har skrivit inköpslista: bröd, färska grönsaker, tamponger, frukt, sojamjölk, ibuprofen och någon sorts mocha-pulver som T prompt ska ha. Kanske en vecka sen man lämnade huset sist. Murar på bägge sidor, kapslar in.

Upplevde redan innan pandemin en stark känsla av sårbarhet då och då, men den har blivit värre. Världen känns hotande, det är svårt att gå utanför dörren. Mindre här än hemma i Eccles dock. Vågar inte tänka på hur dyrt det blev med all hämtmat när det tog emot för mycket att ens gå ner till det gemensamma köket och riskera att behöva småprata med någon av de sex personer som figurerar där. Det handlar dessutom om den bästa uppsättningen människor jag har delat hus med hittills, ingenting att frukta egentligen. Trots det figurerade känslan av att vara ett skadat djur, att slicka sina sår och stanna i boet. I imperativ.

Åtminstone har jag två sprayningar Eau de Protection av Etat Libre d’Orange (2009) till sällskap där jag går. Bytte till mig en 50 ml-flaska just innan flytten till UK och bar den en hel del första året här. En dramatisk rosdoft som är gjord i samarbete med den spanska skådespelerskan Rossy de Palma. Får aldrig någon reda på hennes ansiktsproportioner, och då målade man ändå personporträtt där ett tag. Doftar blodröda rosor med törnen och allt, pelargoner, ingefära och peppar, lite bergamott (tänk Earl Grey-té) och patchouli. Inget för en blyg viol. Doftar samlad kraft, en röd drake som bidar sin tid. Tog ett tag innan jag började uppskatta doften, den hamnade nästan i swap-högen, men nu har den en självklar plats i samlingen. Ryggrad i en flaska. Kom an.

Hemvant

Packade nyss upp alla teknikgrejor och attiraljer, dvs. mina verktyg (känns aningen fånigt men måste tänka i dylika banor) och har därmed skapat en arbetsplats i the study, som T säger. Han jobbar i vardagsrummet och föredrar det så. Jag ser till att lunchen är klar 13:00, idag Tescos proteinnudlar med stekt tempeh och diverse grönsaker som sjöng på sista versen. Vi äter tillsammans. Sex timmar Baldur’s Gate II fick vi in igår, roligt att vara sidekick till T som upplever storyn för första gången. Har varit i Forgotten Realms så mycket i mitt liv att det på något sätt känns som att komma hem, är det skumt?

Har nu lyxen att jobba med två skärmar, skitpraktiskt. Vapen nära till hands förstås, ritplattan på paradplats och microkeyn nära om andan faller på. Är löjligt förtjust i min väckarklockeglob, den lyser så hemtrevligt och fick förstås följa med i väskan. Menoran fick stanna i fönstret, egentligen en skämtpresent från en kille i T:s discordserver. Den syftar till det stänk judiskt påbrå som T har i släktträdet och jag tycker den passar bra där den står.

Läste för övrigt en flashbacktråd om asbergare som lyfter stöd år efter år och främst sover och spelar data upp i 30-40-årsåldern, antingen hos mamsen eller i hyresettor. Många röster som ondgjorde sig över bristen på krav och motprestation, paralleller till gamla samhällen som vi inte lever i längre, då fick man minsann arbeta oavsett. Jag känner mig träffad i någon mån, även om jag flyttade hemifrån ovanligt tidigt och studerade tills jag var 28. Att arbeta vid sidan av studierna, på finska, var för mig otänkbart.

Mycket till pappers och lite praktisk erfarenhet är inte en särskilt god sits när man passerat 30-strecket och jag undrar hur i friden jag ska lyckas på en arbetsmarknad där social kompetens är A och O. Det går i några månader, sen sitter jag där, totalt utmattad. Samma visa varje gång. Har insett att frilansarbete är min enda utväg, men hur sparka igång ett sånt projekt under/efter coronan? Pandemin är ett andningshål trots all skit den för med sig, den verkliga uppförsbacken är runt kröken. Blir matt bara jag tänker på det. Telefonsamtal med Department of Work and Pensions imorgon, vet inte vad jag ska förvänta mig. En dag i taget.

Hembyte

Finns tröst i att göra nytta genom att stanna hemma men lika mycket skuld över att avväga om ens ärende är viktigt nog för att gå ut. Nu har jag bytt ”hemma” från Eccles till Stourbridge en tid. Såg Blues Brothers för första gången igår, T slocknade på soffan. Vet inte vad jag tycker om att det är mer regel än undantag att HD-restaurera gamla filmer på streamingtjänster. Gamla skolans filmskapande sticker ut mer i HD på något vis, känns anakronistiskt och får filmen att verka ännu äldre än den är.

Har en lång lista på ämnen att avhandla och ska försöka få ur mig några texter medan jag är här. Det berömda bladet är så helvetes taget från munnen. Ingen återvändo.