Hat i blick och paita

Hittade och fotade denna bild när jag började reda upp på vinden i barndomshemmet efter uppbrottet med senaste exet sensommaren 2017. Den är tagen på kamarin hos mormor på Brändö i Vasa. Ser ut som julpapper i bakgrunden, men det är inte julafton, för det var bara jag och morsan där. Möjligen var vi i färd att slå in några nyinhandlade julklappar. Tröjan jag har på mig samt hårfärgen daterar iallafall bilden till 2003, alltså är jag tretton år. Det var definitivt mormor som tog bilden.

När jag tolkar ansiktsuttrycket ser jag en kombination av sorg, äckel, hat och försvarsställning. Det är för mig klart som korvspad. När morsans ögon föll på bilden medan jag städade på vinden, fjorton år efter att bilden togs, sa hon spontant ”oj vilken fin bild på dig!” och jag tänkte are you fucking serious right now. Tänker rätt ofta på engelska när oväntad ilska väller upp.

Har konstaterat att det i princip finns två alternativ om man under uppväxten är van vid att bli misstolkad, missförstådd, ifrågasatt, bortviftad eller annars bara ej respekterad. Nu snackar jag alltså inte om något jävla teini NI FATTAR INGENTING!!!! *smäller i dörren för utebliven skjuts till Åminne/Fagerö*, utan om grejer som utan överdrift angränsar till psykisk misshandel, om så i rent oförstånd.

Antingen slutar man lita på sin egen upplevelse och antar att andra vet bättre/att det är något fel på en, eller så tar man upp svärd och sköld och antar att man kommer få slåss för sin sak med precis alla man möter. Själv gick jag från ledset barn och det första alternativet till arg postpubertal tween och därmed det andra alternativet. Jobbar fortfarande på att slipa ner taggarna, och då är jag alltså trettioett år fyllda.

I båda fallen är det vanligt att bli rörd när någon faktiskt fattar. Det kan till exempel handla om att man äntligen får en diagnos när omgivningen och även tidigare läkare har varit totalt oförstående. Förvåningen i att plötsligt bli bemött med ett jamen det är ju självklart istället för att bli ifrågasatt är en chock i sig. Ren förlösning.


Vad står det då på paitan?

Något jag faktiskt kan skratta åt i backspegeln. Lät trycka upp denna tröja hos ett litet tryckeri i nejden eftersom Avril Lavigne var ett av mina stora hatobjekt. Det var viktigt att ta ställning mot hennes poppiga försök till skejtpunk. Minns också att bandet Good Charlotte gjorde mig vansinnig, och jag måste ha ägnat timmar åt att svara i varenda tråd med titeln ”Är GC punk?????” på SVT-communityn Spinn, det var nämligen ett ämne som återkom ofta. Lyssnade själv mycket på en bränd MP3-skiva med Asta Kask och annan svensk 80-talspunk vid tillfället, vilket givetvis gjorde mig till en bättre människa.

Jolt Cola-burken är definitivt arrangerad för bildens skull, de sålde dem vid simhallen i Vasa av alla ställen, så det var svårt att få tag i. Mina svenska datakompisar snackade dock regelbundet om Jolt, och drycken nämndes ofta i låtar av skämtgruppen (?) mIRCwar med Perrra i spetsen i samma andetag som LAN, Quake, MMX, mIRC, warez, nukes, takeovers och andra självklarheter. Svinhög koffeinhalt så man orkar programmera hela dagen och lira Quake natten lång. Y2K-nostalgin har ju varit ett faktum ett tag, kanske man borde försöka få tag i en burk?