Glada måndagar: Stig på

I maj 1971 kniper John Kongos låt He’s Gonna Step On You Again en fjärdeplats på de brittiska listorna. Låten är en bluesig historia med mycket driv i form av afrikanska trummor och tape looping. Den sydafrikanske Kongos hade flyttat till England specifikt för att försöka sig på en musikkarriär, något som inte gick vägen med de band han grundade, men alltså väl som soloartist.

Knappt tjugo år senare, i april 1990, landar Happy Mondays cover Step On på en femteplats. Bandet har nyss varit på Top of the Pops på BBC 1, vilket betyder att varenda kotte i landet som bryr sig om aktuell musik har sett manchesterkillarna mima halvhjärtat till playback. Har man lyckats undvika fenomenet Madchester så här långt är det alltså slut med det nu.

Ja, vad har vi här nu då? Förutom låten som permanent tronar i slutet av sidebar-texten på denna blogg, alltså.

Vi har en sångare som nyss verkar ha avslutat ett pass som programledare för Disneyklubben i studion bredvid, en dansare slash maracasspelare med ett hypnotiserande gung, en beatnik-gitarrist, en mattelärartrummis i kavaj och hästsvans, en keyboardist i skinnpaj som fingrar lite som han tycker på sina två synthar (speciellt när ingen synth hörs), en svart kvinna i helsvart vars enda uppgift är att dansa tills hennes del kommer i låtens sista sekunder, samt en närmast anonym basist som knappt syns i bild.

Det sistnämnda är intressant eftersom det är rytmsektionen, alltså trummisen och basgången, som gör hela jävla låten. Rubbet. Klinket som öppnar låten har alltid gjort mig glad, mungiporna lyfter automatiskt och har gjort det sedan jag hörde låten första gången, men sången, gitarrerna och även elpiano-klinket är närmast strössel på glassen.

Man behöver inte kolla längre än The Chantoozies (jaha, Australien var det ja) cover från 1987 för att få det illustrerat med all önskvärd tydlighet. Tre år tidigare, så ungefär samma era: check. Synthar och gitarrer: check. Bongos: check. Men beatet är kallt och maskinellt, och basen maler oftast på ett-två-ett-två. Allehanda bells and whistles finns det ju, det är verkligen inte ett avskalat beat, men rent rytmiskt är det andefattigt.

Någon gång mellan 1987 och 1990 bestämdes det alltså att vi ska ha dansmusik gjord med synthar och ett intimt groove i botten, som i (acid) house, och förstås ska vi ha elgitarrer också. Så jävla gammalmodigt att förväntas välja mellan att vara synthare eller hårdrockare liksom, löjligt att bygga murar. Det är ingen skillnad, är det bra så är det bra. Det ska vara tillräckligt tempo för att man ska kunna dansa, men det måste också gå lika bra att bara chilla till samma musik.

Varför? Tja, det kan beskrivas med en enda vokal, som tillika är den vanligaste bokstaven i det engelska språket.