Glada måndagar: 24h Party People (2002)

24 Hour Party People är en låt av Happy Mondays (HÄOUOUOU OUUULD ARE JÖUOUOU ARE YOU OULD E-NÅÅUFF), men också titeln på en film från 2002 som du kanske har sett. Om brittisk humor alls intresserar är den sevärd, man måste inte ha något särpräglat intresse för Manchester och Factory och allt det där, bara man gillar banter, quips och absurdism. Vissa grejer är förstås mossiga, filmen gjordes trots allt för tjugo år sen och täcker typ åren 1977-1997, så ha det i åtanke.

Bild: IMDB

Hårstylisten har fått till ett äkta sjuttiotalssvall i Steve Coogans hår under första delen av filmen, vackert att vila ögonen på, samma med de stiliga långkapporna senare. Han spelar givetvis Tony Wilson, manchesterbon bland manchesterbor, visionären, detta vetenskapliga unikum, som levde i ytterligare fem år efter att filmen kom ut. Själva handlingen följer milstolparna i den ordning de hände, med lite artistic license och fantasi som fyller i mellanrummen då och då.

Första gången jag såg filmen var för cirka tio år sen, och då hade jag knappt några referensramar alls, men jag såg om den just precis nu för att kunna skriva om den. Det är Sex Pistols-konserten år 1977 och Joy Division och New Order och The Hacienda och Happy Mondays. Fjärde väggen existerar knappt, det blir mycket stream-of-consciousness. Att följa någon annans tankegångar så innerligt är något av det finaste jag vet, men nu ska jag inte bli blödig här.

Shaun Ryder? Nä, skådisen Dave Cunningham. Vad satan. ”Bär” är inte ens förnamnet på likheten. Bild: IMDB

De sista scenerna av Haciendan, ljusen, den varma massan med dansande kroppar, musiken som både känns som att dra lungorna fulla med bergsluft och flyta ut i rymden samtidigt, högre, högre, men samtidigt inåt, inåt… jag vet inte vad jag ska göra av alla dessa känslor, det är totalt jävla sjukt att ha levt utan detta i ett och ett halvt år. Inte undra på att jag har mått skit tidvis.

Jag hoppas på enhet. Jag hoppas innerligt att det kommer en ordentlig motreaktion till smartphones i utelivet efter corona, jag hoppas att folk kommer inse att det finns en tid och en plats att köra sina egna fragmenterade race, men att dansgolvet är heligt och kräver den respekt som endast kommer med total närvaro.

Uttrycker ofta min smartphoneaversion som irritation eller förlöjligande, men givetvis handlar det om en sorg där bakom. Det är så svårt för mig att relatera till andra människor, och det blir ännu svårare när folk är på två platser samtidigt, en fysisk plats och en semi-abstrakt dimension som både är inzoomad och överallt och konstant pockar på uppmärksamhet.

Vet inte om folk ens är förmögna att koppla bort internet ur huvudet längre, även om telefonerna lämnas in vid narikkan kanske vanan är så innött att tankarna ändå tvångsmässigt går till typ insta.

Det måste fan finnas fler än jag som vägrade hoppa på tåget när det kom.

Glada måndagar: Northern Q

En av de första stadsdelarna A visade mig var the Northern Quarter. Tydligen ett koncept som diktades ihop av ren marknadsföringsorsak på 90-talet nån gång. Kvarteret ligger ytterst centralt, man går bara norrut från epicentret Piccadilly Gardens längs med Oldham Street. Ta-da.

Night & Day, Band on the Wall, Matt and Phreds, The Peer Hat, Soup Kitchen, Whiskey Jar, The English Lounge, Nam och Crown & Kettle är några av de barer och konsertutrymmen i NQ jag har hunnit besöka. En rätt mager lista, men så var det ju det här med pandemin, va.

Band on the Wall och dess kännspaka equalizer på fasaden.
Lite ”tacky” i nyktert tillstånd men den är inte tänkt att avnjutas så.

Skivaffärer finns det också en hel del av, Vinyl Exchange, Eastern Bloc, Piccadilly Records, Vinyl Resting Place, Vinyl Revival… nu har jag ju lovat dyrt och heligt att inte bli en vinylnisse, så jag håller till godo med CD-sektionerna så länge jag lyckas hålla tassarna borta. Vet mycket väl att jag är en lyckligt upphittad holy grail-skiva på vinyl bort från att falla ner i träsket, men lite självförnekelse skadar väl aldrig.

Nexus Art Café överlevde inte pandemin. De hade ett zine-bibliotek och ljuvlig London Fog och en rökfri innergård och ordentligt med bord. Blev förvånad när jag kollade riktigt noga på väggen och konstaterade att det stod en kristen organisation bakom, det märktes absolut ingenstans. När jag och A gick till dess dörrar ett par månader efter nyheten om stängningen låg där ett par chockrosa trosor och hundskit, och det kittlade ju någonting någonstans. Svårplacerat.

En numera uttorkad oas.
@Bruntwood_UK
Bild: Bruntwood

Sen har vi givetvis Afflecks. Skrev ett inlägg om livet som bya-goth och vilken pilgrimsresa det var att åka till Helsingfors med födelsedagspengar sisådär en gång per år eller två. Hade fan fått dåndimpen av Afflecks som tonåring. Fyra våningar med goth-kläder och indieserietecknare och kristaller och Funko-pops och neongröna nätstrumpbyxor och steampunk och nitar och bändpaitor och planscher och smycken och caféer och åtminstone en frissa samt skivaffär. Det hade varit sensory overload, som att vara på svältdiet i ett par veckor och bli lössläppt vid Rax Golden Pizzabuffet.

Åsynen av detta borde göra något med dig om du är i min ålder och från landsbygden omkring Vasa.
Bild: Lauri Rantala

Just ja, det var ju Manchester jag skulle prata om. Madchester och baggy blev en grej, och försäljarna i Afflecks försåg förstås ungdomarna med utsvängda byxor och batikskjortor att ha på sig när de fick sina meloner vridna i Haciendan senare på kvällen. Båda manchesterinstitutionerna grundades för övrigt 1982.

Området kring Oldham Street var länge nedgånget, men det var förstås Factory Records-bossen Tony Wilson som öppnade Dry Bar där år 1989. En visionär, som alltid. Baren erbjöd understundom uppkoppling till en gullig sak kallad the world wide web. Gratis. För kunden då, baren payade ju per minut. Var du med på modemuppkopplingstiden vet du mycket väl hur snabbt detta blir en förlustaffär. Om du vet det minsta om Tony Wilson & c:o vet du också att det inte spelar någon roll.

Stan har varit utan hans väldigt mjuka + extremt stadiga uppsyn i fjorton år nu. RIP.
Bild: ITV Granada

I dagsläget är det mycket affärer med vintagekläder, piercing- och tatueringsstudios, sexshoppar, vegancaféer, indiebokhandlar, flottiga takeaways, gatukonst etc. i NQ. Området har också fått leka New York flera gånger, även i amerikanska högbudgetrullar.

Totaljävla svindyrt att bo där förstås, litet utbud och stor efterfrågan. Man ska antingen ha gjort sig några tidigare bostadsklipp eller vara en välinsyltad yuppie. Eller ha bott där innan det blev hippt. Eller bo i den council estate som oförklarligt ligger mitt i smeten. Det finns folk som maler på om hur området har invaderats av hipsters och att själen är död och bla bla, men jag klarar mig riktigt fint utan luttrade (läs: åldrade) surpuppor. I fallet Chorlton är det dock sant på riktigt.