Glada måndagar: Frihetsskriet

De två små orden What’s on fyller mig med glädje. De säger mer än program eller ohjelma. Vad kommer att hända, vad kommer att ställas framför dig, vad är på gång, vad har någon planerat. Sedan mars 2020 har det varit ett icke-begrepp. Vid midnatt fick nattklubbarna lov att öppna. Hörde fyrverkerier genom fönstret. Köerna ringlade sig lååååååånga i Manchester.

Bild: Joel Goodman, Manchester Evening News

Det är alltså Freedom Day, vilket innebär att så gott som alla kvarvarande coronarestriktioner har lyfts i hela England. Skottland har fortfarande betydligt hårdare restriktioner, även fast de också luckrades upp en smula idag. The FOMO is real när jag ser bilder från fullpackade klubbar där precis varenda kotte skriker ut sin extas, och när jag hör hur känslan av gemenskap mellan främlingar var som om allas öl hade spetsats med E. Nå, inte riktigt, men så nära man kommer på naturlig väg.

Bild: Joel Goodman, Manchester Evening News

Men nationen som helhet är kluven. Vi har allt från folk som anser att det aldrig borde ha varit några lockdowns och masker och skit från första början, till folk som tänker fortskrida med försiktighet och avväga från fall till fall, till folk som anser att det inte hade varit läge att öppna upp innan alla vuxna och barn som tar vaccinet har fått två doser.

Kritiken har varit stor mot att Boris Johnson verkar ha släppt tanken på att navigera genom krisen, och nu sätter ansvaret på individen, som alltså varit utan en stor del av vad som gör livet värt att leva ett bra tag. Alla måste välja var de står mellan total moralism på ena sidan och total hedonism på andra. För läget är verkligen inte lugna puckar.

A tightrope walker on the needle of a hypodermic syringe.
Bild lånad från The Guardian idag.

Vilka är det som mest sannolikt väljer otyglad hedonism? De yngre, förstås. Brinnande partylust + outvecklat konsekvenstänk + odödlighetskänsla. Det stämmer att man som frisk, ung människa löper en extremt liten risk att bli intagen på sjukhus eller rentav dö av covid, även som ovaccinerad, men det är ju inte alls bara det som utgör hotet.

Åtta procent av yngre patienter får long covid i varierande mån. Två doser vaccin minskar risken att utveckla long covid ordentligt. Det är bara femton procent av befolkningen i åldrarna 18-24 som har fått två doser vaccin. Vi kan väl se till att de har fått sina shots innan det är läge att skrika SHOTS! SHOTS! SHOTS! SHOTS SHOTS! SHOTS! EVERYBODY!, är det så mycket begärt? Nej, just ja, det är ju millennialmusik.


Jag LÄNGTAR efter en återgång till Manchesters uteliv. Det är långt ifrån stadens enda tjusning, men en betydande del av den för mig. Hann inte uppleva en enda coronafri sommar i stan eftersom jag flyttade i september 2019, och nu när vi har fått riktigt sommarväder efter allt regn kliar det så infernaliskt att gå från parken till att låta sig bli uppslukad i en massa av dansande kroppar i en klubb.

Som det ser ut nu tänker jag dock inte riskera det, för min skull och andras. Jag får min andra vaccindos i slutet av månaden. Det känns som att gå miste om något historiskt, eftersom folk har varit så uppdämda och det nu bara släpper, men fan, inomhus är nog att gå för långt. Old school utomhusrave? Solklart.

I NL fick man stänga nattklubbarna igen efter två veckor, det lär väl bli så här med. Förhoppningsvis hinner man ännu hoppa på extaståget round 2. Eller 3. Eller n.

Full i Fuel

Vaccinerad igår, Pfizer. Armen känns ungefär som den vore limin, men inga förkylningsliknande symptom hittills. Möjligen lite tröttare än vanligt på kvällen igår. Inga Nightmares on Vaxx, med andra ord (trolololo).

Var ute och gick i över 1,5 h idag, 45 min av dem med en ny bekantskap, därefter tre pints vid Fuel i Withington. Är så arma glad att stället tycks ha överlevt, sist jag var dit var i februari 2020 kanske. Maten är prisvärd och ölet likaså, men det är egentligen själva utrymmet jag är förälskad i.

Exteriören med den lilla sidobannern, nedanvåningen, baren, scenen, övervåningen, rentav vessorna (hittade ingen bild lol). En blandning av murriga bruna och blå toner med trä och blodröda väggar. Någon på Happycow tyckte att inredningen var dated, det är ju det som är hela grejen.

Vad jag kan se har stället funnits åtminstone sedan mitten av 00-talet. Om Fuel byter ägare och blir ännu ett fräscht och instagramvänligt #vegancafe med raw food, nakna designglödlampor, geometriska kopparljusstakar och namnet skrivet med luftig skrivstil blir det fan balaklava och basebollträ i natten alltså.

Nånää. Lite dålig smak att skämta om det med tanke på morgondagens inlägg.

Tre språk, inget passar

Lyckades boka om första vaccindosen till lördag. Det fanns ett litet glapp i bokningarna där, annars hade det blivit att vänta långt in i juni. Andra dosen blir i mitten av augusti, NHS har bestämt att det är elva-tolv veckor emellan som gäller om man inte tillhör en riskgrupp. Vackert så.

Finska ambassaden i London har fortfarande inte tid att fixa nytt pass åt mig, man måste boka tid och dyka upp personligen, och de har begränsat med tider på grund av skiten vi alla känner till. Var dit och förnyade passet för mindre än ett år sen, faktiskt, i augusti 2020. Kändes lite onödigt eftersom jag visste att det skulle bli att skaffa nytt vid namnbyte, men tvingades ha det i kraft på grund av nån myndighetsgrej eller vad det nu var. Minns att det överlag såg rätt ljust ut då, Rishi Sunak och hans Eat Out to Help Out-scheme liksom (här är en lång och läsvärd grej om ett resulterande öde).

Finska ambassaden i London, augusti 2020. Rätt anspråkslös exteriör faktiskt.

Visste inte riktigt vilket språk jag skulle tala vid ambassaden, hade ju tre att välja på och ingendera kändes korrekt. Beslöt mig till sist för att inleda på engelska, men tanterna svarade konsekvent på finska, så det blev att damma av finskan ändå. Orkade inte vara jobbig finlandssvensk vid tillfället, men skickade precis ett mail åt dem på svenska. Tihi.

Huruvida det blir Finland i sommar beror alltså på om jag får utkrånglat ett nytt pass till sist. De har mycket att göra, så jag bidar min tid. Hade det handlat om en nödsituation skulle de givetvis få ett resedokument till hemlandet fixat, men det gäller ju (tack och lov) inte min situation. Ska bara hem på semester om det går, jag, inte fixa någon kris eller flytta tillbaks. Back of the line, och det är okej.

Psykolog – hemmafru – hemlig agent

Det var egentligen dags för vaccination idag. Drogs dock med ett diffust illamående som inte gick över, så ringde och frågade vad som gäller ifall man inte känner sig helt hundra (men inte heller uppvisar corona-/förkylningssymptom). Kvinnan sa att jag får boka om. I bästa fall visar sig illamåendet vara typ mensrelaterat och inget dramatiskt. En del av mina bekanta har fått rätt kraftig respons efter vaccinationen, så det var en lättnad att inte behöva riskera den tvåhandssläggan. Förhoppningsvis blir nästa tid inte så långt in i framtiden, vill förstås få det överstökat för att kunna dra till Finland (och/eller NL) i (sen)sommar.

Imorgon blir det tydligen mer Delta Green. Borde verkligen skapa en karaktär. Ja, varför inte på momangen?


Jag ser en amerikansk kvinna, 60 plus. Scenariot är förlagt till år 2012, så hon föddes 1947 som… Bonnie Marie Holland. 65 år, mager, grått hår, akademiskt skolad (psykologi tror jag). Kanske rentav pluggade vid UC Berkeley på 60-talet, eftersom åldern klaffar. Tror dock hon är född och uppvuxen i typ… Tucson, AZ. Flyttade till The Bay Area kring 1965 och träffade blivande maken Ray Ostrenga, en något äldre infödd kalifornisk political science-kille.

Hon blev klar med sin kandidatavhandling om konstterapi på utsatt tid, och de hade ett riktigt hippiebröllop samma år. Hon var 21 och han typ 26, försommaren 1968. Dottern Sunshine föddes året därpå, 1969, och var nog inte riktigt planerad. Hippierörelsen flög sin kos, maken klippte sig och skaffade ett jobb, Bonnie offrade sina egna drömmar och blev hemmafru. Hon tenderar överlag att vara lite väl mån om andra framom sig själv, och har svårt att sätta gränser, men har blivit bättre på det med åren.

Hon och maken höll ihop i över trettio år. Vet inte riktigt vad som hände, men antagligen något som fick henne insyltad i Delta Green från första början. Inget äktenskapsförord, så hon fick hälften av makens tillgångar, och hon har utövat konstterapi med fokus på traumapatienter och PTSD i en egen liten hemmamottagning i omkring tio år nu. Hon har fått leverproblem på senare år och är lite gul i hudtonen. Dottern Sunny är nu 43 år och har en jämnårig make (Scott Fedel) och två söner (Mason, femton år och Hunter, elva år).

Ja, typ nåt sånt? En bra början iallafall.

Samma frilla sen 60-talet också, najs. (random stock photo-kvinna men rätt aura)