Spikat

Talade med brorsan i två och en halv timme idag, det räckte ingenstans. Behövs mer än så för att summera tre årtionden, särskilt med någon som tänker som han gör. Väldigt associativt utan mycket till konventionell struktur. Kändes bra efteråt. Stjälpte därefter i mig en soygurt och hoppade in i veckans Teams-möte med terapeuten.

Nästa session blir om en månad, och det blir minsann inte vilken session som helst. Hon vill testa huruvida EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) skulle kunna bita på de pre-verbala känslorna av hopplöshet, frustration och desperation som man har dragits med sedan treårsåldern. Har förstås lekt psykonaut i mitt liv och även doppat tårna i veterinära anestesimedel, så viss erfarenhet av intensiva upplevelser har man tillskansat sig under åren. Ändå smånervös, men inte rädd. Redo.

Otröstlig?

Igår på kvällen kände man sig samlad och stark nog att ta sig an ett och annat (och en smula uttråkad, bör medges). Det är som bekant bäst att smida när järnet är varmt, så skickade ett WhatsApp-meddelande åt brorsan där jag berättade att jag helt enkelt inte orkar svara/reagera på allt han skickar/länkar åt mig eftersom jag fortfarande hyser djupt agg för det han utsatte mig för under uppväxten.

Detta har han vetat om sen förr, inte en total överraskning, men tror fan det är första gången jag har uttryckt det så direkt. Lade förstås till att jag har dåligt samvete över att jag känner så också. Han har uttryckt att han ångrar och mår dåligt över hur han som sex år äldre storebror konsekvent tryckte ner mig i skorna, men det betyder inte att mitt inre barn har förlåtit honom.

Fångad i farten, i full färd med att peka finger, anklaga och se till att lillasyster inte ska få för sig att hon är något.

Länge fnös jag åt uttryck som inre barn, tänkte vad fan är det för trams. Men under färden (bra låt annars) har det framkommit med all önskvärd tydlighet att hon finns, och hon är inte glad över att ha blivit förnekad i årtionden. Vart skulle hon ha tagit vägen? Klart hennes upplevelser finns i det undermedvetna, och hon har pockat på uppmärksamhet, tålmodigt, genom alla år, rentav i lågstadieåldern minns jag att det sårade småbarnet fortfarande satt där, då mer närvarande, med åren mindre akut, mer som en kronisk inflammation som ser till att vissa saker gör mer ont än de borde.

Också orättvist att lägga allt på brorsan, en individ minst lika sårad som jag (antagligen mer), som till skillnad från mig inte har kunnat glida på räkmackan läshuvud och därmed haft det ännu svårare att hitta en plats i livet. Morsans förlossningsdepression när jag föddes och sedermera burnout när jag var tre år predisponerar också för envisa depressiva drag, det finns det gott om forskning på. Allt det här vet jag ju rent rationellt, men det skiter det inre barnet i. Jag hoppas kunna trösta denna lillflicka slutgiltigt medelst terapi. Jävlar vilken befrielse det hade varit.

Nästa session är om en timme. Finns nog gott om stoff att avhandla denna gång.

Sexnegativitet skadar

Nu blir det långt och intimt här. Självutlämnande så det sjunger om det, men om någon får stöd och bekräftelse av detta är det fan värt det.

När jag gick i högstadiet hade Christina Aguilera precis släppt albumet Stripped och videon till Dirrty (2002) rullade ofta på MTV. Det var läderchaps och minimala bikinis, ”hårt smink” (har alltid ogillat det uttrycket), provokativ koreografi samt drivor med halvnakna statister och dansare. Sällan hade väl så mycket naken hud trängts in på aspektration 4:3 utanför pornografins värld. Nu har vi förstås Cardi B och Doja Cat och Insta-modeller och Onlyfans, ”Let’s get dirty” är en närmast gullig textrad i jämförelse, men det var en annan tid då.

”Get your boys”. Words to live by, X-tina. Dirrty (2002).

Videon var extremt kontroversiell, vilket förstås bara gjorde den mer populär. Egentligen handlade det ju om en typisk ”jag är inte en liten flicka längre”-transformation, i princip oundviklig hos kvinnliga popartister som blir kända genom nöjesmaskinen i USA som barn/tonåringar (Britney, Miley, Rihanna, Ariana…). Är man riktigt krass kan man säga att det i nöjesbranschen ses fram emot punkten då artisten är vuxen nog för att man ska kunna sexualisera henne med gott samvete, samtidigt som artisten själv ser fram emot frigörelsen från Nickelodeon eller Disney Channel eller vad det nu kan vara. Win-win.

Om jag hade en pund för varje forumsignatur som haft denna gif i sig.

Nu till pudelns kärna. År 2002 uppträder Christina med låten på en liten scen i New York i något MTV-sammanhang. Jag är tolv år och går i sjuan (läste in sexans läroplan över sommaren, mer om det i ett annat inlägg). Ligger på soffan i vardagsrummet efter skolan och slötittar som vanligt medan jag SMS:ar. Morsan kommer in, tittar några sekunder under tystnad. Till sist säger hon ”ja, det är bara att sätta numret till abortkliniken där!” och pekar sammanbitet i svanken på chapsen och går.

”Det ser ut som att hon har köpt klänningen från en sexshop!” sa hon om en kvinna som framförde Greklands bidrag till Eurovisionen ett år. Det var en hellång svart klänning med snörning ner till naveln. Jag tyckte den var snygg, men det var alltså inte okej. Det såg nämligen billigt ut, och det var det absolut värsta man kunde utstråla som kvinna. Varje gång hon gick förbi när MTV stod på kom det dömande kommentarer. ”Det är ju som filmat från en porrklubb!”. ”Fryser hon inte när hon har så lite kläder?”.

Madonna. Beautiful Stranger (1999).

Detta ibland kombinerat med ett besvärat ansiktsuttryck och en hand på magen, som diskret dras in. ”Oj, vilka armar, hon gymmar nog mycket!” minns jag att hon sa om Madonna i Beautiful Stranger-videon (1999). Läste i någon blaska att Britney Spears gjorde sjuhundra situps per dag och sa det åt henne när någon Britney-video rullade, hon svarade ”ja, då förstår jag nog att hennes mage ser ut sådär. Så fort XYZ är gjort/över ska jag börja gymma igen”. Så lät det, ofta. Det var ett evighetsprojekt.

Förstod förstås senare att hennes kommentarer var rotade i osäkerhet och egna komplex. Hon kunde inte låta bli att jämföra sin vanliga medelålderskropp med hårdtrimmade 22-åringar på TV. Vid tillfället insöp jag det dock som ett faktum att kvinnlig sexighet, det skulle absolut undvikas.

Givetvis kommenterade hon mitt utseende och min klädsel också. ”Du är väldigt bar här, pekandes på mitt dekolletage, var en riktig klassiker. Den godingen fick man så fort några centimeter hud syntes. ”Du behöver inte klä dig så utmanande” minns jag hon sa när jag skulle iväg på LAN-party iklädd MicMac-linne och påsabyxor.

Tolv år gammal och för ”utmanande” klädd för ett LAN.

”Du måste tänka på ditt rykte”.

Oj, oj, oj vad jag kom att hata den meningen. Att sova över på LAN-partyn, som alla andra, var absolut uteslutet. Vi hade ändå hållit på sedan vi gick i fyran-femman, jag var en av fem pers som betalade tvåhundra mark för att köpa första hubben med åtta portar. Aldrig att någon hade närmat sig mig på ett oönskat sätt, det fanns inte på kartan. Att jag var tvungen att sova hemma skapade snarare en separation över tid, det klargjorde att jag ändå inte var en i gänget på samma villkor.

Pojkar i den åldern vill bara en sak.”

Nej. Jag såg ju själv att det inte stämde. De delade porr med varandra och det struntade jag i eller skrattade åt. De skämtade aldrig om att jag var flicka, de anspelade aldrig på något, de antydde aldrig något om mig. Det enda som skapade separation var antydan från morsan att så borde vara fallet. För att inte tala om den vanmakt som följer med en dylik attityd, det var alltså omöjligt att jag skulle ha varit i en position att vilja någonting. Det var klart som korvspad att som flicka var man ett byte som precis varje pojke var ute efter att fälla, och det skulle man undvika till varje pris.

Ingen högstadiekille kan ju hålla tassarna borta från denna sexbomb om tillfälle ges, det säger ju sig självt.

Vad ledde då den inlärda sexnegativiteten till down the road?

Tio år av fejkade orgasmer.

Japp. Från debuten vid femton års ålder tills en morgon vid tjugofem års ålder fejkade jag varje. jävla. gång. Alltså varje gång. Hundratals gånger. Genom fyra långa förhållanden och några kortare romanser. Det är fan otroligt.

Inser givetvis att före detta pojkvänner kanske läser detta, så jag ber om ursäkt för oärligheten och chocken. Eller så kanske ni misstänkte ibland. Förhoppningsvis har jag broderat ut bakgrunden tillräckligt ovan för att klargöra att det inte var personligt på något sätt. Det var ett mönster jag föll in i och inte kunde bryta. Tycker synd om senaste exet som hamnade att vara med vid brytningspunkten, då jag en morgon efter samlag gråtande hasplade ur mig sanningen och sårade honom rejält. Det svider ännu.

Avlade vid tillfället ett tyst löfte att aldrig mer fejka, och det har jag hållit, men att det skulle ta tio år är fan i mig tragiskt. Jag hoppas att de flesta flickor inte uppfostras in i detta sammelsurium av komplex och skam och mentala blockeringar. Jag hoppas att de inser att de kan och får vara sexuella varelser i egen rätt.

Sexnegativitet skadar. Och det kan ta jävligt länge att läka.

Blomma ut, igen

Oktober 2017.

Haha, något av en emotionell bergochdalbana igår kan man säga. Terapeuten ringde oväntat och bokade in en terapisession samma dag, hon var sjuk förra veckan. Tyckte inte sessionen ledde någonstans, mycket ostrukturerad, förstod inte riktigt vad pointen var. Tror inte vi förstår varandra så bra. Hon bad mig skriva ett mail åt henne, i vilket jag ska lägga fram vad det egentligen är jag vill få ut av terapin.

Avslutade samtalet, slängde mig på soffan med ett sammelsurium känslor som urartade i stor sorg. Det kändes bokstavligen som någon hade dött. Har nog inte känt så sedan Nemesis gick bort för snart… sju år sen (!). Grät okontrollerat, hulkade, snor, hela paketet. Gick ner till garagegymmet kring kl. 18, trött och urladdad som ett passerat åskväder, kom ut en och en halv timme senare och kände mig lätt i sinnet. Endorfiner och neurogenes, icke att underskatta.

Maj 2017.

Mer stabil idag, hittills. Har fått en retroaktiv klumpsumma inbetald efter som jag fick för lite i bostadsbidrag under två månader. Hälften kommer gå till T som stod för hyran en månad, en del går till namnbytet. Magistraten ska ha 110 euro, sen blir det att skaffa nytt pass och körkort. Har meddelat föräldrarna om det, tror inte de förstår riktigt. När en förhoppning om att kunna förklara varför jag har gjort mina val, att slutgiltigt kunna förmedla, att få ett ”vi förstår precis”, men det kommer aldrig hända.

På ett sätt skulle ett direkt fördömande vara skönt. Åtminstone lättare att handskas med än försiktig förbryllning. Upplever att de har en hållhake på mig fortfarande, trots att jag är vuxen, och den är konstruerad enligt egen ritning, av skuldkänslor och plikt och skam. Känslan av att de kan sätta dit mig om de vill. Känslan av att man skulle blivit annorlunda, att de gjorde vad de kunde. Känslan av att folk har haft det mycket, mycket värre under uppväxten. Känslan av att inte ha rätt till sin historia och sina upplevelser. Känslan av att vara orättvis och krävande och bortskämd, de som gjort så mycket för dig, vad fan har du för rätt att komma och klaga. Den hållhaken är ett jävla ok att dras med. Varje dag.